Välmenande idiot

Idag har jag varit i en förbannat obehaglig situation. Jag blev oskyldigt anklagad för något som är mig helt främmande att göra — att slå mina barn. Sen fick jag stå där med hundhuvudet utan möjlighet att ens försvara mig eller få upprättelse.

Tusen tankar och känslor strömmade genom huvudet. Ilska, skam, förtvivlan, rädsla, otillräcklighet, självtvivel, frustration, absurditet — jag vet inte vad. Det är till och med svårt att skriva om: tvivlet hänger där i luften som en sur doft som gör att jag inte ens litar på min egen bedömningsförmåga.

###Upprinnelse

Ungarna satt tillsammans i vagnen, som de ibland gör när de båda är lite trötta. Vi var nere på stan och skulle handla lördagsgodis innan vi åt något för att sedan ta oss vidare till ett födelsedagskalas.

Ungarna ville naturligtvis ha lördagsgodis, men samtidigt var de både en aning hungriga och uttråkade, förutom att det var trångt och varmt och trist i största allmänhet. Äldste pojken som satt längst bak trackade yngste som satt framför, när det inte var tvärtom. Jag hade börjat surna till och frågade om de ville ha lördagsgodis eller?

Plötsligt ser jag hur äldste killen tar yngste killens mössa i tänderna och börjar dra, alltmedan yngste killen ylar och försöker rädda mössan kvar på huvudet. Jag blir irriterad, drar isär pojkarna, tar loss mössan ur munnen på storgrabben och viftar till honom med den (touch mot lugg) och säger sen:

> – Så där gör man inte! Vill du ha lördagsgodis, eller?

Då hör jag en indignerad hög röst någonstans säga:

> – Vad gör du, slår du dina ungar?!

Yrvaket, svarar jag:

> – Va?

> – Slår du dina ungar?!

> – Vad faen pratar du om?!

> – Tro inte att du kan göra vad som helst, vi var många här som såg dig!

Ungefär så långt in i samtalet (monologen) hämtar jag mig tillräckligt för att någonstans inse att hon måste ha sett något annat än jag, eller misstolkat situationen. Det skulle aldrig falla mig in att slå mina barn.

Men jag har med åldern förvärvad något av ett temperament och kan låta ganska frän när jag blir irriterad. Så kanske trodde hon att det var handflatan jag viftade till med snarare än en mössa som är mjukare än en typisk näsduk. Min äldsta pojkes enda reaktion på viftet var att han vände blicken mot mig, vilket ju var hela poängen.

Nu började adrenalinet rinna till: stod fanskapet och anklagade mig utan att ens ha sett vad som verkligen hände? Eller var hon så totalt utan rim och reson att hon på offentlig plats försökte schavottera mig för att jag flyttat luft med en bomullsmössa.

Tyvärr eller kanske turligt nog var jag sent ute med min insikt och min ilska. Kvinnan som just misstänkliggjort mig inför kanske ett par tjog människor, hade vid det här laget bestämt sig för att kyligt nonchalera mig. Så när jag förvånansvärt kontrollerat (min bedömning) bad henne att åtminstone låta mig försvara mig innan hon vände sig om, så ignorerade hon mig:

> – Du, kan du inte komma hit, så att jag åtminstone får försvara mig när du anklagar mig?
>
> – …
>
> – Jag applåderar att du lägger dig i, men din och min beskrivning av verkligheten stämmer inte överens. Det är väl inte mer än rätt att jag får säga något jag också? (Jag sa faktiskt så)
>
> – …
>
> – Hörru!
>
> – …

Där någonstans gav jag upp. I ett ögonblick av klarsyn insåg jag att om jag drev det längre skulle skulle jag framstå som så hotfull att det inte blev någon födelsedagsfest, då skulle jag nog snarare få prata med någon ordningsvakt. Mitt adrenalin hotade att förråda mig. I samma ögonblick insåg jag också att det nog inte framstod som ett alternativ för henne att låta mig framföra min sida av saken. Hon såg lite orolig ut, och det var nog inte *bara* feghet utan även oro över att jag vid det här laget troligen såg rätt svart ut i syn. Det var läge att släppa hela saken och bita i det sura.

Jag var beredd att släppa allt jag hade för händer och ta ungarna och storma ut. Men jag lyckades sansa mig tillräckligt för att be ungarna välja mellan de godissorter de pekat ut, ta det vi skulle ha och betala. Blicken jag fick från kassapersonalen var spekulativ… vilket minst sagt fick det att krypa i mig.

###Eftertankens kranka blekhet

Senare, sittande utanför en Burger King med två, lyckligtvis synbart opåverkade ungar som kastade sig över frittarna, så försökte jag få någon rätsida på svavelsyrahelvetet som var min mage.

