Ge mig hundra procents a-kassa för f-n

Nej jag skojar inte, även om det säkert finns effekter som inte är så bra. Jag är helt för bra ersättningsnivåer till de som är tillfälligt arbetslösa. Likaså är jag för humana ersättningar till de som troligen aldrig kommer att kunna komma tillbaks till arbetslivet — de förtids-/sjukpensionärer som faktiskt är så illa däran att de verkligen behöver hjälpen.

Hundra procent är väl kanske inte realistiskt, men det är faktiskt inte de grupperna någon vill åt med inbesparingar eller nedskärningar. Att bli tillfälligt arbetslös är något en majoritet kommer drabbas av någon gång i livet.

En del av det hela måste falla på den enskildes ansvar: om man kan, så har man ansvar att lägga upp en buffert för att kunna ta hand om sig själv även när saker knakar. Men realistiskt skulle det vara förödande om ingen vågade flytta på sig någonsin. Vi behöver dynamik i arbetslivet.

Men Sahlin/Lundby-Wedin är ute och cyklar. De pratar bara om effekterna och inte om skälen till ändringarna i a-kassan och de drar till med exempel som är så hårresande att man inte kan låta bli att fundera om det är medvetet.

A-kassan har under nästan fyra decennier förvandlats från en omställningsförsäkring till en alternativ stadigvarande inkomstkälla — det är ett fullständigt katastrofalt misslyckande från samhällets sida. Förtids-/sjukpensionering har tillåtits gallopera, vilket inte står långt efter i misslyckande.

De enda åtgärder som gjorts för att komma till rätta med problemet, har varit att jaga medborgarna som poliser och förutsätta att alla fuskar. Ingen insikt om att det finns strukturella fel har tillåtits hamna på bordet annat än som marginalåsikter och mummel. Istället kommer man med de vanliga flosklerna:

Bakom förslagen ligger samma fördom som högern alltid har närt: att de arbetslösa är lata och ovilliga. Den enda drivkraft som moderaterna kan se är ekonomisk. Logiken är lika paradoxal som den är nyliberal: de mest utsatta antas prestera bättre ju fattigare de blir, medan det motsatta gäller för de förmögna - de behöver bli ännu rikare för att jobba mer och bidra till utvecklingen.

Personligen tror jag inte att arbetslösa är lata och ovilliga, jag tror att vi alla är lata och ovilliga givet vissa förutsättningar. Var i helsefyr tror Sahlin och Lundby-Wedin att begreppet “minsta motståndets lag” kommer ifrån? Slipper jag lyfta handen över huvudet blir ingen lyckligare än jag, åtminstone på kort sikt. Att jag sen inser att det inte är en vettig väg att gå, eftersom jag på sikt kommer må mycket dåligt modererar min lättja, men nog är jag lat som ett däst lejon om jag har möjlighet.

Min högst personliga åsikt är att vi bör utveckla/utvärdera en flexsecurity-modell, där vi har en bra kortfristig a-kassa tillsammans med en effektiv arbetskraftsmatchning, en totalt ombyggd och begränsad LAS, och höga krav på eget ansvar. De första månaderna/kvartalet skall människor ha lugn och ro att hitta nytt jobb utan att få total ångest över hyra och räkningar. Under det andra kvartalet får de finna sig i att begränsa sin ekonomi något om de inte kan lösa problemet. Sen får de fasen skärpa till sig och ta vad som finns eller söka sig till ett område där arbetskraft efterfrågas — man skall inte behöva svälta, men man skall inte heller tillåtas slå ner bopålar i arbetslöshetsförsäkringen.

Det är lätt att konstatera att vi byggt upp ett system som tillåter några att surfa på ett bananskal på bekostnad av de som verkligen behöver. Det har varit för lätt att glida omkring utanför arbetsmarknaden, samtidigt som dörren in till densamma mer och mer börjar likna ett nålsöga. Det stora problemet är med andra ord inte procentsatsen i a-kassan. Det är snarare en kombination av hög a-kassa, statisk arbetsmarknad, och en rent ut sagt stinkande attityd till det egna ansvaret. Allt detta något som (s) i inte så liten grad varit med och bidragit till.

Försämringen av a-kassan drabbar dem med lägst löner hårdast - och det är dem som regeringen vill få att sänka sina lönekrav när de söker jobb. Udden är också riktad mot de unga som inte har ordentligt fotfäste på arbetsmarknaden. A-kassan har sänkts för alla, men ungdomar som inte fyllt 25 år ska inte ens kunna kvalificera sig för full ersättning. Platserna för unga i komvux och arbetsmarknadspolitiska program dras ner. Så försöker regeringen få unga att ta plats på låglönemarknaden.

