Saxat från Aftonbladets artikel av Esra Karakaya:
Det fanns en tid när arbetslösheten brukade ligga på två–tre procent och människor tyckte det var läskigt när den ökade till fyra procent. Det var på den tiden när nästan alla vuxna jobbade, invandrare som svenskar.
Artikeln har titeln ”Var tredje invandrare är arbetslös” och är rekommenderad läsning.
Esra har undersökt hur arbetslösheten ser ut när grupper som utelämnats ur SCB:s statistik tas med: ”heltidsstudenter som sökt arbete”, ”latent arbetslösa”, ”undersysselsatta” etcetera. Det hon kommit fram till är att den verkliga arbetslösheten, alla grupper inräknade ligger på runt 17%, för ungdomar är siffran än värre med 28%.
Men värst av alla grupper är situationen för invandrare, 29% sett över hela den arbetsföra invandrarbefolkningen — eller knappt en tredjedel. Mitt i högkonjunktur.
Så vad är orsakerna? Esra spekulerar:
Varför är invandrare så utsatta på arbetsmarknaden? Jo, för att arbetsmarknaden styrs av stela trygghetslagar från storindustrins tid. I dag gör dessa lagar att små företag i värsta fall kan gå i konkurs ifall de anställer fel person. Om det är svårt att säga upp personal så blir arbetsgivare extra försiktiga med att anställa.
När de väl anställer väljer de helst någon de känner och kan lita på. Det krävs inte ett geni för att förstå att invandrare, som ju oftast inte har ett stort socialt nätverk bland svenska arbetsgivare, har svårt att få jobb.
Hon sätter fingret på ett problem som få riktigt förstår: de lagar som styr vår arbetsmarknad är fortfarande inrättade efter den industriella eran, de har gått förbi sitt bäst före datum, och om vi inte gör något åt saken kommer det snart börja lukta riktigt skämt ur skafferiet.
Trygghetslagarna skyddar dem som redan kommit in och fått ett jobb. Mot vad, kan man undra? Delvis mot invandrare och andra som står utanför. För den som inte har ett jobb framstår trygghetslagarna som ett hinder. De flesta skulle hellre ha ett jobb med mindre anställningstrygghet än att gå arbetslösa.
Faktum är att de flesta invandrare väljer ett arbete med mindre anställningstrygghet för att slippa gå arbetslösa. Vad är det för arbete? Jo, att vara egen företagare.
De flesta småföretag som startas i dag startas av invandrare. Det handlar oftast om kiosker, frisersalonger och pizzerior.
Svenskar har det lättare på arbetsmarknaden och behöver inte utsätta sig för det i Sverige otacksamma jobbet att vara företagare.
Invandrare däremot vet att de har liten chans på den reguljära arbetsmarknaden och köper sig därför ett jobb genom att bli egen företagare, trots att de vet att Sverige har ett av västvärldens sämsta företagsklimat.
Detta är nästan obehagligt att läsa. Vi tvingar mer eller mindre våra invandrare att bli egna företagare, det är det alternativ som står till buds.
Nu är det inte fel att vara egen, det är hoppfullt varje gång ett nytt företag startas — det är en potentiell framgångshistoria som kanske kommer att bidra till fler arbetstillfällen och ett friskare, rikare samhälle. Det som är obehagligt är att det är ett andrahandsalternativ eftersom det är otacksamt att vara egenföretagare i detta land.
Trygghetslagar är allt annat än just det, utom för de som redan är i systemet och egentligen har minst behov av att tryggas.
Marcus utvecklar numera för Nindev!
5 kommentarer
Problemet är väl att folk tvingas till företagande i ett land där man inte gillar företagande. :/
Håller med fullständigt, var jag otydlig på den punkten.
Jag försökte få med både tvångsaspekten och det egentligt positiva med företagande samtidigt, det blev kanske bluddrigt?
Undrar värför det är så…
Håller helt med. Saker som minilön har, och kommer, aldrig att fungera: tvingas man höja sin lön med 100%, ökar arbetsgivarens krav därefter. Hade det fungerat utan att höja bördan för den anställde kunde man lika gärna haft en minilön på multum miljoner. Sådant balanseras liksom av sig självt, men är tyvär ett billigt sätt att locka väljare.
Statliga regleringar av slag som asntällningsskydd och minilön hör hemma på ett mycket tidigare stadie: merkantilismen (vilken man ju än idag kan finna kvarlevor av i sverige).
Att folk i sverige blir företagssamma är också sant: en genomsnittlig VD i USA tjänar drygt 500 gånger mer än sin genomsnittlige anstälde. I sveriga är den sifran istället drygt 10, och det är lägst i hela världen. Siffror som socialdemokratern är mycket stolta över. Men det har ju inte med jämlikhet att göra, bara företagens genomsnittliga storlek: i Sverige är ju anstäld många gånger samma sak som chef/VD.
Hela systemet blir otroligt ineffektivt, inte bara för att man missar arbetare, när arbetsbördan överstiger tillgång/efterfrågan-nivå (tillgång på arbetare/efterfrågan på varorna företaget genererar) leder det ofta till stress och utbränning, något som är väldigt vanligt i sverige. Dessutom gör företagens genomsnittliga storlek att de själva fungerar väldigt ineffektivt.
Varför skulle inte arbetare veta bäst själva hur mycket de orkar jobba?
Viktor
Ett stort problem i Sverige, när man skall försöka diskutera sådana saker som att våra VD-löner är förhållandevis lägst i världen, är den under lång tid inarbetade attityd som finns till alla ”excesser”. Själva det faktum att cheferna tjänar över 50-100 tusen fungerar som ett enormt distraktionselement av typen ”räcker inte det?” — för våra attityder är sedan länge påverkade till att anse att allt utöver sticker i ögonen.
Så fort vi talar bonusar, avgångsvederlag och löner som är sexsiffriga eller mer förväntas mottagaren vara klippare, storfräsare och fuskare. För ofta tycks nyanseringen vara som bortblåst: att bonusar är OK när bonusar är motiverade glöms bort; att VD:ar vill att det inte skall vara gratis att manövrera ut och ersätta dem likaså.
En uppgift för de närmaste decennierna är att ifrågasätta dessa ”givna” sanningar.