Fört och främst försökte jag helt enkelt komma till acceptans att det överhuvudtaget hade hänt, vilket var både lätt och svårt. Lätt eftersom jag inte har för vana att försöka förneka saker, svårt för att det gjorde förbannat ont – minst lika ont som den hurril hon trodde sig ha sett mig dela ut.

För det andra var jag tvungen att spela upp händelserna som var upprinnelse till hela situationen, jag var helt enkelt tvungen att dubbelkolla mig själv så att jag inte någonstans begått ett övertramp gentemot mina barn. Hade jag gjort det så var problemet att bli anklagad sekundärt, då hade jag haft en långt mer angelägen uppgift att ta itu med.

Det jag kom fram till var att inget i mitt ingripande mellan mina barn kan betecknas som våld, om man inte räknar en hård samtalston som våld. Men jag tror inte på uppfostran utan gränser så en hård ton är så gott som oundvikligt, även om man ska spä på lagom.

Det andra jag kom fram till är att jag aldrig mer kommer att vifta till med en mössa eller något liknande på det sätt jag gjorde. Det var en impulshandling för att få uppmärksamheten, men jag fick fel sorts uppmärksamhet – hennes minst lika mycket som min sons. Beroende på situation och förhållande barn/förälder kan det också uppfattas som ett övertramp. Just i det här fallet är jag säker på att min son inte kränktes av situationen, annat än att det är jobbigt att pappa blir irriterad — men jag kan tänka mig situationer där det skulle vara kränkande, så därför går det bort. Ytterligare ett skäl till att dumpa hela grejen är att det är en indirekt stegring av samtalstonen som är onödig – som att skjuta småfågel med luftvärnskanon. Slutligen så är det kanske inte helt smart att fortsätta göra saker som bevisligen kan missuppfattas.

Sen kände jag mig helt schizoid inför hennes ingripande: Hon hade själv barn med sig, så det var inte den oerfarnes självrättfärdighet. Skulle jag se någon klippa till sin unge, som hon trodde sig ha gjort, skulle jag för övrigt knappast hålla käft.

Det som blev fel var nog snarare att hon inte såg utan tolkade. Hon kanske såg rörelsen, men inte mer – resten var hennes egen föreställning om vad som hänt. Kanske fanns en projektion med i bilden: personlig erfarenhet av att vara utsatt, eller något liknande som fick hennes tolkning att gå överstyr.

Men en del av det hela är också mitt eget fel. Jag har i mångt och mycket haft attityden att inte föra mitt liv bakom nerdragna persienner – att skita i vad folk tycker. Inte så att jag torgför mitt privatliv, utan snarare att jag undviker dubbelliv. Med andra ord: det ni ser är det som finns att se.

Kanske får jag fundera över den saken en stund. Inte så att jag direkt har lust att plötsligt inrätta en Dr Jekyll/Mr Hyde attityd till tillvaron — men jag kanske trots allt måste inse att min offentliga personlighet måste ta hänsyn till folks vanföreställningar.

Å andra sidan har jag god lust att be henne fara åt @£$€@¤%#. Har hon verkligen rätt att så totalt utan hämning gå in och anklaga när hon helt tydligt inte sett vad som hänt? Eller än värre om hon såg, har hon verkligen rätt att göra en sådan betydelseglidning från en viftning med en mössa till aga? Har hon rätt att vräka ur sig sådana saker för att sen bara vända på klacken och låta anklagelserna hänga där i luften oemotsagda?

Förstår verkligen inte folk vad de ställer till med när de kommer med grava anklagelser på så lösa boliner?

Vad tycker du?

Är det jag som har fel, kan mössviftet betecknas som att slå sitt barn? Eller är det hon som är en välmenande idiot?

Kan man komma med anklagelser på så lösa grunder, enligt något slags princip om att ”det är bättre att lägga sig i än att inget alls göra”? Eller är det ett minimikrav att man faktiskt ser vad som händer?

Är det bara naivitet att försöka undvika att dela sin offentliga och privata personlighet i två?

Andra bloggar om: , , , , , , ,

10 svar på ”Välmenande idiot”

  1. Har du tänkt på att det finns en möjlighet att hon projicerade sin egna misstag i barnuppfostran på dig? Det kanske är hon som slår sina barn?

  2. Kanske inte så drastiskt Clas, men ja — tanken har funnits där:

    Är hon lika självrättfärdig gentemot sina barn? Lyssnar hon lika ”bra”? Drar lika snabba växlar? Reagerar lika häftigt?

    Jag levde under en kort period tillsammans med en tjej med annat kulturellt ”bagage”, som bland annat innebar ett mer fysiskt förhållande till barnuppfostran.

