Jag skrev tidigare ett inlägg, En republikansk syn på frihet, där jag presenterade ett alternativ till det binära frihetsbegrepp (negativ och positiv frihet) som liberaler gärna resonerar kring. Enligt den republikanska politiska traditionen bör …

Vad gäller naturrätten så var jag en aning slarvig — men gränsdragningarna är en svår fråga. Vi tilldelar inte veteax samma rättigheter som en människa, men inskränkningarna i ett barns liv, frihet och egendom är en balansgång på slak lina.

Det jag menar är att många av oss smider våra kedjor själva. Inte så att den som är ofri alltid får skylla sig själv, fullt så cynisk är jag inte, utan snarare att vi har ett ansvar att försöka frigöra oss. Notera att jag minst lika mycket pratar om en inre frigörelse som en yttre.

Jag anser dessutom inte att alternativen är nödvändigtvis inskränker sig till motstånd eller underkastelse. Snarare bör vi inrätta samhället med ett stort mått respekt för den personliga friheten. I detta anser jag även att respekten för liv och egendom måste ingå om inte begreppet skall bli meningslöst.
Moderation i form av att bevaka att alla får rimliga förutsättningar kan jag tänka mig. Att däremot ta ansvaret för att de förvaltar sitt pund anser jag inte är samhällets ansvar, eller ligger i samhällets intresse — borsett från att motverka ren svält naturligtvis.

Motståndet blir aktuellt i de lägen det finns något att kämpa emot, annars blir man en don Quixote som viftar mot väderkvarnar.

Ditt sista resonemang slutligen, kommer visa sig problematiskt att diskutera — då du och jag knappast kommer att dra jämt om definitionen på vad som är ”gemensamma resurser”.

Jag påstår att frihet definierat som motstånd mot makt inte kan vara en rättighet. Du håller först med (efter det andra citatet), sedan gör du det inte (efter det tredje). (Och dessutom kan man aldrig ”ta sig rätt” – rätt har man, alternativt får man, annars kan hela begreppet kvitta). Kan jag anta annat än att du tappar bort denna definition på vägen och argumenterar för eller emot något annat?

Naturrätten tappar du också bort på liknande sätt. Jag säger att den inte är avhängig det faktum att vi är individer, och du bekräftar detta genom att säga att den beror på vår moraliska förmåga. Att upphöja liv, frihet och egendom till axiomatiska förutsättningar hjälper ju inte mig, om vi säger så.

Till sist tycks du helt enkelt hävda att den som är ofri får skylla sig själv. I relation till mitt begrepp av frihet som motstånd fungerar det naturligtvis alldeles utmärkt – låt oss säga att jag rentav håller med. Men till skillnad från dig anser jag dock inte att vi därmed kan låta saken bero. Om vi inte ska behöva kräva att människor väljer antingen motstånd (revolt) eller uppoffring (underkastelse) måste våra villkor fastläggas efter en annan princip. Medbestämmandet löser ju faktiskt paradoxen.

(Jag påstår dessutom inte att det privata ägandet är roten till allt ont, lika lite som att makt per definition skulle vara dålig. Jag påstår att (en institutionaliserad) individuell äganderätt även till gemensamma resurser inte går att förena med demokrati. Det är en nog så het debattpotatis, men låt oss i så fall diskutera den och inte något annat.)

Jag tror att du omedvetet faller tillbaka på den där frihetsdefinitionen “frånvaro av tvång” när du gör detta påpekande…

Nej det gör jag inte, jag talar om rättigheter och lämnar därhän innehållet i dessa. Jag anser själv att basen för frihet är frånvaro av tvång — men här talar jag om de frihetliga rättigheterna som strukturella förutsättningar för våra handlingar. Med andra ord ena sidan av det mynt, där andra sidan är de aktiva fria handlingarna — aktion.

Man kan inte tilldelas rätten att motsätta sig varje uttryck av makten i ett samhälle.

Så sant — makten skulle ju isf vara innehållslös. Rätten till motstånd är alltid något man tar sig. Däremot innebär den inte alltid revolt, utan kan lika gärna handla om politiskt arbete och/eller debatt.

Frihet kan alltså inte vara en rättighet!

Frihet är för många en ouppnåelig dröm, men vi kan gott välja att inrätta ett samhälle efter principen att friheten ÄR en rättighet — alldeles oavsett vad vi har för syn på naturrätt. Jag själv får nog beteckna mig som anhängare till Lockes syn på naturrätten, med basen i livet, friheten och egendomen.

Om vi hade rättigheter bara för att vi är individer borde vi erkänna barn, djur och kanske till och med växter detsamma.

