Femanister får tydligen feminister att se rött…

borde det inte vara en cirkel istället?

Aftonblaskan har en artikel om femanister. De berättar om Zanyar Adami som vill ha en ny mansrörelse som är lite mer sansad än sjuttiotalets ”velourpappor”.

Hela begreppet femanism utgår ifrån att jämställdhet är lika mycket en manlig angelägenhet som en kvinnlig, och att män har allt att vinna på jämställdhet.

Zanyar Adami, 25, kolumnist och redaktör för tidningen Gringo, tycker att det är dags för en ny mansrörelse. Han vill lansera begreppet ”femanism” i Sverige. Termen har tidigare poppat upp i USA.
– Jag är verkligen för jämställdhet, men kände att jag inte fick plats inom feminismen för att jag är man. Jag togs inte på allvar.
Zanyar Adami tycker att kvinnorörelsen allt för ofta stämplar män som dåliga. Och att man glömmer poängen att även män tjänar på ett rättvist samhälle.

Det tog hus i helvete… Frågan är dock varför?

Kalle på ”alltid rött”, skrev i ETC (refuserades i AB) vad han anser vara problemet. Artikel är betitlad ”Jämställdhet är ingen förhandlingsfråga”:

Men den så kallade ”femaniströrelsen” och Zanyar Adami underminerar i själva verket feminismens sprängkraft och tycks vilja ofarliggöra den. Idag förlorar kvinnor bland annat inkomster, positioner, utrymme och talartid på grund av den maktordning som råder. En förändring av detta kommer att innebära att män som grupp förlorar.

Jasså, jämställdhet måste vara farlig, eller? Bygger hela feminismens existensberättigande på att den är ”farlig”?
Vore det inte bättre om feminismen vore totalt mainstream och självklar för alla, förutsatt att jämställdhetsbudskapet inte vattnas ur?

Och:

Adami tycks mena att bara de jämställdhetsfrågor där män inte förlorar är viktiga att driva. Men jämställdhet kan aldrig bli en förhandlingsfråga. Så mycket tid och kraft har redan ägnats åt att försöka förklara på vilket sätt män gynnas av jämställdhet när det i själva verket är en ganska ointressant fråga.

För det första ställer jag mig frågande till ifall det verkligen är det Adami menar? Jag uppfattar snarare situationen så att Adami anser att män bör delta i jämställdhetsarbetet, inte bara som moraliska supporters utan som intressenter — helt enkelt för att ojämställdheten är begränsande inte bara för kvinnor utan för alla.

Nog för att män kommer att få maka på arslet en aning i vissa situationer, men får vi sann jämställdhet så gör nog väldigt många män det med glädje. Det som femanismen kan bidra med, är att popularisera idén att jämställdhetsarbete är en god sak. Är inte det i sig så väsentligt att en och annan skillnad i åsikter kan överses med?

Den kämpande feminismen

Det finns en lockelse i kamp. Att söka konflikt när man anser sig förfördelad. Det är inte ens fel i sig.
Däremot är konfliktsökande ibland totalt kontraproduktivt. Ett exempel är feminismen.

Jag menar inte att inte kampen i viss mån kan föra med sig goda saker. Vi skulle nog inte kommit fullt så långt utan att jämställdheten hölls på agendan av feminister. Men förr eller senare måste ”vapnen” läggas ner, om inte annat när samhället blivit jämställt. Man måste transformera ilska och demonstrationer till normer och attityder, så att inte utvecklingen åker jojo tillbaka.

Faktum är att många konflikter är nödvändiga, men att man måste veta när de inte längre för framåt. I feminismens fall, så har flera gyllene lägen att inkludera männen i arbetet försuttits. Visst finns män som trots det motstånd de möter från delar av feminismen ändå spottar i nävarna och hugger i. Men för att nå mer än en liten minoritet av männen så krävs något annat. Och hur långt tror sig feministerna kunna nå om halva samhället automatiskt utesluts ur arbetet och bara förväntas ta diktat?

FeMANisterna är något på spåren. De har insett att för att männen skall engagera sig så måste de se sin roll, sina vinster och sina möjligheter att förändra. Ord som patriarkat och könsmaktsordning må vara bibel för delar av feminismen. De slår dock inte an några strängar hos de bredare lagren av män — faktiskt långt ifrån hos alla kvinnor heller. Så feminismen kommer förr eller senare få välja mellan sin verklighetsbeskrivning och att nå målet.

Det som borde vara en cirkel är alltför ofta en rak linje

Det är naturligtvis absurt att kvinnor tjänar mindre än män för samma arbete. Det är absurt att typiska ”kvinnoyrken” överhuvudtaget är just kvinnoryrken och vice versa. Men allt är ett samspel, där kvinnorna är medspelare. Det är inte män som väljer yrkesbana åt kvinnorna, ”traditionella” män är inte heller involverade när deras killar får praktiska lekkläder och tjejerna små rosa prinsesskreationer. De flesta ”moderna” män är dessutom öppna för att bryta mönstren. Inte så att vi alla är perfekta — men vem är det?

Ett av skämten kring ”velourpappor” var att kvinnorna krävde att de skulle bekämpa de traditionella könsrollerna, få kontakt med sina känslor etcetera. Men att när de väl lyckats så fanns så lite manlighet kvar i paketet att kvinnorna föll för första bästa machomanliga strandcasanova — snacka om att få bakslag. Manligheten löstes upp, och kvinnan blev besviken.

Hur många män har jag inte hört konstatera att deras kvinna helt enkelt förutsatt att hon skall ta ut majoriteten av barnledigheten? Hur många män har jag inte sett försöka få ta hand om sina barn?

De är fullständigt kapabla att liksom kvinnan lära av sina misstag, men de får aldrig chansen eftersom kvinnorna snurrar runt som polishelikoptrar och övervakar varje steg de tar. Jag har sett beteendet hos kvinnor som i alla andra lägen närmast är tokfeminister.

Jämställdhet mellan könen måste vara en cirkel. När kvinnorna tar mer plats i arbetslivet så måste de samtidigt lämna mer plats i familjelivet åt männen. Annars kommer det bli trängsel i en sektor och ”personalbrist” i en annan. Annars kommer vissa privilegier alltid vara förbehållna den ena parten.

Frågan är nog om det inte snarare är så att vi bör nå till en punkt där påståendet att det skulle råda någon skillnad i vad män och kvinnor är kapabla till möts av total oförståelse. Män kan gott få vara män om de trivs med det, liksom kvinnor kan få vara kvinnor — så länge det inte begränsar oss eller skapar obalans i det inbördes maktförhållandet.

Från en som tog ut mer än hälften av föräldraledigheten, trots att det innebar ekonomisk ragnarök…

Andra bloggar om: Feminism, Femanism, Jämställdhet, Jämlikhet, Zanyar Adami