Frihetens väsen

Varför irrar vi bort oss så fort vi lämnar individen som rikslikare för rättigheter, ansvar och moral?
Därför att en en ickeindividualistisk syn på moraliska frågor lätt leder oss mot en fårskocksmentalitet, där varken personligt ansvar eller personlig frihet längre existerar.

Marcus, min namne, på ge oss ett val brukar föra intressanta diskussioner. Jag håller sällan med honom, men tycker ändå hans blogg är klart läsvärd. Den här gången ifrågasätter han just objektiviteten i individualismen med individen som rättighetsbärare och primär moralisk entitet.

När jag läste hans text, kom jag att tänka på en av de böcker som var en stor inspiration på den tiden jag var anarkist (dragningar finns fortfarande 😀 ). Boken är skriven av Eric Frank Russell och heter ”And Then There Were None”. Jag läste nyligen om den, och jag får säga att den fortfarande känns högaktuell trots att den publicerades första gången för femtiosex år sedan.

Bakgrunden i boken är att en framtida planet i mänsklighetens utkanter besöks av ett officiellt skepp som kommit för att utvärdera kolonins skick och återföra den under jordisk kontroll.
När de kommer till planeten hittar de en spirande hälsosam koloni och glada i hågen landar de skeppet för att rekognosera. De upptäcker till sin fasa att innevånarna behandlar dem som luft och struntat högaktningsfullt i såväl deras rang, skepp, vapen, jorden, regeringar, militär, lagar och allt annat som de bygger hela sin tillvaro på.
Pengar är värdelösa på planeten, allting regleras av åtaganden. Så om jag äter på din restaurang, så åtar jag mig att göra dig en gentjänst. Om jag lagar ditt tak, så är det vice versa. Det gäller till och med saker som brandkår och räddningstjänst. Allting bygger på ”ob:s” (obligations) som reglerar ekonomin, myob (mind you own business) som är individualismens slagord och F-IW (Freedom, I won’t) som är det ”vapen” som garanterar att ingen dominerar någon annan.

Den scen som jag gör ett utdrag ur, handlar om Jim Harrison — den förste som lyckas få något ur befolkningen annat än käftande och ”myob”, samt en tuff sergeant som följer honom åt av nyfikenhet. De besöker en restaurang där Jim lyckats skaffa sig en ”ob” att hämta in.

Texten finns på engelska på abelard.org, översättningen av följande utdrag är min egen.

