Och utanför stod åtta sura strejkvakter och huttrade

Vänligt och omtänksamt servar Sofia och en av hennes anställda sina kunder som vanligt. Strategiskt nära fönstret och strejkvakterna sitter ett gäng om fyra, som jag tycker mig kunna placera som den lokala centern. Dagens stim har inte riktigt hunnit nå de kaotiska höjderna än, rushen kommer nog om en timme eller så.

Sofia sträcker lite på sig och ursäktar sig.

– Jag är helt utpumpad. Jag har bara sovit två timmar inatt, min dotter höll mig vaken.

Eftersom jag stötte på henne igår vet jag att hennes dotter just fått vaccination, som så gott som alla barn på ett och ett halvt. Det innebär ofta lite feber och nedsatt humör.

Som pappa till två känner jag igen mig och gör det föräldrar gör och nämner hur det var för oss. Jag upplevde igenkännandet hos andra som förvånansvärt trösterikt, en gest som visar att man inte är ensam.

– Vi får väl hoppas att kaoset lägger sig och byts ut mot något stadigt och mer hälsosamt. Det är ju inte nödvändigt att sälja slut redan innan halva dan gått, påpekar jag.

– Det är jättekul, men det sliter också, svarar hon.

– Hur går det, jag menar reder du dig, frågar jag lite försiktigt. Jag har svårt att överhuvudtaget föreställa mig vad hon går igenom.

– Jag har funderat på att lägga ner.

Det var inte vad jag ville höra. Jag förstår henne, men det skulle vara tragiskt.

– Det här drabbar min familj och min dotter, hon märker att hennes mamma och pappa går och vankar och oroar sig på nätterna, så hon sover inte som hon skall. Och nu har facket sökt om sympatiåtgärder från livs och handels.

– Det är möjligt att livs och handels kommer att känna sig tvungna att ställa upp, det har gått så mycket prestige i frågan. Men de kommer nog knappast att tacka HRF för att bli indragna i en så total PR-katastrof, säger jag.

– Nej så är det nog.

– Så hur kommer du göra nu?

– Jag håller på att kolla upp arbetsgivarförbunden, för att se vilka villkor som gäller. Jag får väl skriva på i väntan på att lägga ner. Jag har börjat fundera på att ta de sista tio högskolepoängen för min examen efter sommaren. Jag ville ju egentligen bli journalist, men sen kom min dotter och då tänker man annorlunda.

– Jag vet, barn gör sådana saker, svarar jag.

– Men det här är inte ett värdigt liv. Jag kan bara ta ut fyrtio kronor per timme för de timmar jag står här, och sen kommer ju bokföring och sådant ovanpå.* Skall jag skriva på kollektivavtalet får jag sänka min egen lön till trettio kronor per timme, hur värdigt är det?

När jag går därifrån slås jag efter en stund av ett enkelt faktum, jag blir tvungen att gå tillbaka. På vägen in, ser det nästan ut som om en strejkvakt försöker sikta in sig på mig, men sen kommer på bättre tankar.

– En sak till bara, säger jag.

– Är det OK om jag skriver om det här?

– Ja, visst, det gör ingenting, svarar hon.

– OK, men jag kände att jag behövde fråga, om det är något du inte visats på sistone så är det respekt.

– Så är det.

(Notering: Samtalet nedtecknat från minnet, innehållet är korrekt men jag kan inte svära på att ordalydelsen och den interna ordningen är exakt.)

Andra bloggar om: , , , , , , , , , ,

26 svar på ”Och utanför stod åtta sura strejkvakter och huttrade”

  1. Det är nog desverre över för Sofia. Nu har ju Hrf begärt sympatiåtgärder från Livs och transport, om jag förstått det rätt.

  2. Notera för övrigt ’hoten’ i Ella Niia:s senaste skrift där Sofia antingen ska krossas om hon inte skriver på, eller hyllas om hon gör det.

    ”De sympatiätande centerpartisterna och moderaterna blir inte långvariga, medan de vanliga gästerna riskerar att fly stället på sikt. Om och när kollektivavtal tecknas, kommer vi därför på olika sätt att lyfta upp salladsbaren och andra restauranger som har kollektivavtal, för att på ett positivt sätt framhålla dem som faktiskt sköter sig.” (Min kursivering)

  3. Bra, sätt åt dedär jävla kommunisterna som vill ha sånnadär fasoner som kollektivavtal!
    Tacka vet jag piskor och slavar! Det var tidet det!

