Detaljsida för arkiv och statiskasidor

Den Svenska Modellen?

one size fits some Det senaste halvåret har den svenska modellen tjatats ut något förbaskat. Vilken svensk modell? Vem är den till för? Vem har rent faktiskt nytta av den? Vem drabbas?

Inte fasiken är den till för Sofia Appelgren på Wild’n Fresh, inte heller hennes anställda, inte Federley, inte mig, inte min bästa kompis, inte företaget han jobbar för, inte byggjobbarna som inte vill ha ackord, inte de som har en religiös övertygelse som går på tvärs med facket, inte lettiska eller polska byggjobbare, inte de ickemedlemmar som “lönegranskats” av byggfacket mot sin vilja — så vem ÄR den till för?

VAD är den svenska modellen då? Är det hela saltsjöbadsandan i en sardinburk? Eller är det bara frågan om kollektivavtalen och fackets synnerliga rättigheter?

Jag tror den “svenska modellen”, om något, är landet lagom i ett nötskal:

Vi vill inte lagstifta om lönenivåer och arbetsvillkor, vilket iofs är bra. Samtidigt lever det myrdalska arvet i högönsklig välmåga, så vi förväntar oss att “någon annan” skall ta hand om våra problem åt oss. Så istället för att göra det naturliga och avtala själva, så vill vi att facket skall göra det åt oss. Men för att inte arbetsgivaren skall kunna visa facket på dörren, så ger vi facket rätten att ta till tvångsmedel och till och med statuera exempel.

Det vi får i praktiken är elefanter som dansar i porslinsaffären. Med arbetsfred som jackpot, skrivs avtal som i ena änden skapar arbetslöshet, och i andra hindrar enskilda individer från att förhandla till sig en vettig lön.

För industrin är det högsta vinsten. De slipper bry sig om problemet med förhandlingar annat än indirekt via avtalsrörelsen. De kan lita på att slippa dyra och krångliga strejker och andra protestaktioner utanför samma avtalsrörelse. Regler och byråkratikrångel är en billig kostnad för de fördelarna.

För små företag är det blandad kompott. I vissa fall förenklar det och är bekvämt, i andra är det rent av destruktivt. Så Wallenbergarna är nöjda, medan Sofia Appelgren bara blir förbannad.

Det blir som att gå till Åhléns för att leta efter en solkeps, de kommer oftast i “one size fits all”. Problemet är att alla inte har lika tjocka skallar. Vissa får placera kepsen på öronen för att den inte skall trilla ner över näsan, medan sådana fettskallar som jag får käka aspirin när kepsens spännband på ett obehagligt sätt börjar påminna om bakfylla. Jag har ibland funderat på att gå till mister-minit och lästa ut kepsfanskapet, som man gör med nya för hårda skor.

Tyvärr är det svårare att “lästa ut” kollektivavtalet. Du kan förhandla om lokala villkor, men bara ur underläge. Kan du inte bevisa att din skalle inte håller samma mått som “one size fits all”, så är det bara att tiga och lida. Eller som Sofia, stå ut med att det står ett gäng “strejk”-vakter utanför och gör livet surt för dig till döddagar.

Schyssta villkor alltså….

Andra bloggar om: Den svenska modellen, kollektivavtal, Wildn fresh, facket, arbetsmarknadspolitik, avtalsrörelse, arbetsmarknadslagar, LO