Klasskampsretoriken

23 kommentarer till “Klasskampsretoriken”

1. Gnuen Says:
   15/12 -2006 2:32

   Vissa arbetar (arbetare), de tar anställning hos arbetsgivare (kapitalister). Mellan dessa finns en konflikt som går ut på att arbetaren vill ha så mycket lön som möjligt, och kapitalisten vill ha så mycket vinst som möjligt. Om arbetaren ska få mer lön måste kapitalistens vinst minska, och vice versa. Detta är grunden i klasskampen, och det har inte ändrat sig sen senast jag kollade.

   När det gäller huruvida klasskampen har gett resultat så kan vi ju bara titta på den fackliga kampen. Arbetare världen över har ständigt fått vara på vakt mot sina arbetsgivares (eller ska jag kanske kalla dem arbetsköpare) försök att suga ut profit från dem. Och det är inte historiska saker från nittonhundratalets början jag snackar om, det sker hela tiden runt omkring oss; de attackerar oss, vi organiserar oss och slår tillbaka.

2. Björn Says:
   15/12 -2006 3:01

   Nå, nu har ju jag hittat en del riktigt “vettiga” socialister då som det går att prata med - här på bloggosfären kan man väl peka på Marcus Nilsson som står bakom ‘Ge oss ett val’. Om inte annat försöker han tänka inom sina givna ramar. Ja, när han inte själv ägnar sig åt klasskampsretorik förstås.

   Men jag ska svära i kyrkan nu och hävda att en hel del autonom vänster har betydligt mera gemensamt med liberaler och libertarianer än de har med sossar.

   Sossar är systemförsvarare, och utgår från en klassbevarande inriktning medan mera spännande vänsterfolk hävdar att socialism är vägen att bryta klassens inflytande över individen… Du vet, deras mål är att nå dithän att sossar och vänsterpartister kan stå och gasta ‘klassförrädare’ åt dem. Det handlar mera om den våta omsorgens filt över allting, en våt omsorg som kväver samtidigt som den då lindrar ofta påhittade problem. Och ju tryggare och säkrare vi blir, desto fler bagateller tar man upp för att problematisera, allt för att försvara den våta kvävande filten.

   Det vore kul att diskutera med den sortens vänster som jag nämnde ovan i någon sorts politisk stilleståndslinje där just klasskampsretoriken lades på hyllan.

3. Marcus Fridholm Says:
   15/12 -2006 3:28

   @Gnuen:

   Du illustrerar på sätt och vis vad jag pratar om, även om du försöker vara resonlig.

   Kapitalisterna/Arbetsköparna/Arbetsgivarna arbetar också, ofta hårt.

   Medan du har fullständigt rätt i att ägaren till ett företag är intresserad av att företaget går i vinst, så är det inte självklart att det bästa sättet är att ge arbetaren så lite betalt som möjligt — i alla fall inte om arbetsmarknaden fungerar. Lågavlönade arbetare innebär nämligen att konkurrenterna lägger beslag på den kvalificerade arbetskraften. Tyvärr förstår inte alla företagsägare sådana enkla fakta, men det är självreglerande i ganska hög grad.

   Däremot finns en risk för oönskade effekter om man pumpar upp lönerna över den balans mellan lön och vinst som konkurrensen tillåter. I det läget börjar framför allt större företag att se sig om efter platser att omlokalisera till, där ekvationen kompetens/lön är mer fördelaktig.

   Fackföreningar har i allra högsta grad sitt existensberättigande, de kan idealt fungera som en garant för arbetsmiljö, säkerhet och rimliga lönenivåer — men de kommer att motverka sina egna medlemmars intressen om de stirrar för närsynt på övergripande lönehöjningar över balansnivån.

   Strängt taget resonerar ägare i små företag som vem som helst, de flesta som är seriösa är inte mer cyniska än att de ogärna jävlas med sina anställda. I större företag är situationen ofta mer opersonlig, men å andra sidan är tryggheten ofta större rent strukturellt.

