Uppfriskande om “pophögern” och principerna
Bloggen The Open Society har inte bara ett bra namn, det kommer fram en del vett också.
Om pophögern:
Upplägget att “komma ut som pophöger” är som sagt på gränsen till löjeväckande. Men samtidigt förstår jag känslan. Att vara höger i dessa alternativa kretsar är inte alltid det lättaste, eftersom man alltid måste ta skit för en massa attityder hos den vanliga högern. Då är det lättare att hålla tyst. Detta innebär att pophögern, om den kan bryta de skeva stereotyperna av att vara “vänster och godhjärtad” respektive “höger och kall egoist”, kan frammana en helt ny politisk atmosfär där frågor och attityder inte längre kan monopoliseras av en sida. Och äntligen skulle det gå att bryta vänsterhegemonin bland de människor jag trivs bäst med, de “alternativa” som de så ofta kallas.
Gissa om jag känner igen mig? I de kretsar jag rört mig de senaste decennierna får man en underligt svart blick om man “kommer ut” som höger. Inte så att alla är vänster, några av mina närmaste vänner i samma kretsar befinner sig i samma ände av skalan som jag — men vi accepteras nästan på nåder.
Så förlöljigande till trots, att komma ut som pophöger är inte BARA ytligt — det är också ett försök att visa att invanda bilder inte alltid stämmer.
Om Ayn Rand:
Och på det idémässiga planet, hellre Orwell, Camus, Berlin, Popper och Rorty än den fruktansvärda Ayn Rand (make till övervärderad får man leta efter), Nozick och (till viss mån)Hayek.
Och apropå Ayn Rand. I Expressen skriver man bland annat att en väsentlig skillnad mot den vanliga högern är “att pophögerns åsikter inte grundar sig på några principer”. Det är onekligen en avgörande skillnad för mig gentemot alla de som viftar med den skälvande världen och tror att de har svaret. För mig är mycket av dessa inslag i högerideologin dess utopistiska ådra. Något som vi inte ska bejaka. Liberaler, som alltid är goda anti-utopister, är ibland blinda för sina egna utopier och grandiosa principer.
Det var tamejfasen det mest träffande ifråga om invändningar mot Rand med anhang jag läst. Min egen invändning har alltid varit det utopistiska draget och en springande känsla av ett nästan nietzscheanskt förhärligande av någon slags övermänniska — hos Rand gestaltat av hennes verbala entreprenörer.
Det är inte så att allt i objektivismen känns fel, att se världen genom logiska och empiriska glasögon skadar inte. Att däremot ta patent på Sanningen, blir väl mycket religion för min smak. Vår uppfattning av verkligheten begränsas av vår förmåga att ta in och behandla all relevant information. Vi kan resonera logiskt och empiriskt om den, men vi kan aldrig förutsätta att vi har hela svaret. Så för min del vill jag gärna se världen genom logiska, empiriska och empatiska glasögon — det tycks mig överlägset.
En annan sak som objektivismen har en poäng i är någon mån deras fiendebild. Med det menar jag det letargiska, byråkratiska, korrupta, destruktiva och kollektivistiska “maskineri” som kommer av att övertron på kollektivet framför individen. De individuella fri och rättigheterna måste alltid stå i centrum för varje rättfärdigt samhällssystem. Det finns dessutom ingen “kollektiv” drivkraft som på ett vettigt sätt kan ersätta individens drivkraft — all drivkraft utgår från individen.
Lockelsen i enkla läror
Jag förstår lockelsen i Rand, och kan läsa hennes böcker med god behållning. Men lockelsen i att svälja objektivismen med hull och hår är i grund och botten samma lockelse som alla andra enkla, rena och därför engagerande ideal (marxism, fascism, djurrättsaktivism, anti-globalism, anti-fascism, you name it). Det har en genklang av “Lära”, man kan vara renlärig eller kättersk och man kan applicera det på allt — utan att för en sekund fundera över om det passar eller inte. Rand själv bidrog till hela denna status genom sitt uttryckliga eftermäle att hennes objektivism var hennes och ingen annans — så till den grad att de som försökt utveckla den vidare får kalla sig neo-objektivister snarare än objektivister rätt och slätt. Take it or leave it, renlärigt eller kätterskt — är det någon som ser mönstret?
Det är tråkigt, objektivismen skulle kunna resa en drös intressanta frågor till sansad och vuxen debatt — istället reduceras det hela oftast till för eller emot.
Andra bloggar om: pophöger, objektivism, renlärighet, liberalism, libertarianism, schabloner, extremism
Inlägg
3/7 -2006 klockan 18:22
Tjena, kul att du tyckte om inlägget.
