Är det taktik, dumhet eller politisk vilsenhet Littorin?

Det är ju för bedrövligt att en liberal politiker, som arbetsmarknadsminister i en borgerlig regering, så kritiklöst stödjer facket i allt de gör. Littorins kommentarer i Ekots Lördagsintervju är helt enkelt deprimerande. Man börjar fundera på om han hamnat i rätt parti, eller om sossarna likt trottar tagit över rodret på den moderata skutan?

Det resonemang han för kring frågan känns inte heller rimligt:

> \- Vi har en arbetsmarknadsmodell i Sverige där just parterna kommer överens och som bygger på kollektivavtal och i det ligger också att parterna har rätt att vidta stridsåtgärder för att tvinga fram kollektivavtal. Vi kan naturligtvis i vissa fall tycka att det är mer eller mindre påkallat, men vem ska göra den bedömningen? Ska jag göra den eller ska lagstiftaren göra den? Ska någon annan göra den? Jag tycker inte det. Att parterna själva tar ett sådant ansvar tycker jag är rimligt.

Det är ett riktigt fyrkantigt, byråkratiskt, principridande det är fråga om här: Eftersom det är svårt att dra gränser mellan att fria och fälla, så fäller vi alla.

Men Sven-Otto, det är inte alls svårt att dra gränser. Företag där det saknas fackmedlemmar är fredade så länge ingen hindras gå med i facket. Det behöver bara kopplas till klara och kännbara sanktioner mot företagare som direkt eller indirekt gör våld på föreningsfriheten. Tycker man det är för brett kan gränsen kompletteras med storlek, säg under 30 anställda.

Arbetstagarna kan om de är missnöjda gå med i facket, då har ju facket plötsligt någon att företräda. Om dessutom kollektivavtalet görs valfritt för icke fackanslutna anställda när det tecknas av företaget, så drabbas ingen ovillig.

Se där, det var inte svårt alls.

Men genom att inte ta ställning stödjer man indirekt idioter som den som nämns hos Tove Lifvendahl:

> ”Vi kan aldrig gå för hårt fram mot de företag som inte sluter kollektivavtal. De ska dödas.”
>
> Så uttryckte sig dåvarande ordföranden för hotell- och restaurangfacket för drygt tio år sedan, när företagaren Torgny Gustafsson på Gotland sattes i massiv blockad för att han och hans anställda inte ville teckna kollektivavtal utan föredrog de högre löner som de själva överenskommit om.

Det är det här det handlar om. Facket har helt tappat alla proportioner.

###Men är verkligen Littorin så korkad?

Om man lägger samman delar av inlägget från Per Westerberg:

> …detta måste vara snopet för Maud Olofsson men också för fackföreningsrörelsen. Har man en arbetsmarknadsminister som respekterar facklig kamp kan fackföreningsrörelsen med hedern i behåll knappast tänka på politiska strejker.

med motsvarande från Morfars blogg:

> Maud Olofsson har reagerat precis som vi andra, och tycker att facket går för långt i sin strävan att kollektivansluta små enmansföretag med tillfälligt anställda, men Littorin har ju rätt. Så länge facket har lagen på sin sida kan de agera just så som mot den lilla salladsbaren.
>
> Och Littorin aktar sig för ytterligare kritik med tanke på den han redan fått för försämring av a-kassan.

så börjar åtminstone jag undra… Är det möjligen så att Littorin länsar krutet ur fackets kanoner inför vårens avtalsrörelse?

Med tanke på hur mycket flak regeringen fått ta i samband med förändringarna i a-kassan, så är det väl knappast så att man vill mäta tuppkam precis just nu? Det skulle vara lättare att ta en sån fråga när folk faktisk börjar upptäcka att de fått mer i plånboken.

Men man får passa sig. Det är svårt att göra u-svängar i politiken för ofta och behålla sin trovärdighet. Risken är uppenbar att man målar in sig i ett hörn där man bundit sig vid en politik som i slutändan blir ohållbar.

Johan Norberg är ändå klart vassast då han på ett par rader levererar ett träffande citat:

> ”Kunde orätt genom häfd försvaras, så hade slafveriet den äldsta för sig; ty det är urgammalt.”
>
> \- Erik Gustaf Geijer i Post- och Inrikes Tidningar 1845.

