Motivation och marknadens frihet

På bloggen ge oss ett val frågar min namne Marcus:

På en fri marknad får konkurrensen, det öppna, oförhindrade och ärliga samspelet med tillgång och efterfrågan de åtråvärda vinster du beskriver. Varför friheten på marknaden är avhängig det enskilda ägandet av produktionsmedel har ingen lyckats förklara för mig.

Tobias Struck svarar:

Då är det på tiden: Motivation.

Och får repliken:

Förklara hur ”motivation” är svar på frågan? Behöver du motivation för att vara fri? Säger du att de som saknar den motivationen ändå inte vill vara fria och därför kan lämnas därhän?

Jag skall försöka mig på ett svar

Jag skrev detta som kommentar på ge oss ett val, men tänkte att det förtjänade en egen post.

Det finns inget enkelt sätt att förklara det här, så jag går en omväg. Det korta svaret är som Tobias sa ”motivation” — det långa svaret är att försöka ge en bild av varför.

Jag tänker använda Sovjet som exempel. Det är alltid vanskligt, men skälet till mitt val är inte att det var ”socialistiskt” utan att det hade en ”ickekapitalistisk” styrning av marknaden. Det finns andra exempel, men endast i Sovjet drevs situationen till sin yttersta konsekvens.

Det är en ofta bortglömd sanning att människorna i det gamla Sovjet skulle kunna ha fått klara sig helt utan färska grönsaker och andra liknande varor som passade illa i planhushållningens maskineri.

Trots det starkt reglerade ekonomiska systemet, så var det privatpersoner som odlade och marknadsförde merparten av dessa små livsnödvändigheter.

Dessa privata initiativ tolererades i mångt och mycket därför att till och med de värsta aparatchniks förstod att alternativet var värre.

Till och med kooperativen som var tänkta att fylla det tomrum där den stora industrin var för otymplig, misslyckades ofta kapitalt. Det visade sig att delat ansvar allt som oftast innebar inget ansvar alls. Och när de som faktiskt var driftiga ledsnade på den allmänna letargin, så använde de helt enkelt sin tid till sin egen lilla jordplätt och sålde överskottet på närmaste marknad. De fick sitt, men kooperativet haltade svårt.

Hos mina släktningar (jag är delvis av baltisk härkomst) hörde jag under tidiga åttiotalet en liten vandringssägen.
Den handlade om en skruvfabrik som rationaliserat sina sina beting i antal ton skruv. De tillverkade helt enkelt uteslutande bultar av den storlek som bäst används för hängbroar och liknande megaindustriella projekt. De fick priser för sin produktivitet samtidigt som det rådde brist på alla former av skruv och bult mindre än 60 centimeter i längd.

Om skruvfabriken överhuvudtaget existerat vet jag inte. Det jag vet, eftersom jag bevittnat det, är att det rådde vansinnig brist på varor folk ville ha. Däremot fanns det travar av saker ingen var det minsta intresserade av. De som tillverkade hade inget behov av att intressera sig för slutkonsumenten — de tänkte i beting, inte i avsättning.

Släktingarnas bittra anekdotberättande var uttryck för en irritation och desperation över deras samhälles förfall. Ingenstans genomsyrades samhället av personligt ansvar, däremot kryllade det av ”mini-hitler-figurer” uppfyllda av sin egen betydelse.

När det uppstår brist på åtråvärda varor börjar dessa kunna användas i bestickningssyfte. Det blir lätt ett privilegium att få tillgång till schyssta kläder, kaffe, te, tobak, kryddor, färsk frukt, bilar, bensin etcetera. Priserna far snabbt i höjden.

Snart nog börjar det bildas en gräddfil av folk med partibok eller motsvarande å enda sidan, och en svart marknad med vansinniga priser och kriminella övertoner å den andra. Mitt emellan dessa står den vanliga människan, ofta lustigt nog med pengar i handen, fast utan någonting att köpa som de faktiskt vill ha. En slags fattigdom som ser bra ut i statistiken, men är minst lika frustrerande och svår som att sakna pengar.

Det som är en stor del av kapitalismens storhet som ekonomiskt system är att det faktiskt lyckas para ihop varor och kunder. Nog för att det förekommer konstruerade behov — men de utgör en förhållandevis marginell företeelse, i alla fall om man jämför med den stora massan varor som når rätt kund till rätt pris.

Skälet är den personliga motivationen. Alla de som tillverkar och säljer vill ha avsättning för sin produktion, eftersom det är detta som är förutsättningen för deras egen försörjning.

Den andra delen av kapitalismens storhet är att det uppmuntrar det egna initiativet. Uppstår ett behov, kommer det snart att finnas någon som utnyttjar detta för att kunna sälja sina varor. Det är med andra ord ett självreglerande system som hela tiden driver till nya initiativ.

Lustigt nog fungerar nog även den kooperativa tanken bättre i ett kapitalistiskt system, eftersom det finns en yttre press att faktiskt ta reda på kundernas behov. Om man vill överleva så finns det inte utrymme att låta ansvaret bero. Om det ändå fallerar, så kommer snabbt de som har motivationen ta sig vidare och starta en ny verksamhet – kvar blir ingenting istället för det ruttnande skal som upprätthålls av de ideologiska strukturerna.

Den personliga motivationen skapar rörlighet och flexibilitet. Att man stannar där man är beror inte på centrala yttre strukturer av ideologisk art, utan bara på det personliga övervägandet att den nuvarande situationen är bättre än alternativen.

Den som inte är nöjd med sin anställning kan söka nytt jobb eller starta egen verksamhet.
Den som ingår i ett kooperativ kan söka sig därifrån om han eller hon upplever att det inte fungerar.
Den som inte får tillräcklig avsättning för sin produktion är fri att ändra till något mer attraktivt.

Det är frihet – inte i bemärkelsen lika uppförsbacke för alla, men i bemärkelsen att det är du som är aktören i ditt eget beslutsfattande.

Hoppas det inte blev alltför rörigt, det skrevs i all hast.

Andra bloggar om: kapitalism, motivation, initiativ, fri marknad, marknaden, marknadsekonomi, kollektiv, kooperation, planhushållning