   Kontentan är att såväl fack som avtal om löner, miljö och säkerhet är något positivt i de flesta lägen. Medan den konfrontationella klasskampsretoriken inte tjänar något egentligt syfte annat än att göra kommunikationen svårare genom att skapa konstgjorda motsättningar.

4. Marcus Fridholm Says:
   15/12 -2006 3:34

   @Björn

   Håller med dig både om Marcus N och om den mer “kreativa” vänstern.

   Som jag påpekade i inlägget, så störs jag iofs av “den våta filten” som du uttrycker det — men minst lika mycket av att det blir så förbaskat svårt att ha ett vettigt meningsutbyte när man får klasskampsretoriken slängd i nyllet hela tiden.

   Det blir som skämtet om hur lätt det är att diskutera med sin respektive, som när som helst kan ta kål på diskussionen genom att dra upp någon gammal oförrätt som är helt irrelevant.

5. Marcus Says:
   15/12 -2006 12:21

   Här kommer lite klasskampsretorik från en som annars mest tänker utanför givna ramar:

   Jag tror att du, Marcus, gör samma fel som de klasskampsretoriker du retar dig på - ni har inte förstått begreppet (så som jag vill att ni ska förstå det, är väl bäst att tillägga… I krothet: Ni förväxlar klass med grad av rikedom.

   Ja, arbetarklassen har gått från underklass till någon slags medelklass - på sina håll här i västvärlden, ska sägas. Men de är fortfarande arbetarklass. Strukturen (ett “sådant där” ord igen…) är densamma, och därför uppstår en nya strukturellt definierad underklass. Läs gärna mitt debattinlägg på Vägval Vänsters webbplats, där jag utvecklar detta resonemang - denna klsskampsretorik!

   http://www.vagvalvanster.se/arkiv.asp?id=992

6. Marcus Says:
   15/12 -2006 12:24

   Fan vad illa jag skriver ibland. Men ni fattar grejen, va?

   (Och jag gillar faktiskt er också… Så har jag det sagt!)

7. Marcus Fridholm Says:
   15/12 -2006 14:32

   Jo det kan vara sant, det är väldigt lätt att gå i den fällan.

   Men nog förstår jag begreppet klass, jag råkar ju vara en politisk vandrare som började från vänster och gick mot höger. Däremot anser jag begreppet blir ointressant om inte det ekonomiska perspektivet räknas in — och den klasskampsretorik som stör mig allra mest är den som menar att denna “medelklass” inte klarar sig ekonomiskt därför att de blir förtryckta.

   Rent krasst har jag större empati för en kämpande företagare som befinner sig på svältgränsen än en i sammanhanget bra mycket tätare lönearbetare som gnäller för att det svider i plånboken att betala för den nya Volvon. Det gör för mig hela klassbegreppet till en konstruktion som inte visar hur folk faktiskt har det i verkligheten — en slags ursäkt för att inte bry sig om de som inte tillhör de “egna leden”.

   Ett stort problem med hela begreppet är dessutom att centraliserad styrning av produktionen visat sig vara en långt ifrån framkomlig eller effektiv väg. Nog för att det finns väl fungerande kooperativ, men de verkar faktiskt inom ramarna för ett system som tillåter privat ägande av produktionsmedlen. Så det blir en konflikt och en “fajt” som inte bara i många stycken är oresonlig men som rent strukturellt saknar lösning.

   I botten av den “amerikanska drömmen” som du sågar i din artikel finns övertygelsen att vem som helst kan lyckas med hjälp av hårt arbete. Följdaktligen i det amerikanska samhället är den största hjälten den som startat med “två bara händer” och arbetat sig upp till sin position. Synen på jämlikhet är då att alla skall ha chansen, inte att alla skall lyckas lika bra — det ansvaret är individuellt.

   Du beskriver det som att inordna sig under förtryck för att kunna bli befordrad till förtryckare. Ursäkta namne, men är inte det lite väl ytligt? USA må ha och ha haft problem av alla de slag, men förringa inte sprängkraften i deras övertygelse — den uppmuntrar till initiativ, vilket i slutändan kommer alla till del i någon mån.

