Kielos olyckliga missuppfattning av liberalismen

glumbert.com – Sexual Consent

Katrine Kielos har skrivit blogginlägget ”The unhappy marriage between feminism and liberalism”, med utdrag från en artikel hon skrivit i arena.

Såväl artikel som blogginlägg går ut på att den liberalistiska rättstraditionen inte förmår hantera våldtäkt. Dess problem enligt Kielos är:

> Att en man har sex med en kvinna och att hon samtidigt upplever sig våldtagen blir en olöslig paradox. Någon måste ljuga.

Och:

> När en kränkning inträffar är det ett avsteg från samhällets normala sätt att fungera. Att en man har sex med en kvinna och att hon samtidigt upplever sig våldtagen blir en olöslig paradox. Någon måste ljuga.
>
> Den liberala rättstraditionen kan inte acceptera att verkligheten är splittrad: att samma händelse kan vara våldtäkt för den ena inblandade och sex för den andra. Detta utan att det egentligen finns något objektivt sätt att utröna vem som gör den korrekta tolkningen.

Tvärtom skulle jag vilja säga att det är precis det sistnämnda som rätten förstår. Det får ibland den obehagliga konsekvensen att rätten inte dömer för våldtäkt trots att rätten är klar över att kvinnan känner sig våldtagen. Kielos påstår att rätten ser på saken som att någon måste ljuga, men så är det ju då faktiskt inte. Tvärtom uppstår för rätten den obehagliga situationen att ingen tycks ljuga, men att man trots det inte kan fälla.

Kielos skriver också:

> Jämlikhet i en liberal förståelse innebär att behandla människors olika val neutralt. Ur denna syn kommer bilden av rättigheter som redan existerande, som något vilket bara behöver bevaras. Men jämlikhet kan inte komma ur att val sprungna ur djupt ojämlika strukturer behandlas lika.

Kielos tycks mena att vi liberaler har en blind fläck för att rättigheter måste uppnås inte bara bevaras. Det är helt fel. Det finns ingen sådan blind fläck. Liberaler inser såväl att rättigheter, hur naturliga de än är, måste försvaras för att betyda något.

Liberaler i alla tider har stått på barrikaderna för att hävda människors rätt. Det är inte på något sätt en slump att det var liberalerna som tillsammans med socialdemokraterna kämpade för allmän och lika rösträtt. Hela den liberala rörelsen springer ju faktiskt ur att de vanliga medborgarna vände sig mot ett hereditärt, hierarkiskt privilegiesamhälle där lika rättigheter överhuvudtaget inte existerade.

Kielos skriver:

> Vi kan inte ha en våldtäktslagstiftning som bygger på den liberala rättstraditionens syn på ”allas rätt till sin egen kropp” som något som bara måste garanteras. Rätten till den egna kroppen måste i stället uppnås och lagen kan vara ett progressivt verktyg för att nå detta mål. Men bara om den skrivs på ett helt annat sätt än vad vår liberala rättstradition erbjuder.

Problemet för ett rättsväsende är vad som skall vara straffbart. Är det konsekvenserna av en handling eller syftet med handlingen? I de flesta moderna rättsstater dras gränsen vid uppsåt — det vill säga vid personens syfte. Det finns naturligtvis situationer som tangerar gränsen, där utövaren borde förstå konsekvenserna av sina handlingar. Oavsett det så är uppsåtet det som bär rättsystemets bedömningar. Allt annat skulle vara en katastrof för rättsäkerheten.

> Kränkningar av kvinnor kräver inte uppsåt. Systematiska kränkningar av kvinnor är själva systemet. En meningsfull lagstiftning, en som inte konserverar utan i stället utmanar rådande normer för kön och sexualitet, måste ta sin utgångspunkt i verklighetens ojämlika förhållande mellan könen. Sexuella övergrepp måste utrotas, inte regleras. Vi måste förstå att kvinnors möjligheter till ”samtycke” ser helt annorlunda ut än mäns, samtidigt som mäns möjligheter till ”tvång” ser helt annorlunda ut än kvinnors. Lagen måste försöka förstå hela verkligheten inte bara mannens. Vi behöver en helt ny syn på lagbokens roll i ett progressivt samhälle. Lagen kan aldrig vara neutral, men den kan stå på de förtrycktas sida.

Konsekvenserna om man drar resonemanget till sin spets och tvingar rättsväsendet att börja döma utifrån andra parametrar än förståelse och uppsåt är att man effektivt avskaffar rättsäkerheten. Skall man då döma någon utan att denne hade syfte att vare sig våldta eller kränka, och utan att han ens kunnat förstå att situationen som sådan var kränkande? Vilka parametrar skall man i så fall döma utifrån?

Att inte kunna lagen är inte ett försvar. Men med ovanstående, skulle det inte ens räcka att kunna lagen för att kunna förutse om man bryter mot den eller inte. Exakt hur har Katrine Kielos tänkt sig att man som man skall undvika att begå en brottslig handling, när man inte kan förutse vad som är brottsligt eller inte? Det luktar Kafka om hela resonemanget.

Naturligtvis måste vi arbeta för att kvinnans rätt till sin egen kropp fungerar. Men att avskaffa rättsäkerheten är inte rätt väg att gå.
Att införa lagar som dömer utifrån andra parametrar än syfte riskerar dessutom att snabbt urarta i moralistiska lagar. Då sätter man alla som inte rättar sig efter en arbiträr ”normalitet” på undantag, eftersom deras sexualitet i sammanhanget lätt kan bedömas annorlunda än det konforma mönstret.