Den nuvarande Ayn Rand-vågen i Sverige är onekligen smått irriterande. Du har helt rätt om hela kult- sekt-, och renlärighetstänkandet som Rand frammanar.
/david
3/7 -2006 klockan 19:47
Personligen tycker jag att Ayn Rand skriver rent för gräsligt. Men säg inte till någon att jag har sagt det.
3/7 -2006 klockan 20:01
Skratt, så kom även Björn ut ur garderoben. Blir du nu inte skälld för dina preferenser vad gäller livskamrater, så kanske du blir skälld för detta…
3/7 -2006 klockan 20:47
Men har ni inte varit inne på Erik Laksos blogg? Där får jag skäll i stora lass.
4/7 -2006 klockan 10:33
Jag tröttnade ungefär halvvägs genom kommentarerna. Puh!
4/7 -2006 klockan 18:50
Det finns en tendens att förväxla klarhet med ytlighet och komplikationer med djup. Då förstår jag att man inte gillar Rand. Själv har jag större respekt för någon som så klart och tydligt de bara kan presenterar sitt case, gärna i tydlig polemik mot fel alternativ. Att man sedan som mottagare inte bör svälja ett tydligt case helt och hållet (som s k “randroider” gör) utan försöka spjälka upp det och pröva delarna är en annan sak.
Så låt oss spjälka upp ett par saker i inlägget ovan:
Självklart får man inte låta principer stelna till dogmer som man bokstacstroget applicerar utan förståelse för dess härledning. Men att kasta ut principer som om det vore samma sak som dogmer är att göra ett avgörande misstag. Tvärtom behöver vi principer just för att vi med vår begränsade förmåga annars inte kan överblicka komplexa och detaljerade sakfrågor (”Visst en fri marknad är bra för äpplen, men funkar det för päron också?”). Se gärna mer här: http://svensktidskrift.se/?p=22
Likaså är det ett misstag att döma ut Rands hjältar som någon slags övermänniskor. (Jag förstår verkligen att en roman som beskriver moraliska, intelligenta och därtill snygga människor ska väcka så mycket aversion, eller att det sistnämnda i mångas ögon verkar vara det allra värsta). Läs gärna mer här: http://smedjan.com/etta.asp?sida=display&nr=1201
Och medan det är viktigt att inte förfalla till utopism, och komma ihåg att liberalismen är unik genom att inte ha ambitionen att föreskriva det goda livet (bara lämna enklida människor fria att uppnå det på egen hand), så innebär ju inte det att man därmed ger upp att beskriva allt det goda och vackra som människor faktiskt åstadkommer. En bok jag inte nog kan rekommendera i detta ämne är Douglas Rasmussen/Douglas den Uyls Norms of liberty http://www.psupress.org/books/titles/0-271-02700-2.html
Sommarhälsningar
Mattias $
4/7 -2006 klockan 19:39
Om det inte framgick (jag kan ibland vara lite surrig), så vänder jag mig egentligen inte emot principerna bakom Rands verk:
Entreprenören som samhällsmotor, friheten till liv och egendom, friheten till sina tankar, idéer, åsikter och även friheten att uttrycka och verka för dessa inom ramarna för ömsesidig respekt och lika rätt — allt detta är för mig grundbulten i min världsåskådning.
Jag skriver under på visdomen: “Den som avstår sin frihet för temporär trygghet förtjänar varken eller” (fick jag den rätt?)
Jag håller inte med Rand i hennes syn på kvinnans roll i världen. Jag håller inte med henne i hennes aversion mot altruism. Jag delar inte hennes syn på homosexualitet. Jag anser mig själv ha ett (iofs begränsat) ansvar gentemot min omvärld även utanför min egen familj — oavsett om det gäller vänner, släktingar, eller helt okända människor som har begåvats med sämre förutsättningar än jag själv. Konflikten mellan min egen syn och den objektivistiska är mer en fråga om attityder än någon egentligt omvälvande skillnad i principer — även om jag inte håller med om allt.
Jag blir direkt trött av att läsa skribenter som genom någon form av förment objektivistisk analys resonerar sig fram till att vi borde bomba mellanöstern mer för att kväsa terrorismen. Ja man kan resonera så, men jag betvivlar att vi kan eller vill betala kostnaden för en frambombad “fred”.
Min syn på mitt eget ansvar är att det är självpåtaget: jag accepterar ett mått av personligt ansvar som individ i ett samhälle (vill någon kalla mig kollektivist så gör det, i detta fall kommer det rinna av som vatten på en gås). När samhället försöker vältra över mer ansvar än jag själv är villig att ta på mig, så protesterar jag och söker politiska alternativ.