> Hon trippade på lätta fötter genom rummet och satte sig vid bordet.
> – En vän till mig: sergeant Gleed, sa Harrison som presentation.
> – Arthur, korrigerade Gleed medan han formligen söp in henne med blicken.
> – Mitt namn är Elissa, sa hon till honom. Vad är en sergeant menat att betyda?
> – En slags över-överunder-historia, sa Gleed. Jag beordrar ordern vidare till folket som gör görandet.
> Hon såg på honom med öppen förvåning.
> – Menar du att folk rent faktiskt låter sig själva bli beordrade?
> – Självklart, varför inte?
> – De måtte ha fötts servila!
> Hennes blick gled vidare mot Harrison.
> – Jag antar att jag kommer förbli okunnig om vad Du heter för evigt?
> Han rodnade svagt och skyndade sig att reparera skadan, men la till:
> – Fast jag gillar inte James, föredrar Jim.
> – Låt det vara Jim då. Har Frank tagit hand om er ännu?
> – Han vägrar servera oss.
> Hon ryckte på mjuka varma axlar.
> – Det är hans rätt. Det är frihet, är det inte?
> – Vi kallar det myteri, sa Gleed.
> – Var inte barnslig, bannade hon. Hon ställde sig upp och började röra sig bortåt.
> – Stanna här. Jag skall se vad Seth säger, sa hon medan hon gick.
> – Jag förstår inte det här, medgav Gleed när hon kommit utom hörhåll. Enligt fetknoppen I delikatessbutiken så är deras metod att bemöta oss med kyla tills vi ger upp och flyr fältet. Men hon…, hon är. Han stoppade medan han sökte efter ett vettigt ord att använda, hittade det och sa:
> – Hon är o-gandisk.
> – Nej, det är fel, sa Harrison emot. De har rätt att säga ”Jag vägrar” på vilket sätt de vill, hon praktiserar bara sina rättigheter.
> – Gudars, ja. Jag tänkte inte på det. De kan ta det framåt och bakåt, vilket håll de trivs bäst med.
> – Sant, sa Harrion och sänkte rösten. Här kommer hon.
> Hon satte sig ner igen, strök till håret och sa:
> – Seth serverar oss själv.
> – Ytterligare en förrädare? Sa Gleed med ett flin.
> – På ett villkor, fortsatte hon. Ni två måste stanna och prata med honom efteråt.
> – Billigt till det priset, beslöt Harrison. En annan tanke slog honom plötsligt:
> – Betyder det att du måste kvitta flera ”obs” för oss alla tre?
> – Bara en för min egen del, svarade hon.
> – Hur kommer det sig?
> – Seth har egna idéer. Han är inte gladare i antigander än någon annan.
> – Och?
> – Men han har något av en missionärsinstinkt. Han håller inte med fullständigt om spökbehandlingen av alla antigander. Han tycker den behandlingen skall reserveras för de som är för envisa eller korkade för att vilja förstå.
> Hon log mot Gleed, vilket fick håret på hans huvud att kännas som det vibrerade.
> – Seth anser att alla riktigt intelligenta antigander är potentiella gander.
> – Så vad ÄR en gand? Frågade Harrison.
> – En invånare på den här planeten förstås!
> – Jag menar, hur fick ni namnet? Hur grävde ni fram det?
> – Från Gandhi, svarade hon.
> Harrison såg ut som ett blankt papper:
> – Vem fasen var det?
> – En antik terran. Den som uppfann Vapnet.
> – Aldrig hört talas om.
> – Förvånar mig inte alls, anmärkte hon.
> – Gör det inte? Frågade han, irriterad över självsäkerheten över hans ignorans.
> – Låt mig påpeka att numera får vi terraner lika bra utbildning som…
> – Lugna ner dig Jim, rådde hon med ett mjukt lugnande ”Jiim”, som tog udden ur situationen. Hon klappade honom på armen:
> – Vad jag menar är att det är högst troligt att det suddats ur historieböckerna. Han skulle kunnat ge er oönskade idéer. Förstår du? Du kan knappast skyllas för att inte veta vad du aldrig fått chansen att lära.
> – Om du påstår att terransk historia är censurerad, så tror jag inte på det, svarade han.
> – Du är fri att tro eller inte tro. Det är frihet, är det inte?
> – Till en punkt.
> – Till vilken punkt?
> – En man har plikter, de kan han inte vägra.
> – Inte? Hon lyfte på sina fängslande, delikat bågformiga ögonbryn.
> – Så vem definierar dessa plikter: mannen själv, eller någon annan?
> – Hans överordnade för det mesta, svarade han.
> – Överordnade! Fnyste hon med förakt. Ingen man står över någon annan. Ingen man har den minsta rätt att definiera en annan mans plikter. Om någon på Terra utövar en sådan respektlös makt, så är det bara för att idioterna låter honom göra det. De är rädda för frihet. De föredrar att bli beordrade och ledda. De älskar sina kedjor och kysser sina bojor – är det män?
> – Jag borde inte lyssna på dig, sköt Gleed in. Hans läderartade ansikte rodnade. Du är lika obstinat olydig som du är söt.
> – Är du rädd för dina egna tankar? Stötte hon in, och ignorerade hans lite skeva komplimang.
> Han lyckades faktisk bli ännu rödare i ansiktet:
> – Inte i din livstid, men jag…
> Hans röst rann bort i tystnad när Seth kom med tre fulla tallrikar som han stjälpte av på bordet.

Russell målar upp ett samhälle som är ganska välordnat utan att ha en tillstymmelse till regeringsmakt och därför inte heller några sociala system eller någon garant för friheten utom den egna viljan och den ömsesidiga respekten.

I grund kan man säga att samhället är kapitalistiskt, även om pengarna saknas — eller snarare en tummelplats för entreprenörer, eftersom antalet slackers är absolut minimalt och den egna individualismen och drivkraften är allt. Toleransen för människors svaghet är helt beroende på vilja och patos. Det tolereras när barn (och man får anta även gamla och handikappade) bygger upp en obalans i sina ”ob:s”. Men mellan vuxna arbetsföra människor accepteras inte utnyttjande i långa loppet.

Den som försöker rida systemet kallas ”scratcher” och stöter snabbt på fler och fler F-IW:s, tills dess de antingen skärper sig eller förgås. Man respekterar sina ”ob:s” helt enkelt för att alla är ömsesidigt beroende av den respekten. Och barnens sedelärande sagor handlar inte om Rödluvan och vargen, utan om vad som händer om man inte tar ansvar.

I detta samhälle är friheten absolut, men samtidigt frivilligt beskuren av den egna individen baserat på behovet av ömsesidig respekt och ansvar.

Det är naturligtvis en utopi, krafigt idealiserat, men väldigt rolig läsning — och en fantastisk studie i den totala individualismen. I slutändan finns inte en terran på planeten, de flyr fältet eller konverteras — så stark är dragningskraften i den totala friheten. För ganderna finns bara total frihet, total individualism och totalt ansvar, allt annat är otänkbart.

