Jag kräks på överlägset raljerande

Kan någon bete sig drygare än Erland Olausson gör gentemot Victoria Frankenius i det här klippet från ekonominyheterna? Det enda som saknas är klappen på huvudet och orden ”lilla gumman”.

Sen pratar han om frivilligheten i kollektivavtalen. Han svarar på frågan: Om han inte kan förstå att det känns hotfullt och framstår som onödigt starkt med en blockad mot ett företag med en anställd:

> \- Jo, det kan jag förstå men, (vänder sig mot Victoria och lutar huvudet) om jag förstod rätt så började man samtalen i december; för flera månader sedan; om avtal eller inte avtal och du sa nej. (Vänder sig tillbaka mot programledaren) Och så småningom kommer man till en punkt där man måste gå vidare, om det inte skall vara frivilligt och sluta kollektivavtal.

Så säger Erland Olausson med ett tonfall som en vänligt tålmodig PEDAGOGISK uppfostrare av trilsk tonåring. Skulle någon bete sig så mot mig, skulle jag resa mig och gå.

Let me break the bad news, Erland — kollektivavtal ÄR frivilligt. Det finns ingenstans reglerat i lag att ett sådant måste träffas. Det övervakas istället av ett särintresse, som för sakens skull fått verktyg att frysa ut företagare från marknaden.

Det är ju det här hela frågan handlar om:

I december, mitt under pågående julrush, tar facket kontakt med Victoria. Att hon har fullt upp tycks inte bekomma dem, att hon är nystartad bekommer dem inte heller, att hon betalar skälig lön och har skäligt avtal är de ointresserade av — de har inte ens folkvett nog att vara vänliga i sitt första möte.

Så Victorias första möte med facket slutar i hotelser. Med största sannolikhet beror det inte på att hon varit oförskämd på något sätt. Hon har helt enkelt varit fokuserad på sitt företags välgång och överlevnad och har haft långt mycket mer, i hennes värld, pressande uppgifter och åtaganden än att lösa kollektivavtalsfrågan på stående fot.

Man har helt enkelt spelat hardball utan att ens ge henne en chans först.
En vänlig och resonabel själ hade frågat när det skulle passa att mötas — till exempel efter reorna i januari. Det första mötet skulle dessutom gått ut på att förklara vad kollektivavtal är, hur de fungerar, varför de finns och varför facket kräver att arbetsgivare skriver på — allt utan hot.

Först när man kommit förbi den punkten kan man börja ställa krav — gärna på ett sätt som får motparten att förstå ens position.

Skulle man betett sig så, skulle Victoria troligen skrivit på och dessutom inte känt sig hotad, tvingad och utnyttjad.

Grattis till den goda PR ni gör kära fack. Med tanke på vad ni gör mot er själva, så behöver ni inga fiender.

Via Peace Love & Capitalism.

Andra bloggar om: , , , , , , ,