Men även utanför någon form av “samhällskontrakt” så anser jag att jag har ett ansvar för mina medmänniskor. Stoppar någon mig på gatan och ber om en femma, så får dom det om jag har pengar att avstå. Jag gör det inte för att döva mitt samvete eller för att känna mig god, jag gör det för att jag ser en behövande människa framför mig inte en alka eller ett socialfall. Jag vägrar sätta mig på moraliskt höga hästar och börja dividera om min rätt att vägra, den är självklar, eller om att kraken inte skall springa och köpa bärs för pengarna — det är inte min sak.
Mitt problem är inte den privata godheten oavsett om den är missriktad eller inte, mitt problem är att samhället försöker institutionalisera godhet — vilket de facto bestjäl den dess viktiga kärna, det egna valet.
Där är jag tokliberal, vi skall inte och kan inte institutionalisera godhet eller lycka som sådan. Det enda vi rimligen kan göra är att skapa förutsättningarna, lyckan får individerna själv söka.
För att vara lite brutal, det är inget större fel på objektivismen…om det bara inte vore för alla jävla objektivister!!!
Ledsen om jag trampar någon på tårna. Det finns naturligtvis vettiga objektivister med en avvägd syn och ett avslappnat förhållande till objektivismen och världen.
För vissa är det ett verktyg, då funkar det — för andra är det en herre, då funkar det inte (.)
4/7 -2006 klockan 21:49
BTW Mattias. Jag gillade din första artikel skarpt och håller i stora drag med. Principlösheten jag gottade mig åt i inlägget var mer att inställningen är så avslappnad, vilket är befriande. Boken skall jag nog kika på så fort ekonomin börjar hämta sig efter sommarens semestrar och lågsäsong…
Den andra artikeln får jag väl känna mig träffad av antar jag. Jag tänker inte gå i svaromål, eftersom mina invändningar är för vaga och känslomässiga för att jag skall våga mig ut på slak lina. Jag återkommer gärna om och när det utkristalliseras till något mer redigt, rakt och logiskt.
5/7 -2006 klockan 15:01
“För vissa är det ett verktyg, då funkar det — för andra är det en herre, då funkar det inte”
Huvudet på spiken, Marcus. Aldrig så riktiga principer kan aldrig användas som dogmer utan förståelse. Det jag uppskattar med objektivismen och framför allt med etiken är att den är så centralt inriktad på en själv och ens egen användning, medan så mycket annan moral närmast definitionsmässigt är ett vapen att slå i huvudet på andra (”titta jag följer de här reglerna, du gör det inte, alltså är jag en bättre människa.”) Naturligtvis kan även objektivismens grundprinciper användas så (och en del gör det), det är dock ett misstag eftersom den grundläggande dygden är att tänka själv.
För övrigt kan jag väl framför allt varna för att förväxla altruism med välvilja och generositet, det sistnämnda är jag med på att man bör visa gemene man (jag hävdar till och med att det ligger i vårt eget intresse), men det har inget med det förstnämnda att göra.
Mer om altruism kan läsas exempelvis här: http://www.smedjan.com/etta.asp?sida=display&nr=1305 och här: http://213.180.94.48/site/metro/discuss/?entry_type=kolumn&archive_author_id=24&entry_id=10935
5/7 -2006 klockan 17:38
Nå så kalla det välvilja då, om det passar dig bättre.
Likafullt undrar jag om du inte definierar altruism väl snävt. Du tycks mena att altruism skall definieras enligt Kant — för övrigt en intressant men ibland ganska osympatisk figur. Själv använde jag ordet i bemärkelsen: välvillig och respektfull gärning som är framkallad av empati, och som inte medvetet är ämnad att tillfredställa ett eget behov — materiellt eller känslomässigt.
Skall man vara krass, så kan det med fog diskuteras om äkta altruism ens existerar. Det går nog inte att så fullständigt isärkoppla människan och hennes egna behov från hennes gärningar. Det är frågan om Kants självförgörande människa ens är moralisk: Den totala bristen på livsvilja och egna önskningar, gör att man kan fråga sig om inte den enda verkliga uppoffringen är att hålla sig själv vid liv. Snarare än att vara höjden av moral har figuren blivit en automaton.
På samma sätt som förväxling mellan välvilja och självförgörelse är en fara, så är förväxlingen mellan egenintresse och total självcentrering minst lika farlig. Jag har tyvärr känt väldigt många människor som upphöjt egoismen till princip, men där det mer varit en ursäkt för deras inneboende snålhet och brist på empati. Det står dem fritt naturligtvis, men är det ett ideal?
24/7 -2007 klockan 16:46
Ständigt, ja ständigt då jag vaknar på morgonen frågar jag mig varför? Varför är individ och kollektiv diametrala motsatser hos liberaler? Stoicismen spökar tror jag….Logos som känsla, religion inte logik.
