Frihet är aktion snarare än reaktion.

Är frihet individualism eller förmågan att motstå den?

fredagsgrälMarcus, min namne på ”ge oss ett val” påstår att: Frihet är att motstå individualismen. Själv anser jag rubriken förryckt. Ändå nosar han som jag ser det på en verklig sanning när han konstaterar att: ”Den är helt enkelt fri som agerar oberoende av makten”. Men då handlar det nog snarast om individens potential att agera fritt, eller om du så vill individens fria tanke och moraliska ryggrad. Förmågan att tänka utanför boxen, att tänka fritt, och att dra konsekvenserna av det man kommer fram till. Med andra ord friheten som en dygd.

Han resonerar:

Nej, det tycks mig mer eller mindre omöjligt, eller åtminstone meningslöst, att definiera friheten som ett tillstånd då en massa ofriheter är frånvarande. Om all yttre påverkan ska avskaffas för att uppnå frihet, och ett den sociala människans ground zero måste inrättas, får man fråga sig hur användbart begreppet ’frihet’ är. Friheten bör snarare ses som en aktiv handling, en påverkan “inifrån och ut” – fortfarande ofrihetens motsats, eftersom ofrihet är en påverkan “utifrån och in”.

På frågan ”Är jag fri?” kan bara en verklig handling vara ett svar. Man kan till exempel konstatera att den handling man utför är man ju faktiskt alltid just fri att utföra – och i den mån som handlingen inte heller indirekt är dikterad av någon sorts makt är handlingen fri enligt alla betydelser: Den är fri som inte underkastar sig något tvång. Den är fri som gör något annat än vad samhällsnormen bjuder. Den är helt enkelt fri som agerar oberoende av makten, hur makten än ser ut, och trots att makten finns överallt. Ja, om makten finns överallt är frihet helt enkelt att göra motstånd.

Jag håller faktisk med om en hel del av det ovanstående samtidigt som det i sin helhet blir ensidigt. Om du ser friheten uteslutande som en dygd är resonemanget kristallklart, men ser du friheten som en rättighet blir det väsentligt grumligare. Båda synsätten är giltiga och kan existera parallellt — jag skulle vilja gå så långt som att säga att de måste existera parallellt.

###Action, re: Action

Frihet för mig är lite som ett menysystem, där antalet faktiska reella val är utslagsgivande. I en situation där mitt agerande oavsett mina egna val och önskemål leder till exakt samma konsekvenser och slutresultat, är min frihet blott en skimär. Helt enkelt för att resultatet då påverkas utifrån och in, snarare än inifrån och ut.

En parallell är att utreda skillnaden mellan aktion och reaktion: om du reagerar mer än du agerar, så är din frihet kringskuren. Du tappar initiativet och allt du gör beror på andras val och handlingar. Igen, utifrån-in kontra inifrån-ut.

En stark invändning mot den offermentalitet som jag upplever genomsyrar mycket av frihets, rättvise och jämlikhetsdebatten handlar om detta. Genom att analysera även vardagliga mundana relationer som en dualitet mellan offer och gärningsman, så försakar man den fria viljan och förmågan att agera, snarare än att re-agera (medvetet särskrivet).

####Jämför ett parförhållande där det uppstår en tvist kring önskemål.

Han säger:
– Vi har ju pratat länge om att det skulle vara mysigt med en hemmakväll bara du och jag. Måste du verkligen gå ut med Dina kompisar ikväll?
Hon svarar:
– Jag och tjejerna har snackat om den här festen hela veckan, inte tänker jag missa den och sitta hemma och ruttna framför TV:n bara för att du tjatat i veckor om en hemmakväll. Vill du sitta här ensam får du väl göra det, annars får vi väl greja barnvakt så kan du ju följa med och ha kul istället.

Hon går och han står sårad i dörren och ser hennes ryggtavla försvinna nerför trappan. De har naggat på varandra hela kvällen, och stämningen är långt ifrån den bästa.

Men hon agerar, hon bibehåller sin frihet: Hon går ut och möter sina kompisar och går på den fest hon sett fram emot.

Han re-agerar, han gör sig ofri: Han förlorar inte bara sin efterlängtade hemmakväll. Dessutom kommer han med svarte petter i hand sitta hemma och gräma sig hela kvällen, medan han fräser mot ungarna och zappar mellan alla 54 TV-kanalerna.

Anta att han hade vägrat ta på sig offerrollen. Då hade han istället för att försöka få henne att stanna hemma mot sin vilja, sett till att skapa sig en EGEN aktivitet som är positiv för HONOM.
Diskussionen hade då handlat om hur man bäst skulle skaffa barnvakt, och den hade varit mer jämspelt. Hade barnvaktsfrågan inte kunnat lösas, hade det till och med varit en helt öppen fråga vem som skulle försaka sin utekväll. Istället förvandlas hon till förövare och han till offer, samtidigt som hela situationen och deras ömsesidighet spårat ur.

