Sorry, kunde inte låta bli

@Björn:

Det betyder ju på motsvarande sätt att många liberaler låter som autonoma vänsterpersoner…

Jag räknar med det

Om liberalismen ger möjlighet att söka lyckan eller möjlighet för lycksökare är en intressant fråga. Ännu mer intressant är frågan om den ena saken utesluter den andra?

Din reduktion är en nivå för drastisk, för liberalismen reducerar verkligen inte alla människors lycka till något så krasst som pengar – vilket blir kontentan om man köper din tolkning. I sin ursprungliga form är liberalismen en lev och låt leva filosofi. Istället för att sätta sig till doms så konstaterar man bara att var och en ansvarar för sina egna val. Det låter en grupp som Amish existera sida vid sida med rymdfärjor – det skulle vara intressant att se dig försöka reducera Amish till ett kapitalistiskt fenomen…

Grunden för hela denna tanke, är att det enda sättet att uppnå denna fullständiga frihet är självständighet. Så fort du gör dig beroende så har du i praktiken lämpat över en aning av ditt självbestämmande. Likaså om ditt eget val påverkar någon annan negativt, då har den som påverkas plötsligt ett ord med i laget. Du kan naturligtvis välja att lämna över en bit frihet för en bit trygghet, men har du verkligen rätt att pådyvla andra ditt val?

Eller för att använda korkeksexemplet: Själva handlingen att sitta under en korkek och lukta på blommorna är i sig ett fritt val. Men i det ögonblick blomluktaren börjar begära att andra skall komma med mat och kläder så förvandlas det till en helt annan fråga. Som barn kan man förvänta sig att bli försörjd, omvårdad och omhuldad, till och med ansvarslös – men knappast fullständigt fri. Som vuxen har man en vuxen människas ansvar och med ansvaret kommer även friheten.

Kapitalismen blir en följd snarare än ett ideal i sig. Detta eftersom det är det idag enda existerande system för ekonomiskt utbyte som i grunden tar hänsyn till det fria valet. Du påstår nästan motsatsen, men gör en logisk fnurra:
Om någon gör ett ”irrationellt val” och landar långt upp i skitkanalen utan paddel, så uppstår inte en skyldighet att rädda personen eller försörja den – så långt alla rätt. Men hur får du det till att klantskallen i sin tur är tvungen att bidra till andras lycka? Är det för att hjälp inte ges utan motkrav? Hur definierar du ofriheten i en sådan situation? Är det inte snarare tvärtom: om någon ofrivilligt blir tvungen att subventionera den klantiges livsval, så uppstår en tvångssituation som inte har något med frihet att göra?

I det sista stycket blir du tyvärr ganska rörig. Helt klart, är att den som står och hackar i sitt anletes svett, skulle vara mer ofri om den var tvungen att subventionera den som sitter under korkeken.
Sen finns det ingen motsättning mot medbestämmande över samhället i stort och liberalismen, det kallas helt enkelt demokrati. Däremot finns en motsättning mellan liberalism och distribution av resurser, om resurserna införskaffats genom expropriation av privat egendom – med andra ord om staten tar det som dess innevånare betalat med sitt anletes svett, bara för att mot ”bidragsgivarens” vilja ge det till någon annan.

De av oss liberaler som inte okritiskt är anhängare av ”nattväktarstaten” accepterar iofs en kompromiss. Eftersom svält och armod är så negativt, så kan ett grundläggande trygghetssystem vara på sin plats. Men för att kompromissen skall vara rimlig, så måste tryggheten syfta till att göra personen oberoende av trygghetssystemet.

Kort replik först.

Jag ber om ursäkt för att jag lite slarvigt satte lika med tecken mellan socialism och kollektivism. Socialismen är lika mångfasetterad som liberalismen, så det är en lite väl grov generalisering.

Mer kommer sen.

LOL, du gjorde just min kväll

Läste just mitt eget svar ovan, jösses vad jag kan vara mångordig ibland… Var tapper!