   Är det inte snarare så att det system som verkligen uppmuntrar underordnande är det som inte tillåter att du arbetar dig upp, utan bara “befordrar” dig baserat på att du tänker “rätt” i kollektivets ögon?

8. Marcus Fridholm Says:
   15/12 -2006 14:35

   BTW, jag försvinner nu fram till söndag, så ursäkta om jag inte genast svarar på kommentarer.

9. Marcus Fridholm Says:
   17/12 -2006 18:56

   Nå nu är jag tillbaka, och det verkar ju ha varit lugnt här

10. Marcus Says:
    18/12 -2006 11:49

    Nå, jag har slipat knivarna i väntan på din återkomst…

    Det finns många bottnar i det här, och jag har fortsättningsvis inte tänkt att göra mig till uttolkare av andras uppfattningar märk väl. Men detta är hursomhelst mina:

    Jag är kritisk till välfärdsstaten som sådan, eftersom den inte har löst problemen utan bara flyttat dem vidare. I den meningen håller jag med om kritiken av den så att säga bortskämda arbetarklassen. Jag tycker hursomhelst att det fortfarande är uppenbart hur positionen i produktionsapparaten är normerande för vilken makt och inflytande du har över samhället och ditt eget liv. Det störst utanförskapet och underläget får man naturligt - här kan vi enas över blockgränserna - om man helt står utanför produktionen. Det är dock, vill jag hävda, också en form av klassretorik…

    I ett globalt perspektiv är dessutom arbetarklass underklass i alla bemärkelser - och det är inte en minskande grupp i det perspektivet heller.

    I grund och botten handlar det dock inte bara om materiellt välstånd, och det är därför skalan under- till överklass är så missvisande. Liksom liberaler är socialister upptagna med frågan om människans frihet. För att nu parafrasera:

    Rent krasst ser jag ett större behov av att frigöra en industriarbetare från strikta villkor tyngda av vinstmaximeringskrav, än en egenföretagare som inte får tillverka och kränga produkt X på vilka villkor som helst som marknaden inte tar hänsyn till.

    Problemet med retoriken kring “den amerikanska drömmen”, som du själv återger, är att den inte tar hänsyn till/erkänner strukturella hinder. Att alla har samma chans (i det amerikanska samhället) är bara en illusion, vilken avslöjas om man gör en icke-individualistisk samhällsanalys. Det går naturligtvis bra att ifrågasätta den analysmetoden och dess slutsatser, men det är detta som allting snurrar kring - står friheten i förhållande till tvång, eller till makt som en strukturell företeelse?

11. Marcus Fridholm Says:
    18/12 -2006 18:44

    @Marcus

    Jag såg din dubblering, den nöps av modereringsfiltret av någon anledning — varför är en gåta eftersom det varken innehöll länkar eller några fula ord

    Sorry, men nu är du med igen iaf. Nu skall jag bara komma på en smart kontring, så att du får något att bita i

12. Marcus Fridholm Says:
    18/12 -2006 21:43

    @Marcus (geossettval)

    Jag reagerar direkt mot vad jag tycker är ett generalmisstag i sammanhanget:
    Du tycks förutsätta att positionen i produktionsapparaten är en helt arbiträr historia, viljelösa får är vi allihopa och bliver vid vår läst.

    Sen är själva kärnpunkten som du vasst nog påpekar frågan kring frihetens väsen. Men vad är makt som strukturell företeelse i ett samhälle, när samhället skyddar mot allt utom ett minimum av tvång?

    Är strukturell makt att någon äger ett företag och du ställs inför valet att arbeta inom detta företag, svälta eller ordna din inkomst på annat sätt?

    Vad hindrar dig i så fall att själv starta företag? En bra idé är faktiskt viktigare än att vara rik om du vill lyckas.

