Äntligen över

Jag antar att det inte bara var jag som började tröttna på valrörelsen, nu kan vi förhoppningsvis vila en aning i ett par tre år eller så…

Jag får säga att jag är extremt nöjd med att få bort sossarna från regeringsmakten, det finns något osunt i att ett parti så tydligt prenumererat på makten i Sverige under så lång tid. Många av de ministrar som nu får byta jobb kommer jag sakna ungefär som solsveda, eller en finne i ändan — Persson själv hoppas jag får det trevligt med sitt nya liv, låt oss undvika att göra honom till landshövding någonstans.

Samtidigt är det så att ungefär 40 % om man räknar med soffliggarna, är mäkta besvikna, så därför låter jag min skadeglädje stoppa där.

Nu är det upp till bevis för alliansen, de har gått till val på att genomföra en hel del förändringar och reformer - de flesta av dem positiva - och satt en tajt tidsram. Jag väntar med spänning på att se hur de löser regeringsbildning och genomförande. De sitter snart i regeringen och får därför räkna med att bli synade i sömmarna.

Polarisering

En reflektion som kom fram från en filosof under slutet av valvakan, var en teori om att alliansen egentligen är en onaturlig konstruktion. Att det egentligen är svårt att i praktiken jämka samman partier med värdekonservativ, liberalistisk och socialliberal grund. Det är en intressant synpunkt, men jag tror någonstans att filosofen missar den aktuella verkligheten.

Polariseringen inom alliansen är idag långt mindre fråga om skillnaden mellan partierna, som interna slitningar inom partierna. Inom Folkpartiet kör några den hårda linjen, medan andra inte känner igen sig i den fåran. Inom Centerpartiet finns det fortfarande många som har sitt hjärta i det gamla Bondeförbundet, samtidigt som partiets huvudfåra blivit klart mer liberal i sin hållning. Inom Kristdemokraterna finns en liknande slitning mellan liberaler och konservativt kristna. Slutligen inom Moderaterna finns en treenighet med socialliberaler, marknadsliberaler och konservativa som skall försöka jämka sig samman idémässigt till de “nya moderaterna”.

Slitningarna är med andra ord inte så mycket mellan partierna som inom partierna. Dessa slitningar kommer att komma upp till ytan förr eller senare, men eftersom de är interna hotar de inte alliansen per se — utan möjligen indirekt om huvudfårorna inom respektive parti försöker ta hänsyn till sina extremer och hävda sin profil på alliansens bekostnad. Kanske är det så att vi i framtiden får se en omstrukturering i ett tydligare konservativt parti, ett tydligare marknadsliberalt och ett tydligt socialliberalt. Vem vet? Troligare är kanske att det blir en viss omskyffling av medlemmar över tid, tills dess partiernas profil än en gång diversifieras tydligare. Vad det får för konsekvenser får väl framtiden utvisa.

En lite kul tanke, skulle ju vara att slå samman hela alliansen till ett parti. Sen låta saken ha sin naturliga gång till dess en eller ett par utbrytningar sker. De traditionella partierna börjar kännas en aning dammiga, så det kanske till och med skulle kunna bli lite kul — vem vet vad det skulle innebära för konstellationer

Överlag ser jag fram emot lite förnyelse, förhoppningsvis rämnar inte världsekonomin imorrn — så att alliansen för en gångs skull får chansen att regera under rådande högkonjunktur. Då skulle svenska folket få se hur det verkliga alternativet till sosseprenumeration på statsmakten ser ut.

Andra bloggar om: valet, valreflektioner, alliansseger, alliansen, Göran Persson, diversifiering, polarisering, liberalism, konservatism

Skrivet tisdagen den 19/9 2006 kl: 3:17, Kategori: Allmänt fribasande, Politik.
Gillade du artikeln kan du prenumerera på nya artiklar.
Eller prenumerera på kommentarer via RSS
Du kan också skriva en kommentar, eller göra en trackback från din sajt.