Problemet är att en så enkel fråga som den sista inte är tillräcklig i en rättssal.

Jag tycker rätten gör fel om de låter en försvarsadvokat plåga och förnedra offret genom att måla upp bilden av henne som “hora” enligt tämligen sleazy normer. Jag tycker också rätten gör fel när de inte tar hänsyn till att en asplakat människa inte kan förväntas säga tydligt nej. Jag tycker rätten gör samhället en otjänst när de indirekt låter mena att tjejer som inte vill bli våldtagna: bör hålla sig nyktra, vara sedligt klädda och inte kladda på killar.

Däremot tycker jag rätten gör fullkomligt rätt när de försöker bedöma om mannen hade en rimlig möjlighet att förstå att kvinnan inte ville. Alla människor är inte lika kapabla till empati, att känna av stämningen eller att förstå kroppspråk och antydningar. Särskilt inte när de själva är upptända, kanske onyktra och väääääldigt enkelspåriga. Det är en förbaskat negativ egenskap att vara så okänslig, men okänslighet är i sig inte ett brott.

Lagstiftning kan inte heller komma åt annat än en liten del av problemet. Lagen kan reglera att ingen med vett och vilje har rätt att våldta en annan människa. Lagen kan däremot inte komma åt de underliggande attityder som får en ganska stor grupp killar att se “nej” som “nja”, “nja” som “ja” och “ta det lugnt” som “det är fritt fram”. Lagen kan inte heller komma åt att många tjejer fortfarande inte känner att de kan säga nej till äkta män, sambos och pojkvänner. Lagen kan inte komma åt att tjejer håller käft när de blir kränkta — för att de “får skylla sig själva”.

Jag kommer, när det blir dags att tala sex med mina pojkar, vara väldigt tydlig med vad som gäller. Det enda acceptabla beteendet är att man backar snabbt som faen om tjejen säger ifrån — oavsett allt annat. Det är sant oavsett om det sker under uppvaktning, hångel, petting eller för den delen under pågående samlag.

Skulle jag ha tjejer snarare än killar, så skulle motsvarande snack gå ut på att hon ALLTID har rätt att säga nej och backa ur. Plus att jag troligen skulle uppmuntra henne att träna något lämpligt för att ge henne verktygen att freda sig.

Jag tror den typen av normer är det enda framkomliga sättet. I alla fall om den kombineras med att man debatterar var gränserna mellan rättsäkerhet och hänsyn till offret skall gå. Samt att man i praxis blir tydligare med att hjälplösa deltagare i sexuella aktiviteter är att betrakta som ovilliga — alltid.

“Skall man då döma någon utan att denne hade syfte att vare sig våldta eller kränka, och utan att han ens kunnat förstå att situationen som sådan var kränkande”

Det är ju precis här Kielos artikel träffar mitt i prick och ställer den helt relevanta frågan - hur skapar vi lag som skyddar mot kränkningar när den kränkande parten inte förstår att den kränker? Det förslag du ger är att lagen ska kapitulera och låta kränkningar fortgå. Det är inte ett alternativ som tilltalar den kränkta parten.

Om den utbredda synen på sexualitet och kön får som konsekvens att män systematiskt kränker kvinnor i sexuella relationer (det här en utgångspunten i Kielos artikel så som jag förstår den - du kan kritisera den, men det är en annan diskussion) - vad ska vi göra? Hur kan vi förändra det? Det är det som är frågan.

Du skriver vidare…

“Det finns naturligtvis situationer som tangerar gränsen, där utövaren borde förstå konsekvenserna av sina handlingar. Oavsett det så är uppsåtet det som bär rättsystemets bedömningar.”

..och träffar nästan spiken. Domstolen måste här in och fråga sig vad mannen “borde förstå”? Just “borde” är det cenrala rekvisitet. Borde de förstå, att de riskerar att kränka en annan individ för livet? Borde de förstå att de därför måste hantera sexuella relationer med viss varsamhet? Borde de förtså att ett nej inte kan tolkas som ett nja? Borde de förtså att en nästan sovande skitfull person inte är kapabel att ta den typen av beslut?

Det tycker inte rättspraxis, men det tycker jag.

/Petter

Bra skrivet!