Metros krönika av Anna Sjödin:
Tårarna rinner. Viktor gnuggar ögonen generat. Det gör ont i hjärtat att höra när han berättar om sin mamma.
– Jag är så rädd att moderaterna vinner valet. Omständligt beskriver han hennes psykiska problem och hur de hela tiden saknar pengar. Om hennes sjukpenning som håller familjen över vattenytan. Han får bära ett ansvar för sin mamma som är långt större än vad en 16-åring borde behöva göra.
Grattis. Genom att shanghaja ett barns oro för sin mor och sin familj, så kan du svartmåla runt en fjärdedel av den svenska befolkningen. Exakt vad har sossarna gjort för att han och hans mor skall få det bättre? Öppnat fler psykmottagningar? Uppmuntrat privata initiativ? Förbättrat sjukersättningen? Underlättat för personliga försäkringar? Skapat alternativ till sjukskrivning för de som är utbrända, deprimerade, utsatta och/eller psykiskt funktionshindrade? Knappast.
Den bortskämda tjej jag träffar en vecka senare efter en debatt om hemlöshet har en märkesjacka och handväska som kostar mer än en månadslön för många. Hon säger att jag är den vidrigaste person hon träffat. Att jag är orättvis när jag tycker att hennes föräldrar som tjänar mycket pengar ska betala mycket skatt.
– Folk får väl skylla sig själva. Varför ska min pappa och mamma betala för drägg?
Hånflinet säger allt.
Många moderater har jag träffat genom åren. Några enstaka har varit ytliga idioter precis som tjejen som beskrivs. Majoriteten däremot är något helt annat. Faktum är att jag i borgerliga kretsar hittat väldigt många människor som engagerar sig socialt, med egna pengar.
Solidaritet är fullkomligt innehållslöst när det institutionaliseras via skattsedeln. Det betalas ut pengar, men det är bara att behandla symptomen. Det personliga engagemanget är i långa stycken långt mer värt än det offentliga. Dels för att det är sann solidaritet, dels för att det innebär personliga möten mellan de som hjälper och de som blir hjälpta.
Det personliga mötet skapar förståelse för att alla inte har samma förutsättningar, men det skapar också personligt ansvar hos dem som tar emot. Ansvar eftersom givarna har ansikten och vetskapen att de har avstått det man själv fått till sig. De personliga mötena innebär också andra möjligheter. Möjligheten finns att knyta kontakter och skapa nätverk, att få erbjudanden man annars aldrig skulle fått.
Jag vet några som jag personligen skulle ha i åtanke om möjligheter uppenbarar sig. En av dem en bostadslös, men absolut inte sysslolös, sydamerikansk indian som förgyller stadsbilden här i Göteborg. Den personliga omtanken försvinner när staten och kommunen tar över hela utrymmet för solidaritet.
Bieffekten av att försöka lösa alla samhällsproblem med ytterligare påslag på skatten är att man biter den hand som föder en. Minskat skatteuttag gör det mer attraktivt att arbeta, att starta företag, att anställa, att investera — kort sagt alla de aktiviteter som i förlängningen ökar vårt totala samhälleliga välstånd.
Plötsligt kan den glada mångmiljardär som byggt en lyxvilla i Djursholm för 50 miljoner se fram mot en minskad fastighetsskatt från 126 000 till 4 500. Det är en present från Reinfeldt på drygt 120 000 per år rakt i fickan.
Att avskaffa förmögenhetsskatten gör att pengarna blir fria att investera, att de stannar i Sverige och skippar en beskattning på redan skattade pengar. Att avskaffa fastighetsskatten gör visserligen att skatten minskar mer i reda pengar för tokmiljardären i Djursholm, än för familjen Svensson i valfri sovstad i landsbygden. Samtidigt innebär det också att fiskarfamiljen Flundra på västkusten har råd att bo kvar, eftersom deras fastighetsskatt och förmögenhetsskatt inte längre tvingar dem att sälja till tyska turister.
Sen bygger hela argumentationen kring skatten på ett typiskt socialdemokratiskt felslut: De glömmer att skattepengar inte är statens pengar, inte något man kan ge bort genom skattesänkningar. Skattepengar är medborgarnas pengar, som de betalar ut för att bekosta våra gemensamma samhällsfunktioner. När man sänker skatten, så innebär inte det att man ger bort pengarna — det innebär att man inte tar lika mycket från sina medborgare. Miljardären betalar fortfarande långt mycket mer i reda pengar.
Slutligen finns ett annat felslut med i bilden: Att samhället är bättre om alla tjänar lika mycket, eller så nära det man kan komma utan direkt våld. Men det väsentliga är inte hur mycket de rikaste tjänar, utan hur mycket de tjänar som befinner sig nära botten i inkomstkurvan. Man kan mycket väl leva bättre i en ”orättvis” men väl fungerande ekonomi, än i en totalt ”rättvis” men dysfunktionell motsvarighet. Tyvärr så rätar man inte ut en dysfunktionell ekonomi utan problem, drar man i en tåt kommer någon att få det trångt. Det är tyvärr en följd av att man nystat in sig. Det enda man kan göra är att ta det varligt och visa ödmjukhet.
