Det är nästan lite kul att velourmjukisen kommer upp på tapeten igen. Det var väl att vänta efter debatten om femanismen. Dessutom ger man ju chansen till alla oss proffstyckare att rätt eller orätt såga Guillou, för hans ”strålande” insats i att svärta ner fenomenet. Det är ju värt trycksvärtan bara det…
Jag växte upp i proggen. I de kretsar min familj rörde sig såddes de fröer som växte upp till velourmjukisrörelsen.
Ni får ursäkta, men jag kräks på hela fenomenet.
Det mest träffande jag läst är nog klokboks inlägg:
Att sätta upp velourroller är lika begränsande för människor som traditionella könsroller. och det är, krasst uttryckt, förtryck.
”Manliga” egenskaper är lika bra eller dåliga som ”Kvinnliga” egenskaper. Allt beror på hur de utnyttjas. Känslighet, empati, omvårdnad etc – klassiska Kvinnliga egenskaper – kan också förvandlas till negativa sidor. En förälder kan älska sitt barn till döds. En förälder kan älska sitt barn så mycket att den dränker barnet för att bespara det världens ondska.
Jag tror att velourmannen växte fram som en politisk antiarketyp mot den normaliserade arketypen, dvs familjefadern, krigaren, arbetaren, industrialisten, karriärmakaren. Velourmannen fick aldrig något genomslag just därför att velourmannen saknade samtliga egenskaper som krävs för en människa (framför allt för en Man). Den blev, i likhet med Pol Pots Kambodja, ett drömprojekt (dock inte med samma fruktansvärda resultat). Men Veloursnubben var ändå könsrollsbunden, om än att hans könsroll hade bytts ut från Krigaren till Mjukisen. Bägge rollerna är lika hämmande och inger lika mycket skam.
Hela problemet med velourmjukisen sammanfattas här. Han är lika låst och bunden till könsroller som machomannen. Velourmjukisen förnekar en rad av de egenskaper som gör honom till man och människa.
Ilska och våldsamhet var farligt och ”manligt”. Rent destruktivt rent av — och det fanns inga grader i helvetet.
Många var de män som undertryckte sina våldsamma sidor tills dess de blev så okontrollerbara att de nästan kokade över. Vi barn som växte upp under den perioden fick veta att ilska var något fult. Vi blev konflikträdda och hämmade medan vi kokade inombords. Det är ingen slump att jag drog på munnen precis när mjukisen kokar över i filmen ”Tillsammans”. Jag kände igen honom: Både i mig själv, och i den omgivning jag minns från min uppväxt.
Men våld är bara våld. Våld behöver inte vara rå misshandel, inte heller mobbning. Våld kan få sitt utlopp i att man vågar visa sin ilska och släppa taget om den. Jag önskar att jag själv haft ett naturligare förhållande till våld och ilska. Då skulle jag inte först i medelåldern upptäckt att jag faktiskt har temperament.
Vi är fattiga i att vi inte har fler strängar på vår lyra, macho eller velourmjukis/hemmafru eller ninjafeminist — suck så torftigt.
Det skojades om att kvinnorna hejade på när mannen skulle ”få kontakt med sina känslor”, för att sen plötsligt sticka och gänga sig med ett verkligt machosvin. Inte helt oväntat, så visade sig velourmjukisen inte i praktiken vara något underverk av jämställdhet. Det var fortfarande kvinnorna som gjorde lejonparten av hemarbetet.
Velourmjukisarna var fortfarande styrda av sin egen uppväxt och bakgrund, men gjorde samtidigt allt för att förinta de få egenskaper som förmildrade deras ensidighet. I valet mellan en macho som inte gjorde något hemma men som åtminstone stod för vem han var, å ena sidan. Och en ”kvinnlig” man som ville prata känslor och gråta; som nästan neurotiskt försökte låta bli att ta plats, men just därför tog desto mer; en man som fortfarande inte gjorde något hemma å den andra — så undrade säkert en och annan kvinna vad de egentligen hade önskat sig. Det de vill ha var ju ett jämt spelbräde, inte en man som fortfarande hade monopol på sin planhalva men nu tog över även hennes.
Jämställdhet har inte med velourmjukisar att göra, så förändrar man inte samhället. Istället handlar det om att våga vara den man är, men samtidigt inte låta det gå ut över någon annan. Att inte undandra sig ansvar och välta över det på den man lever med. Och att inte låta egna förutfattade meningar hindra en från att behandla människor lika — oavsett kön, etnicitet eller andra egenskaper.
Andra bloggar om: Arketyper, Velourmjukis, Mansrörelsen, Femanism, Könsroller, Feminism, Jämställdhet
2 kommentarer
Klokbok är en klok kille — han är en god vän till mig. Och han har naturligtvis helt rätt.
Jag säger som den avdankade åldringen i en av Horacio Altunas serier ”Tur och retur”. När han stått i kö för Eutanasi och ett par bekanta hindrar honom och säger att han ”inte bör” svarar han:
Vi ägnar alldeles för mycket tid åt att försöka göra oss till något annat än vi är. Att stå rak, se sig själv, och försöka leva bra och framför allt leva är så mycket viktigare. Till och med att dela ut en snyting, verbal eller fysisk, är ibland det enda man kan göra om man vill kunna se sig i spegeln utan tvivel.
Jag är ingen macho, har inte mycket till övers för attityden. Jag kramas gärna, även med killkompisar, är rätt fysisk överhuvudtaget, gillar att dela ut och få små ömhetsgester, gillar intimitet. Jag föraktar inte svaghet och erkänner gärna när jag trampat i klaveret.
Vill min pojke ha rosa kläder (hans favoritfärg) och leka med dockor, så gör han det. Vill min andra son ha dinosaurier, bilar och blå kläder (hans favorit), så skall han ha det. Alla våra föreställningar om hur saker skall vara och hur människor bör bete sig och agera ställer bara till det. Så fort vi försöker måla upp en saga och sätta oss på tvärs med verkligheten, så blir vi bara frustrerade. Verkligheten har en tendens att vinna den kampen, men bara varje gång.