Inte nödvändigtvis, naturrätten kan gott ses som något avhängigt av förmågan till moraliskt handlande:
Vi sätter inte moraliska aspekter på en växt,
ser inte djur som onda om de följer sin natur,
och kräver inte samma moraliska förmåga av ett barn som av en vuxen.

Jag hyser därutöver tron – vilken kanske fattas hos dig – att om människor bara tillåts att mötas på dessa jämlika villkor, så kommer de att formulera rättigheter som garanterar att denna jämlikhet bibehålls.

Jag å andra sidan hyser tron, att ojämlikhet är avhängigt av att endera parten i en relation inte står upp för sin frihet — dels gentemot den andra, men kanske i än högre grad gentemot sig själv. Det är ofta lättare att vara offer än att på egna ben fritt stå eller falla. Ett offer kräver i sin tur en förövare, och så är man tillbaka i dualismen.

Det du kallar medbestämmande i barndiskussionen är vad jag kallar ansvar. Det är fullt möjligt att låta bli att ta ansvar, men då riskerar man också att få hantera de konsekvenser det medför.
De flesta är nog väl medvetna om sitt ansvar, och fattar sina beslut med hänsyn till detta och i kompromiss med de andra saken berör. Det hindrar inte att beslutet handlar om och kommer från en själv inifrån-ut.

Sen får du gärna reda ut de ”individuella rättigheternas ofrihetliga konsekvenser”. För hittills tycks mig den diskursen mest handla om att privat ägande är roten till allt ont.

Du invänder: ”Om du ser friheten uteslutande som en dygd är resonemanget kristallklart, men ser du friheten som en rättighet blir det väsentligt grumligare”.

Jag tror att du omedvetet faller tillbaka på den där frihetsdefinitionen ”frånvaro av tvång” när du gör detta påpekande, trots att vi båda verkar överens om att ett sådant statiskt tillstånd inte ringar in friheten på ett tillfredsställande sätt. Så, vi kan hypotetiskt låta ”frånvaro av tvång” existera som en rättighet. Men kan friheten i sig vara en rättighet om vi definierar den som något annat än detta ”frånvaro av tvång”, som en aktiv motståndshandling? Nej, givetvis inte. Man kan inte tilldelas rätten att motsätta sig varje uttryck av makten i ett samhälle.

Frihet kan alltså inte vara en rättighet! Detta låter oerhört provocerande i förstone – men då har man glömt bort att jag så att säga har ”omdefinierat” frihetsbegreppet.

(Hmmm… Låter det som om jag slingrar mig, eller går det fram vad jag menar?)

Således handlar det om vad en rättighet är och hur den ”kommer till”. Jag är beredd att förkasta naturrätten på en gång. Jag vet inte hur du ställer dig till det, men det är naturligtvis en utgångspunkt för hela mitt resonemang. Om vi hade rättigheter bara för att vi är individer borde vi erkänna barn, djur och kanske till och med växter detsamma. Andra motiveringar för naturrätten är strängt taget metafysiska. Svåra att argumentera emot, det medges, men de övertygar knappast en tvivlare heller…

Nej, rättigheter måste vara kommunicerbara och erkännas ömsesidigt. Det finns för mig inte någon annan process som kan leda fram till legitima rättigheter än en som präglas av jämlikt medbestämmande. Jag hyser därutöver tron – vilken kanske fattas hos dig – att om människor bara tillåts att mötas på dessa jämlika villkor, så kommer de att formulera rättigheter som garanterar att denna jämlikhet bibehålls. När vi talar om övergripande villkor, i ett samhälle eller i ett parförhållande såsom du beskriver, är detta vad som krävs för att undvika förövare/offer-uppdelningen.

Titta nu på ditt trätande par. Du beskriver vad frihet är, också enligt ”min” definition, på ett väldigt bra sätt, vill jag påstå! Aktion och inte reaktion. Friheten bor i handlingen. Jag ser inte hur något av det jag säger avvisar din beskrivning.

Medbestämmande handlar nämligen inte om att vi ska sitta ner och skapa konsensus kring varje enskild handling, utan om villkoren för handlingar som involverar fler än oss själva. Barnvaktsdiskussionen är ett utmärkt exempel på just det jag kallar medbestämmande! Ett självbestämmande handlar om att sätta upp gränser i det gemensamma, dela upp det och ge de olika ”själven” jurisdiktion över olika delar – inte minst, eller i alla fall tydligast i samband med ägandet sett som en absolut individuell rättighet.

Med tanke på att du så väl beskriver vad jag är ute efter, kan jag inte mycket annat än att säga att du har missförstått mig och undervärderat de individualistiska ”rättigheternas”, i denna betydelse ofrihetliga konsekvenser.