Regeringen vill att en grupp lågavlönade skall sänka sina lönekrav? Ursäkta, men vad är det för dumheter — regeringen vill att folk skall arbeta. När de arbetar kostar de inte pengar utan hjälper tvärtom till att dra in pengar. Ovanstående är ungefär lika subtilt som idiotbilden med Reinfeldt som varulv. Vad är sossarnas alternativ? Att få unga att ta plats i bidragsleden? Det kommer säkert att öka på deras livsinkomst, arbetslivserfarenhet och möjlighet att få de jobb de vill ha.

[den socialdemokratiska] Arbetslinjen innebär skyldigheter men också rättigheter. Arbetslösa ska ha en skyldighet att söka jobb. Vår samhällsmodell bygger på att alla bidrar efter förmåga till välfärden. Men arbetslösa ska också ha rätt till utbildning och praktik som rustar dem för nästa jobb, så att fler kan gå snabbare från gammalt till nytt och människor inte ställs utanför arbetsmarknaden. Det handlar om ett ömsesidigt åtagande mellan stat och individ.

Och det skiljer sig från borgerlig politik hur? Alla förespråkar trappstegsmodellen. Alla har åttio procent som högsta ersättning under de tvåhundra första dagarna, det gäller nu, det gäller efter sossarnas “återställare”. Det som är skillnaden är att borgarna har ett tak på max 680 kronor per dag, medan sossarna vill höja det taket:

Med försämringen av a-kassan förlorar en anställd som har 25.000 kronor i månadslön nästan halva sin inkomst vid arbetslöshet. Arbetslöshet blir så hotfullt att det hämmar människors kreativitet och vilja att pröva något nytt, och därmed samhällsutvecklingen. Därför ska a-kassan ge de allra flesta en ersättning på 80 procent av inkomsten. Det är vårt gemensamma besked, skriver Sahlin och Lundby-Wedin.

Det är fullkomligt fantastiskt tendentiöst att ta någon som tjänar 25000 som exempel. Skulle de tagit någon som tjänar 16-17000 skulle hela exemplet spruckit. Det är taket på ersättningen, inte procentsatsen som spökar här — så det är absolut inte de lägst avlönade som drabbas. Det skulle vara stor humor, om det inte vore för att retoriken går hem.

Individen har år efter år fått se sig sviken av ett samhälle som skickar in dem i “utbildningar” utan annat än marginellt värde. Snarare än att minska tiden mellan arbeten, så förlängs eller till och med permanentas den individuella hjälplösheten. Det kostar inte bara en rejäl portion av den totala skattekakan, det är dessutom ett totalt svek och en fostran in i hjälplöshet.

Vi har fått lära oss att det inte är OK att jobba på timvik som lokalvårdare om du har civilingenörsexamen. Att du inte kan sitta i kassan på Konsum om du är kulturarbetare. Att du som mekaniker inte skall behöva slava på MacDonalds ett halvår för medan du skickar ansökningar kors och tvärs. Vi har skapat en kultur där man är för fin för att spotta i händerna och utföra lite skitarbete. Skulle någon vara fräck nog att föreslå att man skall begå ett sådant helgerån, så beskylls personen snabbt för att vilja göra folk fattigare, vilja dumpa lönerna etcetera.

Jag satt själv fast i samma attityd för ett par decennier sedan, vilket gjorde mig till mitt eget offer fram till andra halvan av tjugoårsåldern. Det var inte förrän efter jag fyllt trettio som de sista resterna av den attityden var utbrända ur mina mentala fakulteter. Tyvärr kommer det att förfölja mig till pensionen, då jag kommer tvingas till extraordinärt pensionsparande för att kompensera för flera år av idiotattityd.

Balansgången mellan ett väl fungerande trygghetssystem och en cancersvulst på den offentliga ekonomin är hårfin. Problemet är därför att man när man vill skapa det första kan finna sig sitta med det andra i knät. Det enda som krävs för att trygghetssystemen skall ta över samhällsekonomin är att man inte aktivt motarbetar det.

Liksom vid cancer, så krävs rena cellgiftsbehandlingen när väl eländet är på plats. Hur man än hackar salladen så kommer den fortfarande vara i småbitar. Hur man än försöker minska belastningen systemen innebär för samhällsekonomin och arbetsmarknaden, så kommer någon att bli snuvad på konfekten.

Jag tror inte Sahlin eller kanske ens Lundby-Wedin, om de fick göra ett val utifrån ett rent bord, på fullaste allvar skulle vilja skapa ett system där dryga 40% av de offentliga utgifterna går till “socialt skydd” — ungefär 65000 kronor per innevånare. Det borde vara uppenbart att det i längden är ohållbart.

Andra bloggar om: retorisk kreativitet, kreativ matematik, socialdemokraterna, första maj, solidaritet, Mona Sahlin, Wanja Lundby-Wedin

Den här artikeln postades tisdagen, den 1/5 -2007 klockan 20:50 i kategorierna Allmänt fribasande, Media, Politik.
Du kan följa kommentarerna till artikeln via RSS 2.0. Du kan kommentera, eller posta en trackback från din egen sajt.