####Uppdatering:

Eftersom Bengt så riktigt pekar på en av svagheterna med anarkism och för den delen med de flesta samhällsystem, så kunde jag inte motstå att fortsätta texten en bit till:

> – Berätta historien om sysslolöse Jack, föreslog Elissa.
> – Det är en barnsaga, förklarade Seth. Alla barn kan den utan och innan. En klassisk fabel, ungefär som…, som… Han skrynklade ihop ansiktet:
> – Jag har glömt bort de terranska sagorna som de förstkomna tog med sig, sa han.
> – Som ”Rödluvan”, föreslog Harrison.
> – Ja precis, sa Seth tacksamt. Lite som den sagan. Han slickade sig om läpparna och började.
> – Sysslolöse Jack kom från Terra som baby, växte upp i vår värld, lärde sig vårt ekonomiska system och ansåg sig vara väldigt smart. Han bestämde sig för att bli en ”kliare”.
> – Vad är en ”kliare”? Frågade Gleed.
> – Det är en som lever på att acceptera åtaganden, men som inte gör något för att kvittera dem eller skapa sina egna. Det är en som tar allt som går, men inte ger något i utbyte, sa Seth.
> – Såna har vi fortfarande, sa Gleed.
> – Upp till sexton år kom Jack undan med det utan kommentarer. Han var ju bara ett barn, förstår ni? Alla barn ”kliar” systemet i mer eller mindre utsträckning. Vi förväntar oss att det skall vara så och tar hänsyn till det. Men efter det att han fyllt sexton hamnade han snart rejält i klistret.
> – Hur? Frågade Harrison, mer intresserad än han egentligen ville medge.
> – Han luffade runt i staden och samlade på sig säckvis med åtaganden: mat, kläder och allt annat som fanns för den som frågade. Det var inte en stor stad, det finns inga stora städer på den här planeten. Den var precis liten nog för att alla skulle känna alla, och alla snattrar en hel massa med varandra. Redan efter ett par månader så visste hela staden att Jack var en övertygad och oförbätterlig ”kliare”.
> – Fortsätt, sa Harrison otåligt.
> – Floden torkade vid källan, svarade Seth. Överallt Jack vände sig mötte han bara ”frihet, jag vägrar”. Han fick ingen mat, inga kläder, inget sällskap, inga nöjen, ingenting. Han undveks som en spetälsk. Det tog inte lång tid förrän han var väldigt hungrig och bröt sig in i någons förråd och skämde bort sig med det första riktiga målet mat på en vecka.
> – Vad gjorde de andra åt det?
> – Absolut ingenting.
> – Det måste ju ha uppmuntrat honom, eller hur?
> – Hur skulle det kunnat göra det? Sa Seth med ett svagt leende. Det gjorde ju ingen skillnad till det bättre. Nästa dag var hans mage lika tom som förut. Han var tvungen att göra samma sak igen, liksom nästa dag, och nästa. Folk började bli misstänksamma, låsa in sina saker och vakta på dem. Situationen blev bara värre och värre. Till slut var det så illa att det var mycket lättare att lämna stan och försöka i en annan, så sysslolöse Jack gav sig iväg.
> – För att göra precis samma sak igen, högg Harrison in.
> – Med exakt samma resultat, av exakt samma skäl, kontrade Seth. Han flyttade till en tredje stad, till en fjärde, en femte, en tjugonde. Han var envis nog att vara vettlös.
> – Men han tog sig fram, insisterade Harrison. Tog allt utan att ge tillbaka, även om det betydde att han fick flytta runt.
> – Å nej, det kunde han inte. Våra städer är små, som jag sa, och folk rör sig mycket mellan dem för att besöka varandra. I den andra staden riskerade Jack att bli sedd och pratad om av personer från stad ett. I tredje staden fick han försöka hantera att folk pratade om honom från båda de tidigare. Och ju längre han kom desto värre blev det. I den tjugonde staden fanns det folk från nitton tidigare städer som varnade för honom.
> Seth lutade sig fram och sa:
> – Han kom aldrig till stad tjugoåtta.
> – Inte?
> – Han klarade sig två veckor i nummer tjugofem, åtta dagar i nummer tjugosex, en dag i nummer tjugosju. Han närmade sig slutet på resan och visste att han skulle bli igenkänd så fort han visade sitt ansikte i nästa stad.
> – Så vad gjorde han då?
> – Han gav sig ut på landet och försökte leva som ett djur ätande rötter och vilda bär. Sen försvann han bara, tills en dag några vandrare fann honom hängande, dinglande från ett träd. Hans kropp var utmärglad, kläderna trasiga. Ensamhet, vanvård och hans egen dumhet hade i kombination varit nog att ta död på honom. Så slutar sagan om sysslolöse Jack, som aldrig fyllde tjugo.
> – På Terra, påpekade Gleed präktigt, så hänger vi inte folk bara för att de är medellösa och lata.
> – Det gör vi inte här heller, sa Seth. Vi ger dem all uppmuntran att sköta den saken själva. Och när de gör det så konstaterar vi att vi klarar oss bättre utan dem.
> Han tittade klurigt på dem innan han fortsatte:
> – Men oroa er inte, ingen har drivits till sådana extremer under min livstid. I alla fall ingen jag hört talas om. Folk hedrar sidan åtaganden helt enkelt för att det är ekonomiskt nödvändigt, inte av pliktskyldighet. Ingen beordrar, ingen kör med folk, men i systemet finns ett slags inbyggt tvång som kommer från de omständigheter vår typ av liv innebär. Folk spelar rent, eller också får de lida för det och ingen tycker om att lida, inte ens den mest korkade.
> – Jag antar att du har rätt, medgav Harrison. Hans hjärna snurrade av gymnastiken.