    Du kan tycka att det är orimligt svårt, givet att de redan etablerade företagen inte precis älskar nya konkurrenter.
    Du kan tycka att någon annan har det bättre förspänt med familjeförmögenhet och hög utbildning i botten.
    Du kan tycka att du inte borde vara tvungen att göra en sådan sak för att kunna leva ett drägligt liv du själv har kontroll över.

    Allt det är sant, men också en illusion. Skala bort allt det som inte är FAKTISKA hinder, och det som återstår är blott ingenting. Med andra ord är det undanflykter.

    Sen behöver du faktiskt om du inte vill. Men då är det nog rimligt att acceptera att den som faktiskt vågat och velat, vill ha kontrollen över sin bebis. Stämmer inte din egen syn på saken överens med din arbetsgivare har du fortfarande friheten att försöka hitta en arbetsgivare mer i din smak.

    Kärnan i entreprenörskapet: Att man å ena sidan vill skapa nytt och ser möjligheter, men också att man vill tjäna pengar — är hårt förenade. Ta bort eller åderlåt det ena och många ger upp, och lever istället sina liv understimulerade. Tyvärr blir samtidigt hela samhället en liten bit fattigare.

    Men för att knyta tillbaka till USA, denna kapitalistiska högborg som är måltavla för halva världens hat.

    Centralt i “Declaration Of Independence” är det som definieras som människans “Inalienable Rights”. I dessa ingår den kända frasen “Life, liberty, and the pursuit of happiness”.

    Rätten till liv och frihet (liberty) är väl rätt given och grunden för flesta demokratiska stater i mer eller mindre utsträckning. Magin ligger i den sista frasen och i ordet “pursuit”.

    Var och en har med andra ord rätt att söka lyckan på vad sätt som passar dem bäst, med vad förutsättningar de har tillgång till — oavsett om man är mormon och polygamist, muslim eller buddhist; oavsett om man är hetero, homo eller för den delen transsexuell; oavsett om man finner lyckan i pengar, i att bruka jorden, eller som eremit i vildmarken; oavsett om man har ett kinesiskt, indiskt, marockanskt, italienskt, ryskt, tyskt eller för den delen svenskt kulturarv. Att det inte fungerar perfekt i en imperfekt värld där var och varannan människa har bigotta drag är väl en sak, men principen finns där och förklarar en hel del om landet.

    Skillnaden mellan individualisten och kollektivisten är att för individualisten är det självklart att friheten att söka lyckan efter eget önskemål är det viktiga — att hitta den är inte garanterat någon.
    För kollektivisten å andra sidan är målet att hitta lyckan viktigare än friheten att söka den varhelst man vill, så det är fritt fram att i kollektivet försöka definiera vad den består av, var den finns och att sen försöka tillgodose så många som möjligt med denna definierade lycka — oavsett om det var vad de faktiskt sökte efter eller inte.

    Att konstatera är att de värsta avarterna av den amerikanska religiösa högern har en tendens åt kollektivismen. För en klassiskt liberal å andra sidan är det ren poesi att läsa en strof som “pursuit of happiness”.

13. Marcus Says:
    18/12 -2006 21:43

    Jorå, visst finns det fula ord. Jag skriver både “vinstmaximering” och “liberal”.

14. Marcus Fridholm Says:
    18/12 -2006 21:47

    LOL, du gjorde just min kväll

    Läste just mitt eget svar ovan, jösses vad jag kan vara mångordig ibland… Var tapper!

15. Marcus Says:
    19/12 -2006 11:19

    Ett mångordigt svar kommer här…

    Detta går att diskutera hur länge som helst. Jag motsätter mig till att börja med bestämt att socialism handlar om kollektivism. Det är samma typ av missförstånd som att liberalism skulle handla om brist på empati. Vi har båda hört respektive beskyllning till leda, antar jag… Men det är en större fråga som jag ofta återkommer till på min blogg. Jag dyker på kärnfrågan här istället:

    Ger verkligen kapitalismen möjligheten att söka lyckan hur man än definierar den - eller erbjuder den bara möjligheter för lycksökare?

