En långfredagsberättelse

Isobel Hadley-Kamptz är en av den svenska bloggvärldens profiler, en som också är journalist och nu även författare.

Boken hon skriver är självupplevd såvitt jag förstår, och det lyser igenom i den råa känslostyrkan i det utdrag som finns att läsa på Expressen idag:

Hur går en sådan förlossning till? Jag försöker sätta mig in i tanken på att föda Stella i en vanlig förlossning, med ryggmärgsbedövning och långa, onda värkar och utdrivningsskede och sprickor och blod. Och hela tiden veta att hon skulle dö. Fast då hade jag i alla fall fått träffa henne medan hon levde. Då hade jag kanske fått hålla henne i famnen medan hon dog.
Eller också inte. Eller också skulle hon ha levt sina få timmar i någon plastkuvös någonstans på sjukhuset med mig någon annanstans för att alla läkarna verkligen ansträngde sig för att hon skulle klara det. Fast hon knappt hade någon chans. Så då skulle hon ha dött långt borta från mig bland kalla stålinstrument och människor i gröna mjukisdräkter. Nu dog hon inne i mig. Det kanske är bättre.

Gå till Expressen och läs den, även fast det är smärtsamt. Något så förbannat gripande var det länge sedan jag stötte på.

Om resten av boken kommer i närheten av samma raka nakenhet, så undrar jag var man kan förbeställa ett ex. Inte så att jag vill gotta mig i andras sorg, men jag har svårt att inte läsa något som är så personligt, rakt och totalt utelämnande. Det är som om man lär sig lite mer om livet varje gång man får titta in i en annan människas hjärta på det sättet.

Isobel, jag hoppas det här var ett steg på resan mot läkning. Du har upplevt en levande mardröm och förtjänar inte att betala för den om och om igen.

Andra bloggar om: Sorg, Författare, Roman, Självbiografi, Isobel Hadley-Kamptz, Barn, Abort, Fosterskador