Vad faen är rättvisa?

slÃ¥r rätt, slÃ¥r felSamtidigt hos Erik, kan vi läsa en kommentar till PJ Anders Linders ledare ”Lika till alla eller äkta chanser?”

Jag skall citera Erik lite, eftersom det är intressant och ett bra sätt att komma till vad PJ egentligen skriver:

> [D]en brittiske sociologen Steven Lukes som 1974 introducerade teorin om maktens tre dimensioner – makten över beslutet, dagordningen och tanken. För att som samhällsvetare kunna tala om makt hade man tidigare varit tvungen att kunna presentera falsifierbara hypoteser rörande faktiskt utövad makt.

Det var en välgärning att Steven introducerade teorin, annars skulle någon annan varit tvungen att göra det. Att enbart utgå från fattade beslut är att helt missa poängen. Jag skulle till och med vilja gå så långt som till att påstå att *verklig* makt handlar minst lika mycket om andra och än mer tredje punkten:

> I den andra dimensionen finns makt som utövas utan faktiska politiska beslut. Istället handlar det om makt att fatta icke-beslut, att utesluta vissa potentiella beslut från dagordningen. I både den första och andra maktdimensionen förutsätts att maktutövningen är medveten och att makt är något konkret som förutsätter en faktisk konflikt mellan motsatta intressen.
>
> Lukes tredje maktdimension, makten över tanken, handlar om makt att hindra latenta konflikter från att bli faktiska. Detta är också den mest kraftfulla typen av maktutövning. ”[T]he most effective and insidious use of power is to prevent such conflict from arising in the first place.” Om det finns en latent konflikt mellan två aktörer ligger det i den dominerande – eller starka – aktörens intresse att hindra den dominerade – eller svaga – aktören från att inse att det finns en konflikt. Det ligger också i den starka aktörens intresse att inför sig själv förneka konflikten.

Erik fortsätter sedan med att påpeka att den tredje varianten innebär att man erkänner strukturella maktförhållanden. Det skulle enligt honom vara i motsats till idéerna om ”det fria valet” och ”den självbestämmande individen”. Det borde med andra ord vara motigt för PJ att ge uttryck för en sådan teori.

Det PJ påstår i sin ledare är att borgerligheten fortfarande låter den socialdemokratiska historiska hegemonin sätta agendan och inneha tolkningsföreträde. Med socialdemokratins ”makt över tanken” försöker han komma åt hur vårt samhälle präglats av det socialdemokratiska maktinnehavet och paret Myrdals välfärdsidéer om vagga-till-grav-omhändertagande av befolkningen.

Anledningen till PJ:s kommentar är reaktionerna på omvandlandet av fastighetsskatten till en kommunal utgift. Leijonborg har sagt att det är negativt ur fördelningssynpunkt, vilket PJ ifrågasätter. Han ifrågasätter också det resonemang kring fördelningspolitik som det grundar sig på, som han ser som ett resultat av socialdemokratins tolkningsföreträde — deras ”makt över tanken”.

Erik vinner billiga poäng på att kontruera ett motsatsförhållande som inte existerar. Makt över agenda och tanke är i alla fall för mig som liberal inget främmande. Det fria valet och den självbestämmande människan är både ideal och metoder för frigörelse. Det är också ytterst varje individs enskilda ansvar. *För att vara renhårig mot Erik*, så modererar han sig i kommentarerna till inlägget.

Själva fenomenet med den socialdemokratiska makten över tanken illustreras superbt hos nattväktarstaten och välfärdssamhället, som visar hur fantamagiskt vi resonerar kring rättvisa och fördelning. En middag för tio på restaurang skall betalas:

> Om de delade upp notan på samma sätt som vi betalar skatter, skulle det bli ungefär så här: De första fyra – de fattigaste – skulle inte betala någonting; den femte skulle betala 10 kr; den sjätte skulle betala 30 kr; den sjunde 70 kr; den åttonde 120 kr; den nionde 180 kr. Den tionde personen – den rikaste – skulle betala 590 kr.