Kan det okritiska värnandet av den ”svenska modellen” sågas mer grundligt än så?

Andra bloggar om: , , , , , , , ,

22 svar på ”Är det taktik, dumhet eller politisk vilsenhet Littorin?”

  1. Visst bör en politiker präglas av pragmatism och realism som gör att politikens genomförande möjliggörs, men i fallet Littorin tycker jag att det har gått lite för långt, och att Littorin faktiskt börjar låta som Hans Karlsson.

    När kommer Littorin att börja prata om hur låg den öppna arbetslösheten är, och att jobben kommer?

  2. Jag håller fullständigt med dig, det är obehagligt att höra såsseretorik ur en borgerlig arbetsmarknadsministers mun.

    Jag vet att man påstår sig vara de ”Nya Moderaterna”, och att vara ett arbetarparti — men det är med stor försiktighet man får närma sig den balansgången, så att man inte förlorar sina rötter.

    Som jag påpekade, det är lätt att måla in sig.

  3. Va? Jag förstår inte! Hur kan Marcus och Björn stödja ”arbeiterpartei” och dessutom kalla dem för sossar? Det är så traditionellt mörkblått som jag kan tänka mig.

    Missundsamheten och egoismen lyser igenom som i ett trasigt draperi! Det senaste i klavertramp är att det inte ska löna sig att praktisera eller utbilda sig för arbetslösa. Alla har vi inte råd med att gå på universitet. Var glada Marcus och Björn, ni har fått eran förklädda privatiseringshelgon som sänker förmögenhetsskatten, ordnar fattigmottagningar och entrepenörer av guds like! Jag har nu lämnat folkpartiet eftersom de följer helt okritiskt deras nya gud, moderaterna. Då får jag istället gå över till rött! Det ska banne mig vara mörkrött.

    DENNA POLITIK KOMMER INTE GE NÅGRA JOBB ALLS! Märk väl endast mera socialfall. Tänk på det när ni får de extra små kronorna i lönekuvertet. Det är bara sälja ut Sverige bit för bit och vi ska lönekonkurrerar med Kina. Tror ni inte de har lågutbildat folk så det räcker och blir över? Tror ni inte de kan konkurrera med lägre löner? Tror ni inte det behövs utbildning i Sverige? Där även de fattiga kommer med utan att behöva flytta från hus och hem. Flexibiliteten på arbetsmarknaden rimmar illa med ”alliansens” sikte på bostadsrätter! Jag har bara nämnt en bråkdel av orättvisorna och dessutom har ju den altruistiska regeringen gjort ett så fint exempel genom fiffel och båg utan dess like. Tror ni inte de förskingrar våra gemensama pengar? Jag mår illa av all denna avsky och hat emot de som har det svårt!

  4. @Patrik

    Nu skall vi se i vilken ände vi skall börja.

    För det första så utgör idag ~43% av Sveriges totala offentliga utgifter kostnader för ”socialt skydd” – dvs pensioner, a-kassa, sjukpenning etcetera. Det är på ett ungefär lika mycket som de samlade offentliga utgifterna minus offentlig förvaltning och skuldräntor på statsskulden.

    Eller för att översätta i reda pengar handlar det om mer än 600 miljarder svenska kronor eller nästan 70000 kronor per individ (man, kvinna, barn). Det är pengar som tas in via inkomstskatt, moms, arbetsgivaravgifter etcetera. Skatt på arbete står för knappa 880 av de 1430 miljarderna, momsen och dylikt för knappt 400, resten är skatt på kapital i olika former som förmögenhet och bolagsskatter.

    Dessa trygghetssystem kostar alltså lika mycket som skola, sjukvård, bostadsförsörjning och infrastruktur, försvar, rättsvård, kultur och näringslivsfrågor tillsammans.

    Proportionerna kommer dessutom öka ytterligare om inget görs, eftersom fyrtiotalisterna går i pension under den närmaste tioårsperioden. På tjugo till trettio års sikt kommer nästa propp med min egen generation sextiotalisterna.

