1. När min dåvarande flickvän larmade om att hennes chef förskingrade — han blev senare dömd. Och hon blev kickad som tack för besväret av samma chef, utan att facket gjorde ett smack — de pratade om att nu jävlar, men dök inte ens upp när hon skulle möta sin tidigare chef, trots löfte.

2. När en annan timanställd medarbetare grovt förtalade mig och kom med anklagelser som gjorde min timanställning jävligt osäker — hon ville ha mina timmar också. Jag försökte mota olle i grind genom att ta kontakt med facket och be om hjälp, de ville inte höra på det örat.

3. När jag var med och försökte reda ut kaoset efter en VD som visat sig allt annat än lämplig. Hans favorit, som tillbringat halva tiden sjukskriven och andra halvan lekt vägspärr i en av företagets viktigaste positioner hade blivit omöjlig: resten av personalen något förtroende kvar för henne, vi som ledning hade inget förtroende för henne — och dessutom visade hon på alla sätt och vis att hon inte trivdes. Hon pratade om att säga upp sig, men kom aldrig till skott. Vi frågade hur hon ville ha det, och hon sa att hon ville bli uppsagd för att slippa karens i a-kassan, så vi sa upp henne. Som tack och hej gick hon till facket med uppsägningen och fackrepresentanten kom indånande som en bomb och hotade med AD utan att ens förhöra sig om läget.

Facket har blivit en koloss på lerfötter. Man gapar för att ge illusionen om att vi fortfarande lever i förkrigstider då polisen användes politiskt mot kommunister och röster räknades efter inkomst. Gapandet är för att försvara nödvändigheten av den egna makten. Få organisationer har frivilligt minskat sin egen makt efter att de väl fått den — långt vanligare är att de försvarat makten med näbbar och klor. Makt korrumperar, absolut makt korrumperar absolut.