Klockan 10.31 på morgonen i Khao Lak

**Det är svårt att omfatta vad det innebär att förlora hela sin familj.** För de flesta föräldrar är det en helt omöjlig tanke -- att begrava sitt barn måste vara en av de mest onaturliga händelser man kan vara med om, att begrava hela sin familj är absurt. Ändå är det precis vad som händer ...

Det är svårt att omfatta vad det innebär att förlora hela sin familj. För de flesta föräldrar är det en helt omöjlig tanke — att begrava sitt barn måste vara en av de mest onaturliga händelser man kan vara med om, att begrava hela sin familj är absurt.

Ändå är det precis vad som händer Pigge Werkelin runt julen nyåret 2004/2005. 10:28 den 26/12 2004 joggar fortfarande folk på stranden, 10:31 sköljs människor och bråte omkring som i en jättelik tvättmaskin. Tillfälligheter avgör vem som överlever och vem som dör: Pigge tillhör de överlevande, ensam i sin familj om fyra.

Tidigt är han övertygad om att han är ensam kvar, kanske är den chockade klarsynen vad som får honom att inte förlora förståndet. Han är fokuserad på att hitta familjens kroppar så att han kan ”samla ihop familjen” igen.

Pigge är en ovanlig människa, en äkta entreprenör av den gamla skolan — en där drivkraft är viktigare än skolgång, och där det som är bra att göra lika ofta är både det ”rätta” som det som ger mest pengar. Hans drivkraft och problemlösningsförmåga sätts dock på svåra prov. Det svåraste provet av dem alla är de svenska myndigheterna och den svenska byråkratin. Han tvingas om och om igen konstatera att ”myndigheterna” är de som vet minst, rider flest paragrafer, och sätter flest käppar i hjulen på hans kamp.

Innan jag läste boken trodde jag att jag var arg över hur de svenska myndigheterna skötte tsunamikatastrofen. Men jag hade fel, boken fick mig att koka på ett sätt som inte går att jämföra med den tidigare ilskan, som en bris jämfört med en orkan. Jag säger ofta att det finns något grundläggande fel i den svenska byråkratin, en slags garanti att alla inblandade uppnår sin egen inkompetensnivå. Ingenstans blir det så tydligt som i hanterandet av en krissituation. Trots att Sverige är näst hårdast drabbat bortsett från Thailand självt, så är den svenska offentliga representationen på plats den minsta, sämst förberedda och minst kompetenta.

Det bästa arbetet utförs av de som inte har någon ansvarsposition, de som arbetar i det lilla, eller volontärerna. Men tyvärr straffas de för sin företagsamhet, blir utskällda för att de tar initiativ och fastar i byråkratins garn. Praktexemplet är sköterskan som på eget initiativ och bekostnad åker ner för att plåstra om de skadade. När hon kommer hem får hon ett samtal från någon på socialstyrelsen som frågar om journalerna från hennes arbete. Hon blir surt tillsagd att hon kan mista sin licens när hon konstaterar att det under de omständigheterna inte varit tal om att föra journaler. Ett annat exempel är gotlandspoliserna som åker hem till Pigge för att säkra fingeravtryck som kan användas som bevismaterial i försöket att få ut hans sons kropp. De blir utskällda av rikspolisen för att de gått förbi den officiella kedjan…

I varje led är de svenska myndigheterna det stora hindret. Det går så långt att Pigge, som i den första begravningsceremonin har kistan insvept i den svenska flaggan, i den sista inte vill ha den svenska flaggan i närheten av den sista. Han har börjat skämmas över Sverige och över att vara svensk.

Han konstaterar om och om igen att i ett företag eller ett idrottslag går de ansvariga när saker och ting går åt helvete, i den svenska offentligheten är inkompetensen däremot norm och riskerna obefintliga. Han har inget emot att betala skatt, men känner att han inte får någon som helst valuta för sina skattepengar. Den svenska tryggheten är ihålig som ett plundrat ägg.

Läs boken, den är ett verklighetsdrama som griper och en bild av det svenska som väcker.

Andra bloggar om: Tsunamikatastrofen, Thailand, Phuket, Pigge Werkelin, myndigheter, utrikesdepartementet, katastrofberedskap