    En förutsättning för individualismen är paradoxalt nog att man reducerar 6 miljarder människors individuella drivkrafter till en enda: ibland heter det egenintresse, ibland heter det “pursuit of happiness”, ibland frihet i sig själv (alltid definierat som frånvaro av tvång). Alla dess drivkrafter är så breda att allt mänskligt beteende kan tolkas in i dem med lite god vilja och abstrakta resonemang, och samtidigt så smala att de föreskriver en patentlösning som frigör alla 6 miljarder människors drivkraft på en och samma gång - kapitalism!

    Jag tror att människan är mer komplex än så. Jag tror att en god portion av mänskligheten inte alls söker efter att få bästa möjliga materiella välstånd, eller uppfylla sitt egenintresse, eller få känna frihetens luft under vingarna. De som vill detta är nog så många, men det finns också de som strävar efter trygghet - inget annat - och det finns de som strävar efter kunskap - inte att uppfinna den själv - och de finns de som bara vill sitta under korkeken och lukta på blommorna, helt utan varje ambition för sig själv. Och så vidare.

    Kapitalismen uppfyller inte det minsta av deras strävanden, den hindrar dem visserligen inte aktivt, men den lämnar tamejfaktiskt inte några valmöjligheter heller - då är det tuff skit, då har man helt enkelt satsat fel, valt irrationellt eller vad det nu kan heta, och får skylla sig själv. Ingen annan ska i alla fall tvingas bidra till deras flummiga lycka - men att de ska bidra till andras lycka, som söker den i materiellt välstånd eller gott entreprenörskap, är dock underförstått. Och där ligger problemet. Kapitalismen sägs inte tvinga någon att uppfylla någon annans vilja, men faktum är att det gör den hela tiden.

    Nå, ska man då uppfylla allas önskningar här i världen? Nej, det är inte praktiskt möjligt, och det är svårt att hacka i sig att mitt anletes svett ska betala för dig som sitter under korkeken (eller om det nu är tvärtom…). Men det samhälle vi delar och tjänar på att dela, ska vi så långt det är möjligt också vara med och påverka. Medbestämmande uppfyller inte önskningar som någon ande i flaskan, men det enda sättet att distribuera möjligheten att bli salig på sin egen religion är att låta andra vara med och bestämma hur mycket av din salighet de vill bidra till.

16. Marcus Fridholm Says:
    19/12 -2006 12:14

    Kort replik först.

    Jag ber om ursäkt för att jag lite slarvigt satte lika med tecken mellan socialism och kollektivism. Socialismen är lika mångfasetterad som liberalismen, så det är en lite väl grov generalisering.

    Mer kommer sen.

17. Marcus Fridholm Says:
    19/12 -2006 13:25

    Om liberalismen ger möjlighet att söka lyckan eller möjlighet för lycksökare är en intressant fråga. Ännu mer intressant är frågan om den ena saken utesluter den andra?

    Din reduktion är en nivå för drastisk, för liberalismen reducerar verkligen inte alla människors lycka till något så krasst som pengar – vilket blir kontentan om man köper din tolkning. I sin ursprungliga form är liberalismen en lev och låt leva filosofi. Istället för att sätta sig till doms så konstaterar man bara att var och en ansvarar för sina egna val. Det låter en grupp som Amish existera sida vid sida med rymdfärjor – det skulle vara intressant att se dig försöka reducera Amish till ett kapitalistiskt fenomen…

    Grunden för hela denna tanke, är att det enda sättet att uppnå denna fullständiga frihet är självständighet. Så fort du gör dig beroende så har du i praktiken lämpat över en aning av ditt självbestämmande. Likaså om ditt eget val påverkar någon annan negativt, då har den som påverkas plötsligt ett ord med i laget. Du kan naturligtvis välja att lämna över en bit frihet för en bit trygghet, men har du verkligen rätt att pådyvla andra ditt val?

