Diskriminering “åt andra hållet”, som du uttrycker det, tror jag är kontraproduktivt — det skapar bara aversioner och gör det inte lättare för nysvenskar att komma in på samma villkor som gammalsvenskar.

Var det tydligt nog?

PS. Skriv inte i “http://fridholm.net” som url/uri, det är inte ett obligatorisk fält, utan bara ett sätt för de som har egen sida att “länka hem”. DS

Jag anser att vi skall skita högaktningsfullt i vad Tyskland, England, Frankrike och USA tycker om vår immigrationspolitik. De får lösa politiken som de önskar, så löser vi det som vi önskar. Förhoppningsvis kan vi komma med en lösning som fungerar så pass bra att den inspirerar andra, men dit är det en bit.

Ett grundproblem med idén om fri arbetskraftsinvandring är att det svenska “folkhemmet” är inrättat på ett sätt som lägger över ansvaret för det egna välmåendet på samhället (någonannanism). Det är iofs en annan fråga, men det skapar undringar om var gränsen går för att få del av alla välfärdssystem.

Den frågan har jag inte ett entydigt svar på, utom att grundläggande mänsklighet fortfarande bör vara ett riktmärke — förslag som till exempel att utesluta papperslösa från vårdapparaten är bara grymt och meningslöst.

Däremot finns som jag ser det två sorters invandrare.

Den ena sorten är asylsökande. Att få asyl kräver att det finns en hotbild och/eller ett tydligt förtryck mot den egna personen eller familjen. En sådan person eller familj är inte rimlig att skicka tillbaka oavsett om de är kapabla att försörja sig själva när de kommer hit. Då gäller mer traditionell flyktingpolitik med stöd i den mån det behövs — med målet att se till att flyktingen blir en aktiv och fungerande samhällsmedborgare. Anhöriginvandring kan även det bli aktuellt, för att inte i onödan splittra familjer.

Den andra sorten är arbetskraftsinvandring, där ingen skillnad bör göras mellan folk och folk — oavsett om ursprung är i närområdet (utanför EU, eftersom annars fri rörlighet redan gäller) eller från långtbortistan. När personen/familjen kommer hit, så förutsätts att de skall försörja sig själva. Trygghetssystem som a-kassa, f-kassa etcetera finns tillgängliga förutsatt att man är skattebetalare och betalat samma avgifter och följt samma regler som infödda svenskar. Som skattebetalare har man också tillgång till sjukvård, socialvård och dylikt. Kan man inte försörja sig själv och faller ur systemen, så riskerar man uppehålls och arbetstillstånd — kanske inte dag ett, men relativt snabbt. Principen är att man kommit hit för att jobba och skapa sig ett liv här, och att man arbetar sig in i samhället till dess man är fullvärdig medborgare. Tuffa puckar, men å andra sidan utan nålsöga i passkontrollen, två år på flyktingförläggning eller plats i flyktingstatistiken.

Jag tror personligen att den som klarar att komma hit, skaffa egen försörjning och ta ansvar, bara är en positiv kraft för Sverige. I praktiken kommer dessa vara med och hjälpa till med försörjningen av våra gamla och svaga.

Vad gäller regler för polisskolan o.dyl så skall krav sättas utifrån yrkets verkliga behov — men inte utifrån konstruerade behov som effektivt utelåser alla som inte är män, har svenska som modersmål till tredje generation, heter Svensson och väger 85 kilo muskler. Som polis skall man mycket väl kunna heta Yussuf, Meira eller Ali, ha svenska som andraspråk (fast väl fungerande), vara kvinna eller man eller mitt emellan — förutsatt att man som person kan fungera väl i sin yrkesroll.

Vad gäller att ta hand om våra gamla, så är vår demografi ett större problem än alla andra problem tillsammans. Vi är helt enkelt för många gamla i förhållande till antalet aktiva arbetande skattebetalare. Proportionerna går dessutom åt fel håll, så antalet äldre jämfört med antalet arbetande kommer bara att öka. DET om något, är ett argument FÖR arbetskraftsinvandring.