    I sig kommer detta tvinga fram helt nya ställningstaganden ifråga om våra trygghetssystem — man kan inte köpa när man inte har pengar och inte ens kredit är i längden hållbart. Till och med sossarna skulle, vallöften eller inte, vara tvungna att göra något åt den här situationen.

    Vägarna ur ett system som hotar kollapsa under sin egen tyngd går via sparande och/eller via större inkomster.

    Den totala skattebördan som proportion av BNP är redan över 50% så den vägen är egentligen inte ens framkomlig utan svåra laffer-effekter. Faktum är att man kan se sådana effekter tydligt redan nu, med en stor svart sektor och generellt ganska dålig skattemoral.

    Så det återstår att antingen spara genom att kasta ut system som inte längre går att underhålla; spara genom att hyvla med den berömda osthyveln — eller bredda skattebasen och därmed kombinera större inkomster med lägre utgifter.

    Det är med andra ord helt förbaskat nödvändigt att få så många som möjligt att lämna trygghetssystemen för egen inkomst: vi kan locka och pocka, vi kan kontrollera och straffa, vi kan stimulera och entusiasmera — men ut måste de, annars bryter systemet ihop.

    Då uppstår två problem.

    Det första är att trygghetssystemen fått formen av attitydsmässig naturrätt — vi räknar det inte längre som ett privilegium. Därför detta skriande i högan sky till och med när marginella justeringar föreslås. Vi har lärt oss förvänta oss att någon annan skall betala vår lunch.

    Det andra problemet är att vi slentrianmässigt försökt lösa problemet genom att höja skatteuttaget, så att det till slut är direkt dämpande för företagsamhet och investeringsvilja. Det är både säkrare och lukrativare idag att satsa sina pengar i en internationell finansmarknad än att direkt investera dem i en företagsidé. Marknaden för riskkapital i Sverige står sig inte väl i en internationell jämförelse. Få företag har medel eller möjlighet att växa från enmans eller fåmanshistorier till stora arbetsgivare.

    Så vi har en arbetsstyrka som skaffat sig ”lyxattityder”, samtidigt som vi dragit undan basen för en växande och återväxande arbetsmarknad.

    Det leder oss tillbaka till Björns och mina aber om Littorin.

    I stor uppförsbacke försöker alliansen ta itu med det attitydproblem som uppstått runt våra trygghetssystem.

    Delvis är det samma typ av uppgörelse som Thatcher fick på sin lott, fast det i Sverige inte finns utrymme för att vara så drastisk som hon var. Det är i mångt och mycket Littorins ganska otacksamma uppgift att ta itu med arbetsmarknadsdelen av detta — och för det skall han ha heder.

    Att sen skapa förutsättningar för att det verkligen finns jobb att tillgå, nu och genom en fungerande företagsamhet även i framtiden är Maud:ans boll att övervaka.

    Mitt emellan dessa finns andra problem som delvis berör båda. Det finns ett antal hinder som kan dämpa eller till och med stoppa en gynnsam utveckling.

    Ett av dessa är den makt facket kan utöva mot små och mellanstora företagare — makt som har både ekonomiska och psykologiska följder.

    Ett annat är de lagar, som närmast på tvärs med avtalstanken i den ”svenska modellen” tillåtits göra vår arbetsmarknad dyr och rigid.

    Ett är krav på reallöneökningar oavsett om det finns utrymme för det eller ej. Det finns onekligen en oro för att sådana krav kommer ställas av politiska skäl — som protest mot regeringen. I så fall är risken överhängande att det blir som den gamla storyn om att kissa på sig för att man fryser.

    Vår kritik av Littorin, eller i alla fall min kritik, är att han lägger sig platt för facket.
    Det bådar inte gott för svensk företagsamhet.

    Risken finns till och med att den attitydförändring man försöker åstadkomma, när man markerar att a-kassan inte är en fullgod ersättning för egen försörjning faller platt. För att det skall fungera måste det ju finnas arbeten att söka, och för att det skall finnas arbeten måste det startas företag som vill anställa.

    Sen finns det etiska och ideologiska aspekter, såväl som realpolitiska. Men den här kommentaren är redan för lång för att jag skall orka redogöra för liberal ideologi.