    Eller för att använda korkeksexemplet: Själva handlingen att sitta under en korkek och lukta på blommorna är i sig ett fritt val. Men i det ögonblick blomluktaren börjar begära att andra skall komma med mat och kläder så förvandlas det till en helt annan fråga. Som barn kan man förvänta sig att bli försörjd, omvårdad och omhuldad, till och med ansvarslös – men knappast fullständigt fri. Som vuxen har man en vuxen människas ansvar och med ansvaret kommer även friheten.

    Kapitalismen blir en följd snarare än ett ideal i sig. Detta eftersom det är det idag enda existerande system för ekonomiskt utbyte som i grunden tar hänsyn till det fria valet. Du påstår nästan motsatsen, men gör en logisk fnurra:
    Om någon gör ett “irrationellt val” och landar långt upp i skitkanalen utan paddel, så uppstår inte en skyldighet att rädda personen eller försörja den – så långt alla rätt. Men hur får du det till att klantskallen i sin tur är tvungen att bidra till andras lycka? Är det för att hjälp inte ges utan motkrav? Hur definierar du ofriheten i en sådan situation? Är det inte snarare tvärtom: om någon ofrivilligt blir tvungen att subventionera den klantiges livsval, så uppstår en tvångssituation som inte har något med frihet att göra?

    I det sista stycket blir du tyvärr ganska rörig. Helt klart, är att den som står och hackar i sitt anletes svett, skulle vara mer ofri om den var tvungen att subventionera den som sitter under korkeken.
    Sen finns det ingen motsättning mot medbestämmande över samhället i stort och liberalismen, det kallas helt enkelt demokrati. Däremot finns en motsättning mellan liberalism och distribution av resurser, om resurserna införskaffats genom expropriation av privat egendom – med andra ord om staten tar det som dess innevånare betalat med sitt anletes svett, bara för att mot “bidragsgivarens” vilja ge det till någon annan.

    De av oss liberaler som inte okritiskt är anhängare av “nattväktarstaten” accepterar iofs en kompromiss. Eftersom svält och armod är så negativt, så kan ett grundläggande trygghetssystem vara på sin plats. Men för att kompromissen skall vara rimlig, så måste tryggheten syfta till att göra personen oberoende av trygghetssystemet.

18. Marcus Says:
    20/12 -2006 15:51

    Jag har rätt mycket att göra just nu - sådant är livet när traditionernas sociala tryck gör gemensam sak med kapitalet. Det kallas visst julhets. Men jag vill gärna fortsätta diskussionen och återkommer när tid finns. Var så säker.

19. Marcus Fridholm Says:
    20/12 -2006 16:38

    Jag räknar med det

20. Björn Says:
    20/12 -2006 23:28

    Nu vill jag egentligen skriva ett långt och ordrikt svar här, men eftersom jag bara har 7 minuter kvar av min på centralstationen inköpta internettid så kan jag instämma i att både socialismen och liberalismen är extremt mångfacetterade grejor, och särskilt då liberalismen eftersom var och varannan liberal har sin alldeles egna tolkning på begreppet. Därför ryms både Bengt Westerberg och Milton Friedman inom fältet.

    Fast en intressantare fråga än att söka olikheterna är väl om det finns några likheter? Finns det några beröringspunkter? En del autonoma vänsterpersoner som jag känner låter faktiskt väldigt liberala, även om de reflexivt vänder sig mot detta när jag påtalar det. Men kan det ligga något i det?

    Nu är min tid visst ute… (Kommer att tänka på en gammal sketch med Sten Åke Cederhök just nu).

21. Marcus Fridholm Says:
    21/12 -2006 9:55

    @Björn:

    Det betyder ju på motsvarande sätt att många liberaler låter som autonoma vänsterpersoner…

22. Björn Says:
    21/12 -2006 10:14

    Nu ska vi inte dra parallellen FÖR långt här då…

23. Marcus Fridholm Says:
    21/12 -2006 12:00

    Sorry, kunde inte låta bli

Skriv en kommentar