Problemet är att vi är så indoktrinerade av den socialistiska varianten av ”rättvisa” att vi fryner på näsan så fort vi hör att någon har det gott ställt. Vi räknar inte våra löner brutto, annat än när vi pratar om miljonärernas inkomster. Vi glömmer slentrianmässigt att vi betalar skatt på skattade pengar när vi handlar. Vi räknar skatt som statens pengar, trots att det är VI som jobbat ihop dem. Och vi vägrar att se att vi snör åt de kanaler som ökar vårat gemensamma välstånd.
Andra bloggar om: Anna Sjödin, Ekonomisk politik, Omfördelningspolitik, Empati, Skatt, Socialdemokraterna, Moderaterna, Högern, Rättvisa, Orättvisa
Marcus utvecklar numera för Nindev!
6 kommentarer
Dessutom tycker jag att det är ganska stötande att vänstern använder — och tillåts använda — ett omvänt språkbruk.
När a-kassan (eller valfritt bidrag) sänks så talar de om att ”de arbetslösa betalar”, men så är ju inte fallet. Den som lever på bidrag — oavsett om detta är a-kassa, sjukpenning eller socialbidrag — betalar faktiskt ingenting alls.
Det som händer är istället att deras bidrag minskas. Det blir därför lika fel att tala om att de ”betalar” som när media beskriver besparingar som att man ”tjänar” pengar; exempelvis om man kan sänka sina kostnader för bredband så brukar media skriva att man tjänar si och så mycket, när man egentligen sparar den summan.
För sakens skull bör jag väl poängtera att jag inte ser bidragsberoende som parasitärt; jag tycker inte heller att man kan sänka a-kassan och liknande bidrag hur mycket som helst. Det är ordvalet jag stör mig på. Det blir ungefär som när sossarna kallar en fullt bibehållen allmännytta för valfrihet.
Jag får hålla med om idiotin i nyspråket.
Vad gäller a-kassan får du väl kolla in min post: ge mig hundra procents a-kassa för f-n
Många vettiga poänger om a-kassan i det inlägg du länkar till. Jag skrev ett mindre utförligt inlägg på samma tema, där jag dock fokuserade på det underliga att 25.000 tydligen var den nya gränsen för låginkomsttagare.
Att få medelklassen att känna sig förfördelad; att indirekt lova att de också skall få del av omfördelningstokerierna, det är nog halmstråt såssarna klamrar sig fast vid.
Herregud, Akassa är inget bidrag utan en försäkring. Skål för snart är borgarpatrasket väck. Självklart skall fuskarna väck men de är in minoritet. De flesta av oss tycker det är dötråkigt att inte ha något jobb.
Matssomvimåstetillbe
@Mats Åström:
Herregud (för att låna utropet), a-kassa kanske är en försäkring — men den behandlas inte så, och har aldrig gjort det.
Om det vore en försäkring och inget annat skulle kravet på självfinansiering vara absolut.
Jag tror en försvinnande liten andel är medvetna fuskare, inte ens en normal minoritet utan en helt marginell minoritet. Däremot är jag övertygad om att det finns en bekvämlighetsfaktor inbakad i systemet. Det innebär inte nödvändigtvis att folk medvetet skiter i att skaffa jobb, det är inte poängen.
Jag tror nog till och med att vi skulle hålla med varandra i väldigt mycket om du läste artikeln jag länkade till i min kommentar ovan.
Mitt ideal är en situation där en kortare arbetslöshet inte är det minsta ekonomiskt katastrofal för någon, men där en kombination av krav på individen och effektiv hjälp till individen gör a-kassan till just den försäkring det borde vara.
Som jag skrev i artikeln, så kommer en absolut majoritet av svenska folket att någon gång vara arbetslösa – det är inget konstigt och inget som skall behöva vara en katastrof. Det är positivt om samhället bygger upp möjligheter för alla och envar att undvika personliga katastrofer vi arbetslöshet.
Det är däremot inte fullt lika behagligt när arbetsförmedlingen förvandlas till en förvaltare av bidrags/försäkringssystem och när omställningsförsäkringens syfte förvanskas till att bli en alternativ långsiktig inkomst. Bara det faktum att jag själv i mitt arbete mött människor som gått på a-kassa under tre, fyra, eller till och med fem år är ett kraftigt underkännande av systemet. Jag har varit lärare på kurser där det uttalade syftet med att skicka några av deltagarna på kursen, har varit att ge dem en ny a-kasseperiod. Kursens curricullum eller resultat har helt kommit i skymundan.
När till och med representanter för systemet rider systemets paragrafer, då är det dags att dra öronen åt sig och ta sig en funderare på hur det kunde bli så fel?