  5. Marcus Fridholm:
    Att Littorin säger det som alla redan vet, dvs att facket enligt nu gällande regler har rätt att försätta salladsbaren i blockad för att försöka få ägaren att teckna kollektivavtal, är alltså att ”lägga sig platt för facket”? Vad ska han säga? Han är inte längre i opposition utan i regeringsställning och måste givetvis tänka på vad han säger offentligt.

    Resten av ditt enkelspåriga resonemang gör mig bara trött. För att kunna bedöma helheten i konsekvenser av olika ekonomiska och arbetsmarknadspolitiska skeenden, så måste man ta med alla aspekter och alla vinklingar. Oavsett vad man tycker om dem. Men det är väl det som gör att jag inte ”lägger mig platt” för den ytterst förenklade liberala ideologin. Tack för att du och dina räkneexempel stärker mig i det.

  6. Egenföretagare:
    Du har just lyckats skriva sisådär 10 rader utan att bidra alls till den här debatten. Förlåt mig, men vad har Marcus gjort ovan, förutom just att utveckla den ekonomiska aspekten på resonemanget, som är ytterst viktig på lång sikt? Det är en möjlig infallsvinkel och en som är betydelsefull – därmed inte sagt att det inte finns andra aspekter, men att bara avfärda det som ”enkelspårigt”, den gubben går inte. Det kommer att spela roll över tiden, så enkelt är det. Kom gärna med konstruktiva resonemang om de övriga aspekterna istället.

    Och vad menar du med att Littorin ”måste tänka på vad han säger offentligt”? Det kan väl inte vara så att minsta tanke om reformering för att förbättra ett system med problem kan vara särdeles extremt? Ingen har väntat sig att ”De nya moderaterna” skall revolutionera något, men eftersom det var de som under valrörelsen pekade på att det fanns fel och brister som måste åtgärdas, verkar det mycket märkligt att man är i stort sett svarslös vad det gäller översyn av den nuvarande arbetsrätten och fackens roll.

  7. Tack för det, Gustav. Vad jag menade, även om jag kanske var otydlig, var att Marcus räkneexempel är en ekonomisk vinkling. Det finns flera andra räkneexempel som visar helt andra ekonomiska aspekter. Det beror helt enkelt på hur man räknar. Och ja, jag är trött på vinklade räkneexempel.

    Jag tror att Littorin är alldeles för klok för att använda en upphaussad blockad mot en salladsbar som orsak till att ge sig in i en offentlig debatt om den nuvarande arbetsrätten och fackens roll i detta skede. Först måste den nya regeringen konsolidera sig (det är många som väntar otåligt på att Alliansen ska spricka) och invänta resultaten av de beslut (skattesänkningar, arbetsmarknadsåtgärder m m) som trädde i kraft vid årsskiftet samt beslutet om a-kassan.

    Vad som brukas pekas på under valrörelser är kontentan och exemplifieringar av den politik man vill föra. Moderaterna marknadsförde sig som det ”nya arbetarpartiet” och det kräver en mer anpassad balansgång. Mer smarthet, helt enkelt. Jag förstår fullständigt varför Littorin i nuläget inte kan säga något annat än det han sade. Det finns ju faktiskt många fackföreningar utanför LO, som är partipolitiskt oberoende (läs icke socialdemokratiska) och som vill samarbeta med den nya regeringen. Det är bara att gå in på deras hemsidor och läsa om det.

    Förändringar i samverkan är alltid mycket bättre än förändringar genom konflikter. Konflikter försenar alltid förändringsprocesser och deras resultat. Så jag sitter lugnt och blir inte alls upprörd, varken av Littorins uttalanden eller att jag inte skulle bidra alls till den här debatten.

  8. @egenföretagare:

    Det finns många saker han kan säga utan att göra sig skyldig till ministerstyre. Han kan till exempel säga att det inte är hans sak att lägga sig i det aktuella fallet, men att det naturligtvis bör ses över om det finns anledning att utöka befintliga begränsningar.

    Problemet är att han legitimerar status quo.

    Vad gäller mina ”förenklade liberala resonemang”:
    Var vänlig peka på ett sakfel, eller på en aspekt jag inte tagit med — så skall jag antingen ta med det i beräkningen, ge mig, eller argumentera för min åsikt.