    Jag var ung, dum och naiv, och tyckte självgott att mitt svenska ”bagage” var överlägset. Men jag fick mig en knäpp på näsan när hon surt konstaterade att jag och mina bekanta kanske inte klappade till varandra — men att vi slog varandra med ord istället, vilket gjorde ondare. Hennes mamma, sa hon, kanske hade slagit henne — men hon visste i alla fall var hon hade henne och att hon kunde lita på henne om det gällde.

  3. Nej, att vifta lite med en mössa är inte att slå sina barn. Att markera ”ajaj!” genom att daska lätt mot fingrarna är inte heller att slå sina barn. Folk är i vissa avseenden överkänsliga och tolkar all form av ”fysisk uppfostran”, eller vad man nu ska kalla det, som misshandel.

    Alltför få ingriper när barn far illa, och det är för jävla synd att när någon ingriper så är det obefogat. Det lär ju, tyvärr, få henne och andra att vara passiva nästa gång.

    Sa du förresten att du gav dina barn mat på Burger King? det, däremot, borde räknas som misshandel. Burger King är möjligen ännu mer smaklöst McDonalds. 😉

  4. Ja du Josh, då är jag väl skyldig. 😀
    Men mina ungar avviker från din åsikt om vad som är smaklöst…

    Jag är inte så säker på att den här kvinnan låter bli nästa gång, fast med tanke på hur hon la till till händelseförloppet så kan man ju alltid hoppas. Jag bävar om hon någon gång skulle kallas till rättssal som vittne.

    Ändå tror jag det mest bestående intrycket av hela händelsen är hur ömtålig sanningen är. Det subjektiva tar lätt över sanningens plats och ifrågasätts inte ens.

  5. Intressant inlägg,
    Det bästa man kan säga är:

    ”Jag slog inte honom. Jag viftade med mössan. Du missuppfattade situationen”.

    Om personen i fråga fortsätter snacka säger man samma sak igen. Det finns ingen anledning att diskutera runt det hela, bara vara extremt tydlig. Tyckte iof at du sa bra saker; man är ju oftast ganska stressad i dylika situationer. Jag har själv två barn. Finns egentligen ingen anledning att vända ut och in på sig själv. Jag har hört om folk som blivit anklagade för snatteri i afärer för att väktaren sett fel. Ganska obehagligt. Alla kan ju göra misstag.

  6. Ja Attila det skulle varit en bra sak att säga.

    Men jag var arg, mycket arg av naturliga skäl. Och att hon snabbt tog skydd i folkmängden gjorde mig inte gladare.

    Jag försökte få hennes uppmärksamhet – få ner samtalet på ett personligt plan – snarare än att eskalera det till ett ömsesidigt gormande om vad jag gjort och inte.

  7. Åh, jag känner igen känslan. Att någon tror något som är helt uppåt väggarna fel – och värst när det handlar om barnen. Jag minns en dänga jag fick av en tant i ett varuhus när jag var där med min dotter (fem år) och sonen låg i magen (höggravid). Dottern rusade runt och lekte med kläderna som hon tyckte kunde användas som karuseller. Jag röt och försökte gandgripligen dra bort henne. Varmed en tant börjar vrålskälla på mig – allt medan jag svettas ymnigt och ser ut som en uppblåst ballong: – Du kommer ångra dig när när du blir gammal! – Eh va? Och flera liknande händelser har kantat barnens uppväxt. Rättfärdigade människor med eller utan barn. De som vet bäst och ser minsann. (Åt skogen fel) Och värre.

    Men med det sagt. Ta inte åt dig av personer du vet inte vet vad de pratar om. Sedan verkar det som en del har ett enormt behov att ”se saker” och ”påpeka” dem. Det kommer antagligen inte vara sista gången, och bra att du funderar på dina reaktioner redan nu. Stålbad! (Men vanligtvis tack och lov är folk inte så halsstarriga).

  8. Hej Louise, situationen med den skällande tanten måste varit smått absurd. Vad propagerar hon för, curlingföräldrar?

    Min egen syn på våld mot barn redogjorde jag för för ett och ett halvt år sedan.

    I den artikeln lät jag rätt kategorisk. Det var naturligt eftersom det var en reaktion på en amatörpsykolog som propagerade FÖR aga.

    I praktiken är det närmast omöjligt att vara förälder till en unge, som inte sitter som en köttbulle i vagnen, utan att då och då få ta i en aning. Även mer än vad omgivningen upplever som bekvämt, folk är skrämmande rädda för konflikter.

    Att folk tolkar gränssättning som våld är nog något man får leva med. Oavsett om det beror på att personen lever i den selektiva glömskans förlovade land, som vissa äldre tycks leva i, eller om det är fråga om projektion av egna rädslor – eller för den delen om det bara är fråga om en självcentrerad, självrättfärdig och halstarrig personlighet.

    Gud bevare mig från att bli en curlingförälder! DET skulle jag inte stå ut med.

Kommentarer kan inte lämnas på detta inlägg.