Senare får de rabatt:

> “Eftersom ni är så bra kunder,” sa han, “ger jag er 200 kr rabatt på era middagar.” Middag för tio skulle då bara kosta 800 kr. Gruppen ville fortfarande betala middagen på det sätt vi betalar skatter. Så de första fyra påverkades inte, de fick fortsätta äta gratis.
>
> Men hur skulle de andra sex göra – de som betalade? Hur skulle de dela upp rabatten på 200 kr så att alla skulle få sin “beskärda del”? De sex personerna insåg att 200 kr delat med sex blir 33,33 kr. Men om de drog bort det från varje persons andel skulle den femte och sjätte personen få betalt för att äta.
>
> Restaurangägaren föreslog då att det vore rättvist att reducera varje persons nota med ungefär jämt och han satte igång att räkna på de belopp varje person skulle betala. Resultatet blev att även den femte personen fick äta gratis, den sjätte fick betala 20 kr, den sjunde betalade 50 kr, den åttonde 90 kr, den nionde 120 kr, vilket lämnade den tionde personen med 520 kr istället för tidigare 590.
>
> Alla sex personerna fick lägre pris än tidigare och de fyra första fick fortsätta äta gratis. Men plötsligt utanför restaurangen började personerna jämföra vad de sparat.
>
> “Jag tjänade bara en tia av 200 kr”, började den sjätte personen. Han pekade på den tionde: “men han tjänade 70!”

Och så fortsätter det, det slutar med att de spöar upp person tio. Nästa gång de nio kvarvarande skall äta upptäcker de så till sin fasa att det fattas en femhundring till notan…

##Rättvisa™ ©®1932 (s)

Vi är lärda att tänka så. Tror ni mig inte, så kan ni ju besöka Peter Andersson och se vad han säger om otillständighet. Eller besök Svamlicum och se en annan variant på samma resonemang. Det Svamlicum dessutom missar är att det existerar feedback i systemet: lokalt löneläge påverkas av levnadsomkostnader, bland annat boendekostnader — som i sin tur påverkas av fastighets och förmögenhetsskatt, som påverkas av prisbild som påverkas av det lokala löneläget… etcetera. I alla större städer över hela världen är såväl kostnader som löneläge högre. Tyvärr innebär det också problem för rörligheten.

Makten över tanken handlar i slutändan om att vi genom sjuttio år har lärt oss att alla avsteg från exakt lika fördelning är av ondo.

Vi har lärt oss att de pengar vi betalar i skatt inte är våra utan samhällets. Följdriktigt så resonerar vi som restaurangbesökarna:

Får jag en tusenlapp skattelättnad medan kompisen får tretusen, så är jag förfördelad.
Att det i praktiken innebär att kompisen nu betalar 61% istället för 62, medan jag betalar 45% istället för 48 tycks totalt irrelevant — det handlar ju inte om att han får en relativt lägre skattelättnad och fortfarande betalar proportionellt mer av sina pengar i skatt, jag får ju mindre tillbaka i reda pengar (Obs! siffrorna tagna ur luften).

Ur rättvisesynpunkt är hela idén om ”fördelningspolitik” som jag ser det spritt språngande galen. Att den som har mer betalar mer i skatt är inget märkligt, men att man brandskattar de som tjänar mer för att s.a.s ”omförhandla lönen” den statliga vägen verkar rätt vansinnigt. Det blir som att lägga om ett sår: Om man tvättar och lägger om det och sedan låter det vila så läker det oftast av sig självt. Om man däremot håller på och pillar och påtar i såret hela tiden, skrapar och klipper och gnuggar och grejar — så skall man vara glad om man bara får en lindrig infektion.

Andra bloggar om: , , , , , , , ,

Ett svar på “Vad faen är rättvisa?”

Kommentarer kan inte lämnas på detta inlägg.