Individen i kollektivet och kollektivet av individer. De är varandras förutsättningar. En individ utan kollektiv är ingenting och vice versa. Ingen är så beroende av ett kollektiv som den narcisstiske sagoberättaren Ayn Rand eller ni ovan för att KUNNA hävda er som individer.
Med schizo-analys kanske man kan finna ett svar. Att alienera sig från andra (och därmed sig själv), gå ifrån som i en bubbla som klassiska liberaler strävar efter: lyfta sig utanför sig själv (självet och jaget är inte detsamma) liknar barnets trotsiga Ego; jag vill äga mig själv fullständigt och allt jag vidrör annars vill jag inte vara med. “Det står mig fritt” såsom ovan, nej det gör det oftast inte! Bara psykopater tror att det ständigt står dem fritt. Tester visar ju också att högervridna individer ofta uppvisar sociopatiska drag. När du begär olika saker träder du in i en värld där du är beroende av andra eftersom du inte är gud (som hos liberaler ersatts av “förnuft” eller “rationalitet” eller “ekonominism).
Det schizofrena uttrycket polariseras och paradoxen blir tydlig i så kallade “frihetskrig” såsom Irak-kriget som det talas om ovan, där ett föreställt frånvarande kollektiv d.v.s mänsklighet fortfarande är det som förutsätter individen och blodspillan av andra individer krävs för att upprätthålla (o)frihetsbubblan. När kollektivet upplöses uppstår förvirring och ofta våld, krig, etc. Och här förenas liberalen med fascistoida strömningar för att skapa lugn i sin bubbla.
I tillblivelsen då du blir en (mer eller mindre) fri tänkande varelse är du fortfarande beroende av att tillhöra ett kollektiv, av att vara i mänskligheten inte utanför den som ande läs förnuftsvarelse. Du är korperal, ett djur om du så vill. Inte grandios.
“Ägandet” av egot är en paradox i sig då döden är oundviklig, liberalen subliminerar detta i föreställd “frihet” som hon desperat behöver för att kunna hävda “äganderättens” absoluta princip. Men om din frihet begränsar andras livsutrymme är det inte längre frihet. Avgörande är att frihet måste vara oberoende av varje relation som på något sätt styr eller begränsar handlandet.
Hon söker bryta köttets bojor, det faktum att hon är en funktion av kött och blod ignorerar hon.
Väx upp.
25/7 -2007 klockan 20:49
Lars Persson, du tycks mig tendentiöst missuppfatta idébasen för liberalismen.
För att vara lite trälig, så måste du för att förstå liberalismens starka skyddande av de individuella rättigheterna se till dess historia. Liberalismen kom ju till som en reaktion på ett ståndsamhälle där personlig frihet, karriärmöjligheter — ja själva din position i samhället helt och hållet byggde på i vilken familj du fötts. Skomakare bliv vid din läst i kvadrat.
Liberalismens absoluta grundsats är därför varje människas lika värde. Den enda urvalsmetod för din position i samhället blir då din egen förmåga och din egen ambition. En i sanning väsentligt mer dynamisk metod och med största sannolikhet bättre för samhällskollektivet i sin helhet.
Som en konsekvens blir skyddet av egendom mycket viktigt. Skall du kunna själv styra din tillvaro, så måste du kunna styra dina ekonomiska tillgångar. Ingen får därför överpröva hur du använder dessa, så länge de sker inom gränserna för allmänt accepterade lagar. Det innebär också att skatteuttag i sig är accepterat som en nödvändighet, men att det betraktas kritiskt utifrån att skatt inte skall vara ett sätt för samhället att beröva individen kontrollen över de egna tillgångarna.
Gränsen för den individuella friheten för en liberal är att den egna friheten inte skall inkräkta på andras möjligheter till motsvarande frihet. Det innebär inte att alla måste vara lika rika eller några sådana dumheter, men däremot att privilegier inte skall förekomma.
Att som du dra in sociopati, fascism eller annat liknande i samband med liberalism och strävan efter individuell frihet finner jag bara osmakligt. Jag känner mig själv som liberal varken som en egoist, sociopat eller överdrivet relativistisk i min moral. Jag ser vikten av det samhälleliga kollektiv jag lever i och känner ett ansvar inför detta.
Vad jag däremot inte accepterar är att de som surfar upp till ytan av det samhällskollektivet skall ha privilegiet att bestämma hur jag använder mina resurser — utöver vad som krävs för att skapa en vettig samhällsbyggnad ifråga om infrastruktur, grundläggande social trygghet, utbildning, hälsa etcetera. Observera ordet krävs, eftersom det knappast krävs att samhället tillhandahåller en tjänst om samma sak kan lösas privat och ändå finnas tillgängligt för alla.
Gör det mig till ett egoistiskt barn, eller ännu värre till en sociopat? Knappast!