  4. Här blir det ju väldigt tydligt hur det individuella livsödet lyfts fram och fokuseras på, något som gjorts överlag i denna konflikt. Man ska berätta lite om hur fin person denna Sofia är och hur bra arbetarna har det under hennes styre, hon har barn och offrar osjälviskt sin egen sömn för att ta hand om det. Man känner igen sig och blir deltagande. Inget ovanligt alls när man ska skapa opinion och visa på hur kollektivet kväver det unika jaget.

    Men eftersom sådana här detaljerade levnadsbeskrivningar kommer fram och publiceras så kan väl de få nagelfaras från andra hållet också? Jag tycker nämligen att det finns en liten olöst knut som blir synlig ju mer man lär känna Sofia. Det här med de kvarvarande 10 poängen och journalistdrömmen. Det visar sig alltså att den här salladsbaren är ett andrahandsval, ingenting hon brinner för. Så låt mig då spekulera om att hon möjligtvis funderade på de där 10 poängen redan innan frågan om kollektivavtal kom upp, kanske skulle hon försöka ta dem (”åh, hoppas det funkar!”) redan till hösten… Varför skulle hon då bråka med några långsiktiga avtal och binda upp sig så att hon kanske inte skulle kunna fixa de 10p om hon fick ett infall när hösten närmade sig? Jag menar, de som jobbar i restaurangbranschen är ju vana vid osäkra arbetsförhållanden och få sluta med en veckas varsel och hon har ju varit så schysst och betalat bra lön så de som får gå förstår nog.

    Så, mina spekulationer om vad som gör Sofia så avogt inställd mot kollektivavtalet, lika goda som resten av det individuella spekulerandet. Är man 10p från en journalistexamen så hoppas jag att man förstår att man inte avtalar sig till att sänka lönerna utan att man avtalar en bottennivå som gladeligen får överskridas. Samt att avtalet främst fyller sin funktion vid konflikter, inte när allt är happygolucky och snurrar på.

    Om du går tillbaka och pratar med henne så fråga gärna hur väl mina teorier stämmer med verkligheten. Hade jag varit i götet hade jag nog kanske pallrat mig dit, pratat lite och sen startat en sån här blogg jag med med mina historier.

    Peace!

  5. Mattias: Fast nog är det så att om man inte kan ta ut mer än 40 kr i lön själv så finns det inget utrymme att lägga på de där extra sakerna till de anställdas löner. Det är klart att det går att ha samma lön med kollektivavtalet men det kostar mer.

  6. @ Mattias

    Om avtalet bara var ett avtal rätt och slätt, så skulle det väl vara en sak. Men facket har dessutom rätt att ta ut stålar för avtalet. Det rör sig om 3 % av lönen om jag inte minns fel, eller i minimifallet ~2,50 kr per betalad timme.

    Vill facket vara tadelfria bör de genast avskaffa sådana avtalspengar, annars kommer alltid misstanken att finnas att de agerar utifrån eget vinstintresse. Fanns absolut inget ekonomiskt egenintresse inblandat, skulle i alla fall en motivering till att kalla det beskyddarverksamhet falla.

    Sen är det så att ens livsplaner har en tendens att förändras beroende på livssituation. Att Sofia funderar på att avsluta sin medieutbildning i dagsläget, när det flyger fekalier runt hennes öron, är väl ändå inte så konstigt. Att däremot spekulera i att hon gick in i verksamheten med förutsättningen att hon redan var på väg därifrån är lite väl spekulativt.

    Inte så att inte någon väldigt naiv människa med dålig koll på livets realiteter inte skulle kunna göra en sådan sak — men hur troligt är det egentligen? Vill man bara tjäna en extra hacka under en period i väntan på något annat, så finns det en uppsjö av alternativ som är bättre.

    Att starta eller överta en firma som Wild’n Fresh är ett stort åtagande. Det är absolut inte ett latmaskjobb att driva en firma från start till lönsamhet.
    Skulle facket med sin inställning till arbetsförhållanden företräda egenföretagare, så skulle deras huvuden sprängts som övermogna tomater av ren indignation vid det här laget.