    Det du indirekt säger, är att du är för lat för att bemöta mig — men samtidigt inte kan låta bli att avfärda mig.

    Starkt jobbat 😛

  9. Antingen är de nya moderaterna grymma strateger, eller så har de gåttt och blivit sossar. Jag tror iof på det förstnämnda. Snart börjar avtalsrörelsen, det gäller att hålla i hatten. Hela landet kommer att krylla av vilsna socialister med röda fanor som skriker ”död åt borgarna”! Du har ju ett tydligt exempel i kommentarsfältet, ”Patrik”, som spyr galla utan att vare sig läsa eller reflektera.

  10. Företagare: Tack för förklaringen, nu är jag mer med på vad du menar. 🙂

    Sedan måste jag säga att jag håller med om det som Marcus skrev i det senaste inlägget, vad det gäller Littorins möjligheter. Han behöver inte alls bara sitta nöjd, utan kan bara helt enkelt konstatera att vi kan titta närmare på hur ”up to date” reglerna inom svensk arbetsrätt är och konstatera att de här blockadkonflikterna (Göteborg samt Smålands stenar eller var det nu var.. :?)kan vara ett tecken på att det gnisslar lite i fogarna hos det nuvarande systemet.

    Jag tycker inte att man skall vara överdrivet försiktig. Man måste vara realist också, det går inte att slå blå dunster i ögonen på folk genom att hävda att vår svenska modell är felfri – vilket inte heller Littorin gjorde, skall erkännas. Visst måste toppolitiker välja orden rätt, men man behöver inte vara så statisk i sitt tänkande som jag och många andra tyckte att Littorin var under delar av intervjun.

  11. Intressant idag var Göteborgs-Postens ledare under rubriken ”Vad intresserar medier?”:

    ”Den berömda, många skulle säga beryktade, salladsbar i Göteborg som vägrar skriva på kollektivavtal är åter aktuell.
    Den här gången är det arbetsmarknadsminister Sven Otto Littorin som i radioekots stora lördagsintervju tar ställning för fackets rätt att ta strid för kollektivavtalet.
    Han är bara den senaste i raden av tyckare. Salladsbaren och den 24-åriga ägarinnan har fått stor uppmärksamhet. (Sen fanns det en pojkvän, också han ägare, med i bilden. Han har dock icke synts till i spalterna.)
    Det är klart att det här är en viktig principfråga. Men ändå och oavsett vad man tycker i själva sakfrågan, antag att det inte varit en 24-årig kvinna som drivit stället. Antag att det varit en 57-årig man från Bosnien med kulmage och markerad skäggstubb.
    Hade medieintresset varit lika stort då? Man undrar …”

  12. Problemet jag har med den artikeln, är att den använts i debatten som ett fult trick för att avfärda det engagemang många liberaler visat för Sofia och hennes salladsbar.

    En variant på temat: kan man inte angripa saken, misstänkliggör motståndarna.

  13. Marcus:

    I vilken debatt har artikeln använts, var och när? Den finns i dagens (8 januari) ledare i GP. Och GP påstår sig vara oberoende liberal, menar du att GP är en motståndare?

    Motståndare ställer frågor och därmed är det ett fult trick (mot dig eller mot vem/vilka?), är det så du menar?

    Och du fortsätter att spinna vidare på temat…

  14. Förlåt, inte artikeln som sådan utan resonemanget — my bad.

    Sen tycks du medvetet vilja missförstå vad jag menar.

    Resonemanget såvitt jag minns förekommit i kommentarerna hos Nicklas ”LO ung” blogg, men den är numera död så jag kan inte kolla. Jag tycker mig också kunna minnas att jag träffat på något liknande på Federleys blogg, men jag är inte säker — det kan ha varit någon annanstans.

    Gemensamt för de gånger jag stött på resonemanget, är i alla fall att det använts som metod att förringa/vifta bort de som ger Sofia sitt stöd. Man har i förtäckta ordalag menat att vi liberaler minsann gör skillnad på folk och folk. Argumentum ad hominem med andra ord.

    Däremot är innehållet i artikeln som sådant faktiskt tänkvärt. Inte för att det gör engagemanget för Sofia misstänkt, utan för att det visar att frågan glöms bort alltför ofta. Det är tråkigt att det är först när det handlar om en ”ung fräsch tjej” som det skrivs spaltkilometer om det.

