SvD har pysslat med lite klassiskt wallraffande, vilket är lite skojigt att läsa. Kanske kan det rädda någon enstaka stackare från att gå på försöket att ”mainstreama” Sverigedemokraterna.
De gör ju allt för att försöka tvätta bort stämpeln av xenofobi och andra liknande bruntoner. Istället vill de framstå som ett amalgam av ”folkhemmets” bästa sidor, lite lagom nationalism och lika lagom socialkonservatism. Som ett slags sossar utan socialism, eller sådär lagom halvborgerliga. De lurar dock ingen som inte redan håller med dem i många stycken.
Jag tror grundproblemet med SvD:s ansats ligger just där:
Det är inte ett avslöjande av SD vi behöver — det är ingen nyhet.
Det vi behöver är att SD:s inställning till samhället, invandrarna, framtiden och historien inte bara dras ut i ljuset — utan faktiskt, som Kallberg påpekar, debatteras.
Vi kan inte tiga ihjäl dem, som vi kunde när de var ett parti på marginalen med ett antal röster som var lättast att räkna i enstaka tusental. De frågor de väcker skapar resonans hos många svenskar, de som ser på samhället och bara ser förfall; de som väljer enkla förklaringsmodeller till det förfall de upplever sig se.
Jag har själv hört tongångarna från människor över hela det politiska spektrat, från blåaste blåa till rödaste röda — till och med en gång från en forna trotskist som blev reaktionär på gamla dar.
Johan på PL&C träffar prick i sin analys av SD, de gillar inte utlänningar helt enkelt — ytisarna är helt enkelt lätta måltavlor att hänga upp den egna vilsenheten på. Samhället förändras, och de som inte trivs i det nya inser inte att det inte går att backa, så istället fastnar de vid något fenomen de inte tycker om. För några är det mångkulturalismen som får klä skott för allt de är missnöjda med, för andra är det sexuell läggning som triggar hårdast — för många är det en kombination av allt som går utanför normen.
Det som måste till är att vi tar debatten och att liberaler, konservativa, miljöcentrister och socialister alla gemensamt motstår frestelsen att låta ett parti som SD sätta agendan. Gärna debatt, men inte en kompromiss med de egna idealen.
Kudos ändå till SvD, som i alla fall sätter ljuset på det ljusskygga.
Andra bloggar om: SD, Sverigedemokraterna, SvD, Svenskan, Wallraffande, Rasism, Främlingsfientlighet, Intolerans, Folkhem, Nationalromantik
Marcus utvecklar numera för Nindev!
6 kommentarer
vadå wallraffande? Läser man referaten uppträdde person precis som en journalist eller liknande kunskapare utan att exakt tala om sitt uppdrag.
Han satt och antecknade febrilt och ville inte bli störd under föredraget av den märklige ”Hasse”. Vilken vanlig intresserad uppträder så under ett politiskt möte? Det tycks ha varit ett vanligt journalistiskt uppdrag, och utförts som ett sådant, med den enda skillnaden att han inte uttryckligen sade ifrån att han var journalist. Det är inget wallraffande!
Sedan skriver han det som skulle skrivas. Kort och gott.
Om de fakta kring invandringen som presenterades var felaktiga, så skiljer det sig i så fall föga från det officiella Sveriges mörkande och friserande i detta tydigen känsliga ämne. Kan inte det etablerade Sveriges torpeder prestera bättre argument mot sd får vi ett nytt parti i riksdagen 2010!
Så han var inte lika duktig på att smälta in som Wallraff???
Kanske det, men principen är densamma. Att du är så bekant med hur han betedde sig, betyder det att du själv var där och såg?
Jag undrar nämligen hur jag skall tolka resten du skriver.
Intressant och läsvärt! Mycket bra formulerat. Jag har också kommenterat SvD:s menlösa artikel och vi verkar dela resonemang, även om du uttrycker dig helt annorlunda.
// S
@thepromqueen:
Så är det. Vi har olika vinklar, men i botten är det samma sak som retar oss.
Nej, Kvalle var inte där och såg, men han har läst en del redogörelser över förloppet, och inte gav det intrycket av något wallraffande, men väl ett tämligen öppet journalistiskt arbete utan att presentera sig som en journalist.
Kvalle i Mossatresk dyker upp på min blogg ibland för att klaga på mina skrifter om SD – och bara i de tillfällena. Liksom en del andra figurer som jag aldrig annars ser.
Men du har naturligtvis helt rätt i det du skriver. De måste debatteras, och till och med deras frågor måste debatteras – om inte annat för att ta loven ur argumenten som ofta är så vidlyftiga och så himmelskriande att man blir alldeles paff.