Hela debatten genomsyras av sådana dualiteter: sexist/objekt, skitstövel/hemmafru, arbetsköpare/arbetssäljare, profitör/löneslav, akademikerunge/arbetarunge — listan kan nästan göras så lång man vill.

Bakom varje negativt tillmäle döljer sig en och annan som gjort sig förtjänt av att häcklas, medan många helt enkelt bara agerar och vägrar spela med i spelet.

Bakom varje underdog i listan döljer sig en och annan som är verkligt utsatt, men minst lika många som låtit sig själva bli offer, tappat initiativet och bara re-agerar.

###Självbestämmande eller medbestämmande

Marcus fortsätter:

Den tillfälligt förhärskande individualismen utgår ifrån att friheten kan vinnas genom att område efter område avgränsas (metodologiskt framreduceras ur en helhet – min terminologi) och underställs individens självbestämmande (som en del av en socialt konstruerad rationalitet – min terminologi). Jag hävdar att just detta är vad som reproducerar maktstrukturer och institutionaliserar dem. En gräns ska nämligen alltid försvaras (”detta är mitt, och det är ditt”) och om ett våldsmonopol delar ut mandatet att försvara den (till exempel i instiftandet av individuella rättigheter), skapas en makt som är oerhört svår att bjuda motstånd, att frigöra sig ifrån.

För att åstadkomma frihet måste område för område i samhället snarare underställas medbestämmandet, så att man beslut för beslut underkastas sig själv. Jämlikt medbestämmande är ett medel, som helgar även sådana eventuella mål som går en enskild individ emot.

Här blir det rörigt. Det tycks mig som om självbestämmande i Marcus värld innebär att maktstrukturer bibehålls. Istället är det medbestämmande som skall lösa allt och försäkra oss friheten. Men ursäkta som frågar, är min frihet större om jag bestämmer själv över mitt liv, eller om jag får vara med och bestämma över mitt liv? Jag missuppfattar medvetet här för att ställa saken på sin spets.

Vad det hela egentligen i slutändan tycks handla om döljer sig halvvägs ner i första stycket. Det är resonemanget om ”mitt och ditt” som är kärnan i Marcus problem. Tanken att någon har friheten att kontrollera resurser överstigande nödtorften för det egna uppehället, utan att någon utan vidare kan överpröva kontrollen är den punkt där skon klämmer. Vi är tillbaka i marxismens resonemang om produktivkrafter, mervärde och kontroll — i en mer elaborativ förklädnad men i grunden samma resonemang som tidigare.

Friheten blir med andra ord maximal även om besluten går en enskild individ emot om vi alla får vara med och bestämma. Konsekvenserna blir de bästa.

Resonemanget tycks mig väldigt grumligt. Marcus påstår att självbestämmandet fryser ofriheter, samtidigt som alternativet innebär att ingen får full kontroll över sitt eget öde — utan man får i bästa fall vara med och bestämma.

Så kan man bara resonera, enligt mig, om man köper förövare/offer-dualiteten och/eller inte erkänner privat ägande som ett relevant koncept. Den som inte är beredd att göra det, utan anser att alla har ansvaret att försöka agera i sitt eget liv och göra det bästa av sina egna resurser ställer sig nog frågande.

Om något är hela resonemanget ett enda utifrån och in, snarare än ett inifrån och ut — vilket ger det en fadd smak av inkonsekvens.

Översatt till paret som inte drog jämt om fredagsnöjet, så är idén liktydig med att hennes beslut är en demokratisk fråga inom familjen, snarare än något hon själv fattar. Istället för att man för en diskussion inför de individuella besluten, så får motparten veto/överprövningsrätt och den egna friheten blir friheten att önska, inte att själv besluta. Närmast symbiotiskt och inte en typ av frihet jag skulle stå efter.

Andra bloggar om: , , , , , , , ,

6 svar på ”Frihet är aktion snarare än reaktion.”

  1. Att rubriken är tillspetsad för att i bästa (sämsta?) kvällsblaskestil vinna läsare inser vi båda… Men det är ju inte saken.

    Du invänder: ”Om du ser friheten uteslutande som en dygd är resonemanget kristallklart, men ser du friheten som en rättighet blir det väsentligt grumligare”.

