Folkpartiet och skolan, reaktionärer eller visionärer?

Läste på Linanders blogg om folkpartiet och deras skolpolitiksutspel. Jag är böjd att hålla med Johan i många av hans synpunkter. Bland annat tycker jag det är olyckligt att folkpartiet framstår som mer konservativa än gamla högerpartiet när det begav sig. Jag ifrågasätter också en kunskapssyn som helt okritiskt hyllar den gamla “pluggskolan” — sant, det finns vissa saker vi glömt bort, men den tidens skola hade sina alldeles egna problem.

Folkpartiets budskap går i korthet ut på:

• Mer undervisningstid, framförallt svenska, bort med håltimmar,
• fler lärare, mer hemläxor, och läxhjälp på skolan
• bättre ordning med större kontroll av skolk och sen ankomst, möjligen även skolk och ordning på betyget,
• sanktionsmöjligheter mot elever som har för mycket skolk,
• högre krav på lärarutbildningen, krav på att lärare har lärarutbildning,
• satsning på speciallärare för att hjälpa svaga elever,
• läsa-, skriva-, räkna-garanti där elever som inte klarar det i åk. 3 skall vara garanterade extra hjälp

Lustigt nog så ser få av förslagen speciellt konservativa eller otäcka ut när de spaltas upp så här. Istället är det hur det hela diskuteras som får konservativ slagsida. Men en del saker finns att anmärka på:

Undervisningstidens längd, är ointressant om inte kvaliteten är hög nog. Jag minns från min egen skoltid att många lektioner kändes mer som förvaring än något annat, medan andra lektioner var väldigt intressanta. Så inte bara form, utan även innehåll.

Fler lärare är bara positivt, likaså läxhjälp om den i praktiken går att genomföra med bra kvalitet — även här är det fråga om innehåll inte bara form. Fler läxor är i sig inte en silverkula. Jag har fått ett antal meningslösa läxor genom åren, läxor som mer präglades av förväntningarna på läraren att ge läxa än av att läxan hade en mening i sitt sammanhang. Skall man ge fler läxor, så krävs också bättre samordning — från min egen skoltid minns jag tydligt hur man två till tre dagar per vecka kunde vara läxfri, sen damp alla läxor ner samtidigt.

Det bör också sättas ytterst tydliga gränser, så att pluggläxor inte får placeras över helger och andra lediga dagar. Skälen är enkla: ledighet är nödvändigt, alla behöver vila. Ledighet är också familjens tid, som vuxen förväntar man sig respekt för detta (i någon mån) och samma respekt bör man visa även skolbarn och studenter. Barn behöver tid för att vara barn, annars blir våra liv ganska torftiga.

Ordning är bra, framför allt är det nödvändigt att se till att studiemiljön faktiskt är en miljö det går att studera i. Att placera ordning och skolk på betyget är dock trams, väldigt många går igenom perioder under uppväxten där deras “ordningsbetyg” får lida för deras naturliga utveckling — det är inget man skall behöva släpa med sig. Däremot är det bra om det finns tydliga och förutsägbara sanktioner, sådana som gör tydligt och klart att inte vad som helst accepteras. Hemrapportering och i den mån det inte fungerar även tyngre sanktioner — upp till och inkluderande avstängning och förflyttning.

Special och hjälplärare har mer eller mindre avskaffats för att sådan undervisning skulle vara något form av stigma. Bättre i så fall ett stigma för att man får hjälp, än stigmat att inte få hjälp och fortsätta ha det problem man aldrig fick hjälp med. Krav på utbildning för lärare är bara rimligt om det finns något tydligt och bra sätt att validera de kunskaper och den erfarenhet man redan bär med sig — lärarhögskolan är inte den enda, eller i dagsläget ens den bästa vägen till att bli en bra lärare. Sådan validering bör kunna ske UNDER TIDEN man är yrkesaktiv.

Institutionaliserade “garantier” tror jag egentligen inte på. Sådana har en tendens att bli en ursäkt att inte bry sig om frågan förrän garantin faller ut. Bättre är i så fall löpande utvärderingar och tydliga krav på lärare och skola. Någon form av diagnostik kan man iofs tänka sig, men det skall isf vara menat som grund för att förbättra skolsituationen eller kunna resa undebyggd kritik och diskutera åtgärder — skillnaden blir att skolan till varje pris söker undvika misslyckanden INNAN de sker.

Sen är jag skeptisk till pluggskolan utifrån kunskapsidealet. Faktakunskaper är just bara data — min uppslagsbok är full av fakta, men kan den därför något? Fakta är liksom mekaniska färdigheter en viktig bas, men inte hela kunskapen — glöm för all del inte bort förmågan att applicera fakta på verkligheten, förmågan att resonera kritiskt och den rena förståelsen av sammanhang. Blir vår kunskapssyn för atomär och förlorar vi det holistiska perspektivet, så blir våra elever faktaspäckade automatoner snarare än kunniga studenter. Hjärnan utvecklas inte om den inte används, liksom alla andra muskler måste den tränas.

Jag tror att folkpartiet skulle vinna på att inte främst måla upp vad som är fel, vilka kontroller och repressiva åtgärder som bör genomföras — utan mer ägna sig åt att måla upp den vision av skolan som de vill uppnå. En hel del av deras förslag är faktiskt ganska bra, om än något enögda. Men att framstå som reaktionär genom att förhärliga det gamla fyrtio/femtio/sextiotalets skola tjänar inte någon.

Temat i mina invändningar när jag nu snabbt ögnar igenom vad jag egentligen skrivit tycks vara: Hellre KVALITET än KVANTITET – hellre bra än många läxor, hellre bra än många lektioner, hellre få men tydliga sanktioner etcetera. Det låter inte helt fel.

Andra bloggar om: folkpartiet, skolan, skolpolitik, läsa/skriva/räkna-garanti, ordning, skolk, studiemiljö, läxor, studieresultat, speciallärare, pluggskola, kunskapssyn, konservatism, liberalism

Skrivet lördagen den 8/7 2006 kl: 12:47, Kategori: Politik, Media.
Gillade du artikeln kan du prenumerera på nya artiklar.
Eller prenumerera på kommentarer via RSS
Du kan också skriva en kommentar, eller göra en trackback från din sajt.