    Ville Sofia bara ha något att göra medan hon väntade på att kunna/orka avsluta sin utbildning, så skulle hon kunna springvickat i som personlig assistent, inom vården, barnomsorgen, hemtjänsten, eller varför inte Stena Line. Då skulle hon jobbat mindre, haft bättre betalt, haft större flexibilitet och mindre att oroa sig över.

    Sorry men din spekulation är lite som Bambi på isen.

  7. Markus: Helt rätt. Mina spekulationer är vilda och jag försökte konstruera en historia som misstänkliggjorde Sofia. Något som jag verkligen inte vill göra egentligen. Vad det gäller avtalskostnader så kan man ju tro att man i sin budget planerar in administrativa kostnader om man vill bedriva företag i enlighet med nuvarande svenska regler och normer. Dessa normer och regler är ju dock hårt ansatta för tillfället och jag tycker det är olyckligt att Sofia som person får agera slagträ.

    Men om man vill fortsätta nysta och gräva ner sig i det enskilda fallet så undrar iaf jag vad Serdar Erkan har att säga om allt detta? Detta är alltså den andra personen i styrelsen för Appelgren&Erkan HB enligt Affärsdata.

  8. På det individuella planet: Visst, tråkigt att det är så problematiskt för en ung företagare att bedriva sin verksamhet. So what?

    På det strukturella planet: Ska vi i Sverige ha den kollektivavtalsform vi har nu? Ska vi ha kollektivavtal överhuvudtaget? Fackföreningar? Arbetstagarrättigheter? Arbetsgivarskyldigheter? Vice versa?

    Att argumentera på det strukturella planet med ett exempel från det individuella planet blir svårhanterligt och förmodligen inte så givande. Men som sagt, om detta bara handlar om det individuella fallet och inte om några strukturer så varsågod att nysta vidare i Sofias förehavanden.

  9. När jag skrev inlägget, var jag på väg att lägga till någon form av brasklapp eller analys. Sen kom jag på bättre tankar.

    Den strukturella diskussionen förs ju hela tiden, både här och på andra platser — men vi glömmer ofta att vi talar om verkliga människor, med verkliga liv. Både ägarinnan och de anställda på Wild’n Fresh reduceras mest till pappdockor och soundbytes.

    Mitt enda mål med inlägget var att göra Sofia till en människa.

  10. Både ägarinnan och de anställda på Wild’n Fresh reduceras mest till pappdockor och soundbytes.

    marcus: Men just i det här fallet så har företaget och de inblandade knappast reducerats till pappdockor. Tvärtom så var ju det från början prat om känslor, maffia och ”mobbing” och den utsatta, högst verkliga, unga damen Sofia. Federleys ”maffiametoder”-inlägg exempelvis satte väl ribban.

    Jag har jobbat häcken av mig i ett år i princip utan lön och nu kommer de och förstör allting. Personalen trivs och vill inte ha kollektivavtal, kan inte de respekteras? Säger hon på telefon innan hon måste rusa vidare och ta hand om de kunder som faktiskt vågar sig förbi människomuren utanför.

    Det var väl det första och sen har det rullat på med vittnesmål om hur god maten är, hur trevligt de har det på jobbet och hur bra kompisar de är utan kollektivavtal. Den strukturella diskussionen har kommit lite i skymundan för det enskilda fallet. Egentligen är det här inte någon kritik mot att du väljer att publicera ett privat samtal med Sofia (som du självklart har rätt att göra) utan mer att detta inlägg i kombination med allt det andra bidrar till att färga den strukturella diskussionen som borde föras med ”Stackars Sofia, dumma facket!”-färgen.

    Ditt mål med att mänskliggöra henne har lyckats enligt mig eftersom det var just på grund av det jag tog bladet från munnen nu och ventilerade mig i bloggosfären.

    Ha det.

  11. Hej!

    Jag saknar en del i debatten som verkar ha försvunnit. Här talas enbart om ÄGAREN och vilka problem hon har. Men var tog de anställda vägen?
    Som jag ser det gäller kollektivavtalen alla anställda oavsett om man är med i facket eller ej. Helt enligt den Svenska modellen. Att då komma med floskler som att de anställda inte är med i facket eller vill vara med i facket får mig att illskan till. Vill dom kanske inte ha lön för det jobb dom utför? Ska kollektivavtalen sluta gälla för andra än de som är med i facket kanske?