    Jag tror att du omedvetet faller tillbaka på den där frihetsdefinitionen ”frånvaro av tvång” när du gör detta påpekande, trots att vi båda verkar överens om att ett sådant statiskt tillstånd inte ringar in friheten på ett tillfredsställande sätt. Så, vi kan hypotetiskt låta ”frånvaro av tvång” existera som en rättighet. Men kan friheten i sig vara en rättighet om vi definierar den som något annat än detta ”frånvaro av tvång”, som en aktiv motståndshandling? Nej, givetvis inte. Man kan inte tilldelas rätten att motsätta sig varje uttryck av makten i ett samhälle.

    Frihet kan alltså inte vara en rättighet! Detta låter oerhört provocerande i förstone – men då har man glömt bort att jag så att säga har ”omdefinierat” frihetsbegreppet.

    (Hmmm… Låter det som om jag slingrar mig, eller går det fram vad jag menar?)

    Således handlar det om vad en rättighet är och hur den ”kommer till”. Jag är beredd att förkasta naturrätten på en gång. Jag vet inte hur du ställer dig till det, men det är naturligtvis en utgångspunkt för hela mitt resonemang. Om vi hade rättigheter bara för att vi är individer borde vi erkänna barn, djur och kanske till och med växter detsamma. Andra motiveringar för naturrätten är strängt taget metafysiska. Svåra att argumentera emot, det medges, men de övertygar knappast en tvivlare heller…

    Nej, rättigheter måste vara kommunicerbara och erkännas ömsesidigt. Det finns för mig inte någon annan process som kan leda fram till legitima rättigheter än en som präglas av jämlikt medbestämmande. Jag hyser därutöver tron – vilken kanske fattas hos dig 🙂 – att om människor bara tillåts att mötas på dessa jämlika villkor, så kommer de att formulera rättigheter som garanterar att denna jämlikhet bibehålls. När vi talar om övergripande villkor, i ett samhälle eller i ett parförhållande såsom du beskriver, är detta vad som krävs för att undvika förövare/offer-uppdelningen.

    Titta nu på ditt trätande par. Du beskriver vad frihet är, också enligt ”min” definition, på ett väldigt bra sätt, vill jag påstå! Aktion och inte reaktion. Friheten bor i handlingen. Jag ser inte hur något av det jag säger avvisar din beskrivning.

    Medbestämmande handlar nämligen inte om att vi ska sitta ner och skapa konsensus kring varje enskild handling, utan om villkoren för handlingar som involverar fler än oss själva. Barnvaktsdiskussionen är ett utmärkt exempel på just det jag kallar medbestämmande! Ett självbestämmande handlar om att sätta upp gränser i det gemensamma, dela upp det och ge de olika ”själven” jurisdiktion över olika delar – inte minst, eller i alla fall tydligast i samband med ägandet sett som en absolut individuell rättighet.

    Med tanke på att du så väl beskriver vad jag är ute efter, kan jag inte mycket annat än att säga att du har missförstått mig och undervärderat de individualistiska ”rättigheternas”, i denna betydelse ofrihetliga konsekvenser.

  2. Jag tror att du omedvetet faller tillbaka på den där frihetsdefinitionen “frånvaro av tvång” när du gör detta påpekande…

    Nej det gör jag inte, jag talar om rättigheter och lämnar därhän innehållet i dessa. Jag anser själv att basen för frihet är frånvaro av tvång — men här talar jag om de frihetliga rättigheterna som strukturella förutsättningar för våra handlingar. Med andra ord ena sidan av det mynt, där andra sidan är de aktiva fria handlingarna — aktion.

    Man kan inte tilldelas rätten att motsätta sig varje uttryck av makten i ett samhälle.

    Så sant — makten skulle ju isf vara innehållslös. Rätten till motstånd är alltid något man tar sig. Däremot innebär den inte alltid revolt, utan kan lika gärna handla om politiskt arbete och/eller debatt.

    Frihet kan alltså inte vara en rättighet!

    Frihet är för många en ouppnåelig dröm, men vi kan gott välja att inrätta ett samhälle efter principen att friheten ÄR en rättighet — alldeles oavsett vad vi har för syn på naturrätt. Jag själv får nog beteckna mig som anhängare till Lockes syn på naturrätten, med basen i livet, friheten och egendomen.

    Om vi hade rättigheter bara för att vi är individer borde vi erkänna barn, djur och kanske till och med växter detsamma.

    Inte nödvändigtvis, naturrätten kan gott ses som något avhängigt av förmågan till moraliskt handlande:
    Vi sätter inte moraliska aspekter på en växt,
    ser inte djur som onda om de följer sin natur,
    och kräver inte samma moraliska förmåga av ett barn som av en vuxen.