Men en sak som kan irritera mig, är att villkoren för debatten sätts av extremerna. Det är svårt att diskutera konstruktivt med någon som har inställningen att: “jag har inget emot invandrare, alla borde äga en…”, eller för den delen inställningen att alla som ser problem överhuvudtaget är rasister.

För egen del kommer jag att tänka på en utsaga av en fiktiv politiker i en bok jag läste. Han var gammal boxare och rätt krass och handfast. Hans teori om problem var att det är som att tappa balansen när man springer över krossat glas: Antingen så bromsar man och försöker hejda fallet. Då kanske man kan begränsa skadan, men skada sig kommer man. Eller också så springer man fortare för att försöka ta sig förbi glaset innan man faller. Misslyckas man gör det ont, men lyckas man, så kanske kan man till och med återfår balansen. Hans egen preferens var att accelerera.

Om invandringen är fri, men inte kravlös, så är det för mig som att accelerera sig förbi problemet.

Vi slipper hårklyverier om vem som skall skickas hem till dödshot och tortyrceller och vem som är sympatisk och ömkansvärd nog att få stanna. Vi slipper komplicerade och krångliga regelverk om när man får integrera sig i samhället, börja arbeta och bli svensk. Vi slipper rätts- och papperslösa som inte vågar söka läkare eller låta sina barn gå i skolan — och som kan utnyttjas som nattstädare på macdonalds av mindre nogräknade städfirmor.

För att en sådan strategi skall fungera så måste det ställas en del motkrav. Krav som till exempel att endast asylsökande har rätt till särbehandling, andra invandrare har självförsörjningsplikt till dess de är bofasta och integrerade som andra svenskar — eller att brott som föranleder mer än administrativ bot (som med andra ord går till domstol) leder till omedelbar och i många fall permanent utvisning, eventuellt efter det att straffet verkställts.

För mig är det som att ta sig ur moment 22-situationen, som är vår nuvarande integrationspolitik, genom att göra ett gordiskt hugg.

Jag anser nog att det vi måste göra är trefalt:

1) Belägg inte folk med yrkesförbud när de kommer hit. Även om de är här tillfälligt, så är det bara positivt om de själva hittar en utkomst. Kan man försörja sig själv, så kan man till och med betraktas som arbetskraftsinvandrare snarare än bedömas utifrån asylprövning.

2) Våga ställa krav. Språktjosan från folkisarna är som jag ser det ett slag i luften, men att ställa samma typ av krav på invandrare som man gör på de egna medborgarna är inte mer än rimligt. Det minskar också uppdelningen i vi och dom, eftersom det sticker i ögonen på många att alla inte bedöms efter samma regler.

3) Slutligen så finns det en intressant aspekt av USAs traditionella sätt att hantera lojalitetsfrågan. Vill man bosätta sig där så får man svära in sig. Jag är inte säker på att det är en vettig idé för Sverige, det är väldigt amerikanskt. Jag tror däremot att det skulle vara bra att vara närmast övertydlig i att man som boende i landet bör ha klart för sig vilken sida av mackan smöret är på…

Nå vad gäller gruppers egenskaper, så kan jag gå så långt som att medge att övergången från en kulturell verklighet till en annan kan skapa illusionen av vissa egenskaper hos gruppen.

Anta till exempel att ett antal hårt arbetande, men lönnfeta och kontoriserade svenska stadsbor plötsligt förpassades till ett typiskt agrarsamhälle. Övervägande delen av de färdigheter de använt många år att lära in är nu värdelösa. Dessutom får de veta att hela det normsystem de tagit för givet är fullkomligt ogiltigt i det nya samhället, mannens roll, kvinnans roll, uppfostran etcetera. Även med bästa vilja i världen, så krävs en hel del tid och kraft för att överbrygga den klyftan — men att överbrygga den är absolut inte omöjligt.

