Politik, licenser, skatt och moral

För några år sedan, i samband med en av radiotjänst reklamkampanjer, klippte jag följande ur en tidning (Metro tror jag). Det är skrivet av signaturen Martin:

Radiotjänst kör just nu en himla löjlig reklam. Den går ut på att en kille åker taxi för 7000 kronor och sedan bara kliver ur utan att betala. Detta menar man skulle vara detsamma som att inte betala sin TV-licens.

Det är ju inte riktigt sant. Skall vi göra en taxi-jämförelse som stämmer så vore det väl att alla som är ute och går och blir passerade av en taxi ska betala. Det är ju det TV-licensen går ut på, inte att man tittar på TV (åker taxi), utan att man har möjlighet att göra det.

Lite som att betala licens till Skogaholmsbagerierna för att man har en brödrost. Man har ju möjlighet att rosta deras långfranska.

Jag betalar själv min licens varje kvartal sedan herrans många år. Det hindrar inte att jag varje kvartal svär högt över radiotjänst. Hela idén med att betala för ett nyttjande oavsett om du nyttjar eller inte känns förlegad. Det borde gå samma väg som televerkets monopol på telefoner, eller för den delen dinosaurierna. Enda skälet till att jag inte licensskolkar, är att jag någonstans anser att respekten för lagen är värd mer än några tusenlappar om året. Civil olydnad skulle vara OK, men i så fall skulle jag ringa radiotjänst och uttryckligen vägra – annars finns ju ingen större poäng med ställningstagandet.

När det gäller den svarta tjänstesektorn tänker jag ofta på Stefan Sauks artikel som försöker åskådliggöra problemet med skattekilar. Eller för att saxa från SvD:s kommentar till Sauks artikel:

Sauk berättar om en kompis, Fredrik, som ska anställa en barnflicka “vitt”, och att hon ska få 5000 kronor i handen per månad.

Sauk räknar å Fredriks vägnar. Med 30-procentig preliminärskatt måste Fredrik först ge barnflickan en lön på 8000 kronor. Sedan måste han betala arbetsgivaravgift på 33 procent - det blir 11000 kronor.

Fredrik har eget företag. Han måste alltså ta ut lön så att han har 11000 till barnflickans lön. Fredriks marginalskatt är 58 procent. De löneuttag han måste göra är 26500 kronor. Vilket också han måste betala arbetsgivaravgift för: alltså totalt 35000 kronor. Det innebär att Fredrik måste, med moms på 25 procent, fakturera för 44000 kronor. Allt för att Pia ska få ut 5000 kronor i månaden.

Sauk räknar också ut vad som händer om det är en privatperson som köper Fredriks tjänster och inte ett bolag. Hur mycket måste Fredriks kund tjäna ihop för att barnflickan ska få 5 000 kronor i månaden? 140000 kronor. Av detta belopp utgörs 135000 kronor, över 96 procent, av skatt - det är skattekilen.

Var det någon som undrade varför folk jobbar svart i Sverige? frågar Sauk retoriskt.

Sauks inlägg i debatten är inget nytt, det har sagts förut och kommer att sägas igen. Johan Norberg uttrycker det elokvent i sitt inlägg What the ministers should have said:

If a nanny is supposed to get as much as the buyer do after tax, the buyer has to make six times more than that before tax to pay her. In this way, you destroyed the belief in the tax system, you destroyed jobs for people and you made it impossible for more women to combine kids and career.

Med sådana siffror är det egentligen ointressant om man tjänar en kvarts miljon eller 1,6 miljoner per år. För att betala en “dräglig” nettolön till heltidsanställd barnflicka om 12000 kronor per månad netto skulle en privatperson behöva tjäna ihop mer än 600000 om året brutto, bara för att betala den lönen. Om vi nu antar att skälet till en barnflicka är att båda föräldrar vill kunna jobba och göra karriär, och att de tjänar ungefär hälften var, så är överskottet 200000 brutto när barnflickan är betald. Tre fjärdedelar av den ökade inkomsten för att båda jobbar går då till att betala barnflickan, brutto får barnflickan då mer pengar för sitt arbete än den förälder som annars skulle stannat hemma. För alla som inte tjänar tre kvarts miljon om året eller mer går hela idén med barnflicka bort, det är helt enkelt ogörligt.

Sen sticker det naturligtvis i ögonen på alla som ser att deras egna inkomster per år är en tredjedel eller en fjärdedel av den som inte säger sig ha haft råd att betala vitt. Men rent krasst skulle även de ha råd att få hjälp, om inte i samma utsträckning, om skattesystemet var mer rimligt.

Mest intressant med både Cecilia Stegö Chilò, Maria Borelius och Tobias Billström är trots allt att de inte försökt mörka. De har alla tre trätt fram och, oavsett kvaliteten på förklaringar, trots allt stått för sina felsteg. Jag vågar inte ens tänka på hur skeletten i garderoben skulle ha sett ut om de trillat ut om ett halvår eller så, det skall de ha all heder för. Sen kan jag inte ställa upp på vad de gjort, men jag tycker det värsta av allt varit att hålla tyst om saken.

Sista citatet för dagen är saxat från Gudmundson:

Inom borgerligheten är det ingen stor sak att ha svart hemhjälp eller att skolka från tv-licensen. Det är närmast att betrakta som civil olydnad. På vänstersidan har man också överseende med civil olydnad, men då handlar det om att vapenvägra, eller att sabotera för storföretag.

Det var alltså värre när Gudrun Schyman hade svart hemhjälp än när Maria Borelius haft det.
Och Schyman satt ju kvar, som vi minns.

Andra bloggar om: Maria Borelius, Cecilia Stegö Chilò, Tobias Billström, regeringen, ministrar, TV-licens, public service, skatt, barnflicka, svart hemhjälp

Skrivet fredagen den 13/10 2006 kl: 0:11, Kategori: Politik, Dagsfrågor.
Gillade du artikeln kan du prenumerera på nya artiklar.
Eller prenumerera på kommentarer via RSS
Du kan också skriva en kommentar, eller göra en trackback från din sajt.