    Hur vore det om Sofia tog kontakt med sin arbetsgivarorganisation och fick hjälp från dom så vi slipper osakliga debatter där det mer är fråga om tyckande.

    Sen har jag en fråga till SOfia. Om du nu väljer att ta din journalistexamen och börjar jobba som journalist, vill du ha en lön efter kollektivavtalet eller vill du förhandla själv och få lön efter arbetsgivarens tycke och smak?

    Vi brukar byta roller under vår levnad men samhällets regler ska gälla oavsett på vilke sida vi står, ELLER HUR?

    Sen till inslaget om MEEER PENGAR till mig. Hur tror du att samhället skulle fungera om DU skulle få ALLA PENGAE? Vi kan vara glada över att vi har ett samhälle som inte har orimlga klyftor eftersom ett sådant samhälle bara leder till konfliker och vaker. Har någon försökt tala med en hund som står i ett hörn och äter mat efter flera dagar utan mat?

    Hoppas även ni som har borgeliga värderingar tar åt er.

  12. Perka Stockholm: Bästa tipset är nog att du beger dig till Göteborg och pratar direkt med Sofia för att få reda på mer om hennes livshistoria. Passa dig för maffian utanför bara och så är det visst ganska trångt därinne nuförtiden med all denna gratisreklam och de ideologiska stödätarna.

  13. @Perka Stockholm

    De anställda har som jag förstår medvetet hållit sig ur vägen, så kul är det inte med all uppmärksamhet.

    Naturligtvis vill de ha lön.

    Naturligtvis vill Sofia ha lön.

    Sofia är inte medlem i någon arbetsgivarorganisation, lika lite som hennes anställda är med i facket.

    Jag tror få borgerliga, om någon, tycker det är speciellt roligt om folk far så ekonomiskt illa att de inte klarar av grundläggande nödtorft som bostad, mat och så vidare.

    Jag kan faktiskt inte påminna mig om en enda människa jag mött som någonsin i något sammanhang sagt att man vill tjäna pengar på att andra blir fattiga. En och annan har jag mött som inte bryr sig om annat än sig själv och de sina, men minst lika många av dessa har röstat rött som blått.

    Skillnaderna mellan oss ligger nog snarare i hur vi anser rättvisa är beskaffad; vad vi lägger i ord som frihet och jämställdhet, och hur vi värderar dem inbördes.

  14. @ Marcus

    Avgiften som jag betalar till HRF är 1500:- / år samt 0,3% av lönen för de anstälda.
    Inte som du säger, försök håll dig till fakta. Jag trivs bra med avtalet med HRF.

    ”Om avtalet bara var ett avtal rätt och slätt, så skulle det väl vara en sak. Men facket har dessutom rätt att ta ut stålar för avtalet. Det rör sig om 3 % av lönen om jag inte minns fel, eller i minimifallet ~2,50 kr per betalad timme.”

  15. @perapp

    Om jag använt felaktiga uppgifter får jag be om ursäkt för den saken. Till mitt försvar gick jag till HRF:s hemsida och försökte hitta uppgiften, men ledsnade.

    Så förstår jag dig rätt om det du betalar är 1500 kronor för alla anställda? Plus 0,3% av lönen då förstås.
    Eller betalar du 1500 per anställd och år plus de 0,3 procenten?

    Som principfråga skiljer det sig inte oavsett summan, men beroende på vad de tar ut är det ju mer eller mindre blodigt/orimligt.

  16. @ Marcus
    1500:- för alla anstälda 0,3% på lönesumman för de anställda.

    Jag anser vi som driver företag skall ha kollektivavatal med facket oavsett om vi är bekväma med det eller ej. Det är en garant för att min konkurent inte konkurerar ut mig med osunda villkor. De får som jag konkurera med råvaror och service, vilket restaurangbranschen går ut på.

  17. @perapp

    Jag har respekt för din åsikt, men kan inte anse att det är viktigare eller mer avgörande än avtalsfriheten.

    Tack för kostnadsuppgifterna, de har varit mer än lovligt svåra att verifiera. Till slut hittade jag faktiskt uppgiften på SHR:s hemsida i ett räkneexempel — men HRF verkar inte anse att det är en uppgift man behöver komma åt.

  18. Önskar Sofia Appelgren lycka till. Med hopp om att hon orkar hålla ut mot, som jag tycker, dessa dumheter.

Kommentarer kan inte lämnas på detta inlägg.