I DN går SvD:s forna chefredaktör på om olämpligheten i Bildts bloggande. Men han har fel, rejält fel — ett fel som jag tror grundar sig i att han inte förstår vad en blogg är och hur bloggosfären fungerar.
Jag hade strängt taget inte tänkt skriva något mer om Bildt och Expressen lilla minikrig, det tuggas tillräckligt med fradga ändå. Men när jag läser Bertil Torekulls artikel, så kan jag bara inte låta bli att reagera. Det finns mycket att vända sig mot i artikeln, men skall jag försöka välja ut den passage som tydligast visar vari hela den felaktiga premissen ligger, så är det:
En av våra högsta politiska förtroendemän använder på detta sätt en av honom själv kontrollerad plattform för att döma i en tvist om hans politiska vandel och är i bästa Chávezstil sin egen skiljedomare.
Det är rätt och slätt fel, och när det faller så faller hela resten av artikeln med den premissen. Unikt för bloggen som media, är att den inte kontrolleras av någon. När Chávez sitter i dumburken och oralfiser, så är det ingen som kan säga emot. När Bildt bloggar, så möter han inte bara sina beundrare, utan även sina belackare.
Ja, man kan kontrollera sin egen lilla inmutning i någon mån genom moderation och censur.
Ja man kan sätta agendan på sin egen blogg, och välja hur samtalet förs där.
Det betyder dock inte mycket.
Bloggosfären är som en multicellulär organism, där ingen blogg helt kan verka i ensam majestät. Även om Bildt skulle utöva stenhård censur över de kommentarer han får på sin blogg; även om han skulle stänga av trackbacks helt och hållet, så återstår intressant.se, nyligen.se, knuff.se, technorati.com och liknande metasajter. Tillsammans gör dessa sajter att det är en smal sak att på några ögonblick få tillgång till kritikerna.
Skulle Bildt förpesta det offentliga samtalet genom orimlig censur eller annat ”beteende”, skulle han få äta upp detta ögonblickligen. Det dröjer normalt sett inte många timmar, ofta minuter, innan de första mothuggen dyker upp. Flera sajter har en stadig läsekrets som, även om den inte är på Bildts nivå, ändå når ut genom hela nätverket som i en människas nervsystem.
Genom sin blogg kan han nå ut direkt till sina väljare och andra politiskt intresserade. Sträckan mellan politiker och väljare förkortas, vilket torde vara ungefär det mest effektiva och dessutom kanske det enda sättet att minska det ökande politikerföraktet.
Bertil Torekull har mer att komma med på samma tema:
Hur skulle det se ut om varje minister med regeringschefen i täten diskuterade och bemötte och bedömde sina egna tillkortakommanden och felsteg i var sin av dem själva utgiven och kontrollerad tidning eller på en personlig hemsida? Statsråden har politiska mandat och allt de gör rymmer därmed en politisk dimension – det må sen gälla statsministerns familjebil eller hans barnpiga, finansministers tidiga morgonväkter eller försvarsministerns taxiresor hem till lunchen på Östermalm eller – hur de uttrycker sig privat.
Traditionella media gör för stora likhetstecken mellan person och institution. För mig som bloggare och väljare är det inte det minsta svårt att hålla isär vad som är Bildt själv som person, vad som är hans roll som utrikesminister och vad som är regeringens hållning.
Allt sådant bör debatteras eller krävas ansvar för (om det behövs) i det politiska rummet, i riksdagen inte minst. Ett statsråd är inte vilken chattare som helst och bör undvika att tala i egen sak i ett forum som han eller hon själv råder över och kan redigera rubrik och innehåll för.
Han kan välja vad han själv skall skriva om, men om han raderar eller låter bli att reagera på de frågor han får kan du vara säker på att resten av bloggosfären kommer att påpeka den saken.
Bloggarna, ett verktyg för demokrati?
Bloggar kan naturligtvis missbrukas. Men så länge som även de som är för demokrati, yttrande- och tryckfrihet ser till att finnas med i bloggosfären, så är det ett av de potentiellt kraftfullaste verktyg som finns för vitalisering av demokratin.
Här har vi ett media som är semi-journalistiskt i sin ansats, och där ingen skribent kan räkna med att stå oemotsagt. Frågor dryftas ur alla tänkbara vinklar; argument och belägg stöts och blöts oförtröttligen; reaktionerna är blixtsnabba och både de som skriver och de som läser när ett politiskt intresse som både direkt och indirekt vitaliserar den demokratiska debatten.
För de traditionella journalisterna kan bloggosfären vara en förbannelse eller välsignelse. Det beror helt på dem själva och hur villiga de är att försvara sina ståndpunkter. Det beror också på hur villiga de är att försöka förstå de nya premisserna för deras arbete.
Personligen anser jag att vi på sikt kommer att se en fjärde statsmakt som granskar de övriga tre — en som är viral och demokratisk i sin natur. Jag längtar en smula.
Andra bloggar om: Bildt, Journlistik, Blogg, Bloggosfären, Politik, Demokrati, Öppenhet, Bertil Torekull, Media, Tredje statsmakten
Marcus utvecklar numera för Nindev!
7 kommentarer
Visserligen läste jag bara igenom det du skrev rätt snabbt, men jag fick ändå uppfattningen att inget du tar upp talar emot Tornekulls kritik. Bildts blogg är en offentlig informationskanal som är enkelriktad i den mån att kommentarerna inte har tillnärmelsevis samma värde som blogginläggen. Om Torekull och Bildt skulle engagera sig i en debatt via kommentarfältet blir det kanske en annan grej, men det lär – och bör – inte hända.
Och det går helt enkelt inte att skilja mellan Bildts person och yrkesroll som du verkar vilja göra.
Så du menar att det inte är någon skillnad mellan en Chávez som sitter i nationell TV och för personlig talan utan motstånd, och en blogg som är en del av bloggosfären och som tillåter kommentarer?
Är det så jag skall uppfatta din kommentar?
Nej jämförelsen med Chavez är riktigt magstark. Men du har för ideella ögon när du ser på bloggkanalen som öppet forum, och även på gränsen mellan ministrarnas personer och positioner.
Det är ju inte nödvändigtvis så att mothuggen måste komma i kommentarfältet. Det står ju var och en fritt att starta en egen blogg som svarar på Bildts uttalanden.
Bloggkanalen ÄR ett öppet forum.
Att journalisterna blir nervösa är inte konstigt, men lite skrämmande. Det ger en vink om deras självbild och deras inställning både till politiker och framförallt allmänheten.
C sätter fingret på det hela. Du kan inte påstå att det är ett slutet forum, när det faktiskt står vem som helst fritt att lufta sina åsikter. Det är för övrigt både du själv och jag ett exempel på.
Dessutom är det kanske svårt för en tidningsman, att förlika sig med tidningarnas minskade betydelse. Med blogandet reduceras ju denna ytterligare. Bildt uttalar sig inte längre i Expressen, han gör det på sin blog?
Sant Henry.
Journalister kan nu välja mellan att leva kvar i det som var eller omdefiniera sig. De som väljer att leva kvar går dinosauriernas väg, de som kan anpassa sig kommer frodas.