Kan man vara flatare än så här?

Kom just hem från krokarna kring Västervik där sambon har sina föräldrar. En morgon under veckan som gick slog jag upp Västerviks Tidning för att läsa lite lokalnyheter... blädder blädder och sen tvärstopp. Jag fick under stigande känsla av overklighet nypa mig i armen. Reportaget som fick mig att haja till var en berättelse om ...

Kom just hem från krokarna kring Västervik där sambon har sina föräldrar. En morgon under veckan som gick slog jag upp Västerviks Tidning för att läsa lite lokalnyheter… blädder blädder och sen tvärstopp. Jag fick under stigande känsla av overklighet nypa mig i armen.

Reportaget som fick mig att haja till var en berättelse om en flicka som till slut gått till polisen när skolan visat sig oförmögen att få stopp på mobbningen hon är utsatt för.

Mobbningen började i årskurs sju. En kamrat drog i gång brandlarmet, Sara backade ur och gick till rektor och berättade vad som hänt.

Sedan den dagen är hennes liv ett helvete.

Den tjej som drog igång brandlarmet har mobbat henne sedan dess. För cirka ett år sedan anslöt sig ytterligare en tjej och mobbade Sara.

Sara har en kompis som upplever i stort sett samma situation från dessa mobbare. Hon har inte vågat att träda fram av ren rädsla.

Så långt inget nytt under solen: problemen med mobbning är att det sker oftare och är svårare att se och komma åt än vad man kan tro. Det man kan ilskna till över är att flickan själv får gå till polisen, när det borde vara skolans uppgift. Mer patetiskt är i så fall:

Anledningen till att Sara och hennes mamma gick till polisen var att de upplever att skolan inte tagit tag i problematiken på allvar.

– Jag är så trött på skolans agerande att jag kan spy. Vi har haft massor med möten men inget händer. Jag har hela tiden fått höra att ”vi ska prata”, ”det är inte så lätt”, ”vi kan inte stänga av någon”, ”vi ska ha bättre koll”, säger Jeanette Cannervik och berättar att hon hela tiden uppmanats att inte bli så arg.

– Vad ska man göra när inget händer?

Vem vid sina sinnens fulla bruk säger till en förälder att hon ”inte skall bli så arg”? Vem säger dessutom en sådan sak när man så övertydligt inte förmår bemästra situationen?

Jag började formligen koka när jag läste rektor/biträdande rektors kommentarer.

Tillsammans [Hans Hansson, rektor och Marianne Gustavsson, biträdande rektor] ger de en lite annorlunda bild av problemet.
– Flickorna kränker varandra. Här på skolan har vi en mobbningsplan och likabehandlingsplan, ingen får kränka någon annan.
– Så fort någon kränks tar vi tag i det. Vi jobbar med samtal och åter samtal. Vi har pratat med alla inblandade.

När Sara kom tillbaka till Ankarsrums skola efter en tid på Ludvigsborgsskolan placerades den som hon upplever som mobbare i samma klass.
– Det skedde i samförstånd, säger Hansson och Gustavsson, så som vi tolkar det.
– Alla problem på skolan försöker vi lösa, när det gäller fritiden kan vi inte göra så mycket.

Och:

Det nämns att Sara fått sitta i en ”apbur”, att hon flyttats och inte mobbaren.
– Vi kan inte flytta en mobbare, vi ska utreda, hitta lösningar och föra samtal för att lösa problemet.
– Det finns flera bilder av problemet, Sara har sin, den andra tjejen sin och läraren en tredje bild. Allas bild är riktig för var och en, säger Marianne Gustavsson.
Tjejerna har tidigare skrivit på ett kontrakt att de inte ska uttala sig negativt om varandra. Kontraktet har brutits.

Skolan har satt in extra resurser för att hålla koll på just årskurs nio för att stoppa mobbningen. Skolan har sedan tidigare ansett att det behövs undervisning i hur man förhåller sig till varandra, inte bara elever mot elever utan i samhället över huvud taget.
– Vi har schemalagt en timme livskunskap varje vecka från och med denna termin. Livskunskap ska ge eleverna möjlighet att dryfta livsfrågor i små grupper och under avslappnande former.
– Vi vill hjälpa till så mycket som möjligt, under långa perioder har det varit bra men så kommer en kris. Kontakterna med föräldrarna har varit bra senaste året, säger Hansson.
När det gäller den nu uppkomna situationen så fortsätter samtalen, det är skolans bästa vapen för att få flickorna att acceptera och visa varandra respekt.

Alltså, seriöst, ge dem ett pris, de verkar ju ha stenkoll.

Hur kan någon komma med en så urblåst kommentar som att ”flickorna kränker varandra”?

Det borde inte krävas en examen i psykologi eller en polisutbildning för att relativt snabbt krångla ut vem som egentligen gör vad och vad som är höna och vad som är ägg. Men i det här fallet handlar det snarare om ett gäng strutsar som fastnat med huvudet i den hippt proggiga 70-tals sanden — vi kan väl alla förstå varandra, skall vi sjunga ”we shall overcome”? — hallå, knack, knack, välkomna till verkligheten!

Samtal är viktiga, och kan lösa problem på ett tidigt stadium om man är snabb nog att agera när tid är. Missar man det tåget, eller om man har att göra med begåvningsreserven så fungerar det icke, det är helt verkningslöst, det kan till och med förvärra situationen genom att visa hur tandlös vakthunden egentligen är.

Det som krävs är en hand av stål i en handske av bomull: det måste hela tiden stå klart att konsekvenserna av att inte lösa problemet är långt värre för den som mobbar än att förstå piken på ett tidigt stadium. Skolan borde ha polisanmält; skolan kan stänga av med hänvisning till pågående utredning; skolan kan samarbeta med sociala myndigheter och polis för att stämma i bäck – men det är väl bättre att lite gulligt försöka ”prata om saken”.

Under tiden blir mobbningsoffret dubbelt/trippelt förnedrat, först av sin mobbare, sen av de som är satta att försvara hennes intressen, sist av samhället som kommer straffa henne för hennes dåliga studieresultat. Snacka om att få tillit till vuxenvärlden…

Basta skolledare, kamma er!

Andra bloggar om: mobbning, flathet, proggattityder, flum, svek, skola