  15. Egenföretagare:

    Du har säkert rätt i att mediaintresset inte hade varit lika stort för en 57-årig Bosnier. Vilket naturligtvis är något som vi alla (och kanske särskilt media) måste skämmas något över. Dock ändrar väl inte detta något i sak? Det är väl fortfarande samma ämne vi debatterar?

    Jag förstår helt enkelt inte relevansen i ditt inlägg. Det känns mest som ett försök att föra över diskussionen på något annan.

  16. Marcus:
    Det här med källkritik är inte lätt. Du har säkert läst något liknande innan, det har jag ingen anledning att betvivla. Men det hade inte jag. Och jag tycker också att artikeln är tänkvärd, den ger åtminstone mig en liten tankeställare.
    Att fråga är inte att medvetet missförstå. Att se frågor som medvetna missförstånd är inget jag ägnar mig åt. Vet jag inte så frågar jag bara. Och som den människa jag är så kanske jag ibland uttrycker mig klumpigt och inte hittar rätta ordföljden. Precis så enkelt kan det vara. Men jag tycker mig ändå ana ett litet tema och det utvecklar jag här nedan:

    Emil:
    Ditt inlägg ger mig tyvärr vatten på min kvarn, när jag tagit del av många inlägg i olika ämnen i denna blogg. Det är, enligt min uppfattning av många inlägg, mer intressant att utbyta detaljer i ett gemensamt grabbigt (ja, jag är kvinna) grundtyckande än att debattera. Men det är säkert inte relevant för det här ämnesområdet. Jag uppfattar ditt inlägg som att jag inte bör göra inlägg om jag inte håller mig i den bestämda fåran. Så liberal var du.

    Min uppfattning är fortfarande att Sven Otto Littorin är taktisk och inget annat. Att ställa frågan om någon är politisk vilsen kan jag acceptera men inte att ställa frågan om någon är dum. Det är en ren förolämpning. Och det verkar ni intelligenta nog att kunna välja bort.

  17. Egenföretagare;

    Jag har absolut inget emot dina inlägg eller att du går utanför den bestämda fåran, det är bara intressant och debatter blir trevligare när man blir emotsagd. Annars faller ju hela debattkonceptet.

    Jag förstod dock, precis som Fridholm, ditt inlägg som ett försök att misstänkliggöra de som strider för denna sak. Det är i den synpunkten mitt inlägg ovan skall läsas.

    Angående din uppfattning att Littorin är taktisk kan jag inte annat än hålla med dig. Det är även min analys (eller förhoppning). Dock anser jag det vara tragiskt att den svenska modellen skall vara så grundmurad i Sverige att man måste tassa runt den för att inte få folkets (fackets) ilska på sig.

  18. Frågan om Littorin är dum var retorisk, något du borde kunna läsa ut ur artikeln. Jag tror verkligen inte att Littorin är ointelligent.

    Snarare är det då taktik. Dessutom i kombination med att den nya riktningen inom partiet gör att den tidigare kompassen inaktuell. Innan Reinfeldts omdaning av partiet fanns en tydlig riktningsvisare i dessa frågor, nu testar man vattnet i lite högre grad vilket kan te sig en aning förvirrat.

    Den enda dumhet jag egentligen är orolig för, är att man är övertaktisk. Att man tittar i backspegeln om något eller ett par år och undrar hur man hamnade där man hamnade — hur man lyckades låsa sig vid positioner man egentligen inte skulle vilja kännas vid.

  19. Man har faktiskt gått till val på att bevara den svenska modellen med kollektivavtal och biddevitten

    Om man skulle göra avsteg från detta nu skulle förmodlingen generalstrejk utbryta. Sen kommer nyvalet som ett brev på posten. Det vill man för liv och pina inte.

    Det är illa nog att man tafsar på LAS trots vallöften om att inte göra det

  20. Hur har man ”tafsat på LAS”? Mig veterligt har ingenting förändrats i LAS – inte ens de förändringar i LAS som den förra regeringen ville ha.

Kommentarer kan inte lämnas på detta inlägg.