Den enda måttstocken vi har på hur det skulle gå för svenskar i den situationen är mer än sekelgammal. Men när svenskar utvandrade till “Amerikat” så var det ofta hela samhällen som utvandrade och skapade minisveriges på andra sidan pölen. Det var för övrigt accepterat så länge man i gengäld accepterade den amerikanska konstitutionen och andra gruppers rätt att göra likadant.

Poängen är att det är skillnad mellan illusionen om vissa egenskaper hos en grupp, och de faktiska egenskaperna hos varje individ i gruppen. Dina somalier, som du så gärna vill nedvärdera, kommer från en helt annan typ av samhälle. Det tar några år att anpassa sig, förutsatt att det finns en fungerande integrationspolitik. Ju större kulturell brytning, desto längre och tuffare är anpassningsprocessen.

Jag pratade om en specifik grupp eritreaner, den i Uppsala och reaktionerna på den gruppen. Dessa kom i samband med oroligheter mellan Eritrea och Etiopien, i mitten av 80-talet om jag inte minns fel.

Den ökade invandringen av somalier torde väl vara en aning nyare, eller? Slutet av 90-talet mellan tummen och pekfingret. Rätta mig om jag har fel.

Sen tycker jag vår integrationspolitik stinker som en soptipp, så det gör saker och ting svårare — men det är en annan fråga.

Vill du på fullaste allvar påstå att somalier som grupp/folkslag/kultur är mer arbetsskygga än andra? Känner jag lukten av rasbiologi här, eller är det bara så att vårt västerländska kulturarv skulle vara överlägset?

När en större mängd eritreaner flyttade in i Uppsala, där jag bodde för ett par decennier sedan, så gick tongångarna på samma sätt som med somalierna nu. Om tjugo år kommer somalierna vara en del av samhället, då kommer det vara något annat folkslag som betecknas som arbetsskygga och främmande för den svenska kulturen.

Ingenting nytt under solen.

Om något, så visar statistiken att vi är jävligt dåliga på två saker: 1) Att släppa in folk i samhället. 2) Att ställa krav.

Eritreaner lever för övrigt nästan vägg i vägg med somalierna, det är bara den lilla ministaten Djibouti mellan dem. Så medan de inte är samma, så får du det att låta som om situationen är väsensskild.

Du menar: hur kan jag jämföra dagens invandrare med dåtidens hårt arbetande valloner, italienare, skottar, holländare, tyskar, finnar, balter, polacker, spanjorer och alla andra som hittade hit när globen var större än idag och invandringen därför mer lokal.

De som idag kastar skit på araber, somalier, albaner, gambier med flera, är av samma skrot och korn som de som för trettio-fyrtio år sedan myntade begrepp som spaggar och kräker. Samma kategori som rynkade på näsan åt polacker, balter och finnar. Finnarna var i långa stycken ett andra klassens folk i Sverige och attityderna stank lång väg.

Idag är européerna broderfolk, och få skulle på allvar ifrågasätta deras närvaro i Sverige — möjligen undantaget albaner och liknande från det fragmentariserade balkan.

Men visst, du är välkommen att plocka fram statistik som “intygar” att vissa är mer arbetsskygga än andra… Se i så fall till att den inte består av lösryckta siffror tagna ur kontext utan att det finns ordentliga referenser så att man kan bedöma vederhäftigheten i materialet.

Min personliga erfarenhet säger mig att de som hittat en plats inte är arbetsskygga. Jag har jobbat direkt eller indirekt med folk från Turkiet, Iran, Irak, Pakistan, Indien, Saudiarabien, Marocko, Libanon, Israel, Eritrea, Etiopien — bara för att nämna Mellanöstern och Afrika. I shit you not: att jag har så pass bred erfarenhet beror på att jag jobbade timmar på diverse ställen under studietiden och att jag senare jobbat i diverse utbildnings- och utvecklingsprojekt. Den genom alla tider hårdast arbetande, och mest ambitiösa kollega jag träffat, var en tjej från Eritrea.