Tycka vad man vill om cynismen i att låta en ung spolings omognad ta livet av honom, snarare än att försöka med ett uns uppfostran så tycks metoden effektiv. Med total frihet kommer följdriktigt totalt ansvar.

Andra bloggar om: , , , , , , , , ,

9 svar på ”Frihetens väsen”

  1. Tyvärr är det just ansvarslösheten som sätter stopp för ett fritt anarkistiskt system. Människor utnyttjar systemet oavsett hur systemet ser ut. Det är en av evolutionens starkaste drivkrafter…
    ”Vi är precis som djuren….lata av naturen”
    En sanning med modifikation. Allt levande kommer alltid att optimera sitt leverne och därför kommer alla system som bygger på regler att falla samman eftersom Gödel så elegant visade att inget system med regler är fullständigt..
    http://sv.wikipedia.org/wiki/Gödels_ofullständighetsteorem

    Jag tror att det också är överförbart i mer komplexa och biologiska system…

  2. Ja, den mänskliga fantasin är en fantastisk sak. Men det är trots allt talande att realismen är en socialistisk genre… 😉

  3. Bengt, jag gör ett tillägg till texten ovan. Inte för att jag egentligen inte håller med dig i mångt och mycket, utan för att det har med det du talar om att göra.

  4. Skratta du, men i litteraturhistorien kan realismen faktiskt sägas vara just en socialistisk genre… Realism är benämningen på en riktning inom framför allt romankonsten där klassperspektivet skildras. Det var något oerhört nytt och fräscht i början och mitten av 1800-talet – innan dess var litteraturen i princip kliniskt fri från den ”vanliga” människans perspektiv. Tankerötterna för 1800-talets realism var desamma som för den politiska socialismen. Det var en riktning som kulminerade i den nästan perversa naturalismen, men realismen har levt kvar inte minst i huvudfåran av svensk litteratur ända fram till idag. En klassmedveten socialrealism är ju otäckt dominerande i svensk prosa – snacka om kulturell hegemoni! Och kulturvänstern är ju ett relativt träffande begrepp, inte sant?

    Realism som genrebegrepp har alltså inte direkt något med ”verkligheten” (vad den nu är) att göra… Realism används sedan naturligtvis på många andra sätt. Inom filosofi och vetenskapsteori är realism något helt annat än inom kulturen. Därav den ironiskt blinkande gubben.

  5. Du får ursäkta, jag tolkade det som realism, inte ”Realism”.

    Ser man till realismen/socialrealismen/naturalismen, så har du en poäng. Sen kan jag anse att realismen har shanghajats av vänstern, snarare än att den implicit är vänster i sig.

  6. Låter som en kul text att läsa, tack för tipset! Jag tror förvisso att du drar lite för höga växlar på effektiviteten av en uppfostringsmetod som endast prövats i en teoretisk utopi, men det förtar ju inte underhållningsvärdet.

     

    För de som tror på anarki så tycker jag att Jared Diamond uttrycker det briljant i ”Guns, germs & steel”: Det är absolut möjligt att anarki vore underbart och att ett anarkistiskt samhälle skulle kunna fungera, men genom världshistorien så har inga anarkistiska samhällen lyckats överleva. De första små samhällen som människor bildade har många drag av anarki – ingen formell makt, ingen större skillnad mellan individer, o.s.v. – men de har undantagslöst konkurrerats ut av samhällen med centraliserat styre.

Kommentarer kan inte lämnas på detta inlägg.