Andra bloggar om: , , , , , , ,

3 svar på ”Kielos olyckliga missuppfattning av liberalismen”

  1. Läste den där artikeln för ett par veckor sen och blev så frustrerad att jag inte orkade kommentera. Det här inlägget formulerar klockrent problemen med hennes budskap och punkterar dem.

    Bra skrivet!

  2. Du skriver:

    ”Skall man då döma någon utan att denne hade syfte att vare sig våldta eller kränka, och utan att han ens kunnat förstå att situationen som sådan var kränkande”

    Det är ju precis här Kielos artikel träffar mitt i prick och ställer den helt relevanta frågan – hur skapar vi lag som skyddar mot kränkningar när den kränkande parten inte förstår att den kränker? Det förslag du ger är att lagen ska kapitulera och låta kränkningar fortgå. Det är inte ett alternativ som tilltalar den kränkta parten.

    Om den utbredda synen på sexualitet och kön får som konsekvens att män systematiskt kränker kvinnor i sexuella relationer (det här en utgångspunten i Kielos artikel så som jag förstår den – du kan kritisera den, men det är en annan diskussion) – vad ska vi göra? Hur kan vi förändra det? Det är det som är frågan.

    Du skriver vidare…

    ”Det finns naturligtvis situationer som tangerar gränsen, där utövaren borde förstå konsekvenserna av sina handlingar. Oavsett det så är uppsåtet det som bär rättsystemets bedömningar.”

    ..och träffar nästan spiken. Domstolen måste här in och fråga sig vad mannen ”borde förstå”? Just ”borde” är det cenrala rekvisitet. Borde de förstå, att de riskerar att kränka en annan individ för livet? Borde de förstå att de därför måste hantera sexuella relationer med viss varsamhet? Borde de förtså att ett nej inte kan tolkas som ett nja? Borde de förtså att en nästan sovande skitfull person inte är kapabel att ta den typen av beslut?

    Det tycker inte rättspraxis, men det tycker jag.

    /Petter

  3. För att börja från slutet Petter, så håller jag med dig i dina personliga moraliska reflexioner. Ett ”nej” är inte ett ”nja”, om tjejen har sexiga kläder på sig eller till och med är naken är egentligen irrelevant, om hon hånglat upp tre grabbar tidigare under kvällen är också fullständigt ointressant. Om hon svept en hela renat så är det inte fribrev att sätta på henne. Det enda som är intressant är om hon är frivilligt delaktig i sexuell aktivitet eller inte.

    Problemet är att en så enkel fråga som den sista inte är tillräcklig i en rättssal.

    Jag tycker rätten gör fel om de låter en försvarsadvokat plåga och förnedra offret genom att måla upp bilden av henne som ”hora” enligt tämligen sleazy normer.
    Jag tycker också rätten gör fel när de inte tar hänsyn till att en asplakat människa inte kan förväntas säga tydligt nej.
    Jag tycker rätten gör samhället en otjänst när de indirekt låter mena att tjejer som inte vill bli våldtagna: bör hålla sig nyktra, vara sedligt klädda och inte kladda på killar.

    Däremot tycker jag rätten gör fullkomligt rätt när de försöker bedöma om mannen hade en rimlig möjlighet att förstå att kvinnan inte ville. Alla människor är inte lika kapabla till empati, att känna av stämningen eller att förstå kroppspråk och antydningar. Särskilt inte när de själva är upptända, kanske onyktra och väääääldigt enkelspåriga. Det är en förbaskat negativ egenskap att vara så okänslig, men okänslighet är i sig inte ett brott.

    Lagstiftning kan inte heller komma åt annat än en liten del av problemet.
    Lagen kan reglera att ingen med vett och vilje har rätt att våldta en annan människa.
    Lagen kan däremot inte komma åt de underliggande attityder som får en ganska stor grupp killar att se ”nej” som ”nja”, ”nja” som ”ja” och ”ta det lugnt” som ”det är fritt fram”. Lagen kan inte heller komma åt att många tjejer fortfarande inte känner att de kan säga nej till äkta män, sambos och pojkvänner. Lagen kan inte komma åt att tjejer håller käft när de blir kränkta — för att de ”får skylla sig själva”.

    Jag kommer, när det blir dags att tala sex med mina pojkar, vara väldigt tydlig med vad som gäller. Det enda acceptabla beteendet är att man backar snabbt som faen om tjejen säger ifrån — oavsett allt annat. Det är sant oavsett om det sker under uppvaktning, hångel, petting eller för den delen under pågående samlag.

    Skulle jag ha tjejer snarare än killar, så skulle motsvarande snack gå ut på att hon ALLTID har rätt att säga nej och backa ur. Plus att jag troligen skulle uppmuntra henne att träna något lämpligt för att ge henne verktygen att freda sig.

    Jag tror den typen av normer är det enda framkomliga sättet. I alla fall om den kombineras med att man debatterar var gränserna mellan rättsäkerhet och hänsyn till offret skall gå. Samt att man i praxis blir tydligare med att hjälplösa deltagare i sexuella aktiviteter är att betrakta som ovilliga — alltid.

Kommentarer kan inte lämnas på detta inlägg.