    Jag hyser därutöver tron – vilken kanske fattas hos dig 🙂 – att om människor bara tillåts att mötas på dessa jämlika villkor, så kommer de att formulera rättigheter som garanterar att denna jämlikhet bibehålls.

    Jag å andra sidan hyser tron, att ojämlikhet är avhängigt av att endera parten i en relation inte står upp för sin frihet — dels gentemot den andra, men kanske i än högre grad gentemot sig själv. Det är ofta lättare att vara offer än att på egna ben fritt stå eller falla. Ett offer kräver i sin tur en förövare, och så är man tillbaka i dualismen.

    Det du kallar medbestämmande i barndiskussionen är vad jag kallar ansvar. Det är fullt möjligt att låta bli att ta ansvar, men då riskerar man också att få hantera de konsekvenser det medför.
    De flesta är nog väl medvetna om sitt ansvar, och fattar sina beslut med hänsyn till detta och i kompromiss med de andra saken berör. Det hindrar inte att beslutet handlar om och kommer från en själv inifrån-ut.

    Sen får du gärna reda ut de ”individuella rättigheternas ofrihetliga konsekvenser”. För hittills tycks mig den diskursen mest handla om att privat ägande är roten till allt ont.

  3. Ursäkta, men det här känns förvirrat.

    Jag påstår att frihet definierat som motstånd mot makt inte kan vara en rättighet. Du håller först med (efter det andra citatet), sedan gör du det inte (efter det tredje). (Och dessutom kan man aldrig ”ta sig rätt” – rätt har man, alternativt får man, annars kan hela begreppet kvitta). Kan jag anta annat än att du tappar bort denna definition på vägen och argumenterar för eller emot något annat?

    Naturrätten tappar du också bort på liknande sätt. Jag säger att den inte är avhängig det faktum att vi är individer, och du bekräftar detta genom att säga att den beror på vår moraliska förmåga. Att upphöja liv, frihet och egendom till axiomatiska förutsättningar hjälper ju inte mig, om vi säger så.

    Till sist tycks du helt enkelt hävda att den som är ofri får skylla sig själv. I relation till mitt begrepp av frihet som motstånd fungerar det naturligtvis alldeles utmärkt – låt oss säga att jag rentav håller med. Men till skillnad från dig anser jag dock inte att vi därmed kan låta saken bero. Om vi inte ska behöva kräva att människor väljer antingen motstånd (revolt) eller uppoffring (underkastelse) måste våra villkor fastläggas efter en annan princip. Medbestämmandet löser ju faktiskt paradoxen.

    (Jag påstår dessutom inte att det privata ägandet är roten till allt ont, lika lite som att makt per definition skulle vara dålig. Jag påstår att (en institutionaliserad) individuell äganderätt även till gemensamma resurser inte går att förena med demokrati. Det är en nog så het debattpotatis, men låt oss i så fall diskutera den och inte något annat.)

  4. ”Ta sig rätt” kan nog användas utan att göra begreppet meningslöst. Trots de får jag nog skylla på min förvirrade hjärna. 😉 Det jag menade är att motstånd mot makt inte är avhängigt av de rättigheter/friheter man s.a.s ”tilldelats”. Det var dessutom inte en argumentation mot något du sagt, utan mer en kommentar.

    Vad gäller naturrätten så var jag en aning slarvig — men gränsdragningarna är en svår fråga. Vi tilldelar inte veteax samma rättigheter som en människa, men inskränkningarna i ett barns liv, frihet och egendom är en balansgång på slak lina.

    Det jag menar är att många av oss smider våra kedjor själva. Inte så att den som är ofri alltid får skylla sig själv, fullt så cynisk är jag inte, utan snarare att vi har ett ansvar att försöka frigöra oss. Notera att jag minst lika mycket pratar om en inre frigörelse som en yttre.

    Jag anser dessutom inte att alternativen är nödvändigtvis inskränker sig till motstånd eller underkastelse. Snarare bör vi inrätta samhället med ett stort mått respekt för den personliga friheten. I detta anser jag även att respekten för liv och egendom måste ingå om inte begreppet skall bli meningslöst.
    Moderation i form av att bevaka att alla får rimliga förutsättningar kan jag tänka mig. Att däremot ta ansvaret för att de förvaltar sitt pund anser jag inte är samhällets ansvar, eller ligger i samhällets intresse — borsett från att motverka ren svält naturligtvis.

    Motståndet blir aktuellt i de lägen det finns något att kämpa emot, annars blir man en don Quixote som viftar mot väderkvarnar.

    Ditt sista resonemang slutligen, kommer visa sig problematiskt att diskutera — då du och jag knappast kommer att dra jämt om definitionen på vad som är ”gemensamma resurser”.

Kommentarer kan inte lämnas på detta inlägg.