Snabb och ibland en aning långrandig

Jävlar vad jag lät fingrarna slippa iväg i min kommentar.

Roland, för att vara tydlig, jag anklagade dig inte ens implicit för att vara främlingsfientlig.

Min kommentar beror på att jag tror du försöker lösa fel problem först. Finns utrymme i det svenska samhället för en hårt arbetande invandrare som får komma till sin rätt och bli uppskattad, så räkna med att just en sådan kommer att dyka upp för att fylla positionen. Finns däremot endast utrymme för att sitta på sin häck och förtvivla, bidragsförsörjas och segregeras så är det precis vad som kommer att hända.

Den politik som förts under de senaste tre decennierna vad gäller invandring går ut på att alla som behöver är välkomna, men bara lite. De måste vara offer för att passera nålsögat, och är de offer måste våra sociala skyddsnät träda in.

Eftersom de bara är ”lite” välkomna så måste de utredas till underklädernas innersta söm och ibland än mer grundligt. Gud förbjude att de lyckas skapa sig en tillvaro här innan den processen är färdig…

Eftersom de inte får skapa sig en tillvaro här segregeras de och försörjs, därmed blir de lättare att utvisa om de inte är tillräckligt stora offer. Även i offerfrågan rationaliseras en hel del, så att vi ibland inte känner igen oss i de bedömningar som görs.

De som trots allt blir kvar, har tappat två, kanske tre år. År då de blivit placerade, segregerade och socialiserade till beroende. Då de trots det försöker ta sig ur detta och stå på egna ben, så visar det sig att det inte finns arbete att tillgå — och om de trots det hittar ett jobb, handlar det ofta om arbetsuppgifter långt under deras förmåga och kompetens.

Många biter i det sura äpplet och tar skitjobb inga svenskar vill ha. Desperationen infinner sig i nästa läge när de inser att de är för evigt inlåsta i den nivån av arbete utan rimliga karriärsmöjligheter. Så vi hittar ingenörer som kör taxi, arkitekter som bakar pizza, kirurger som städar på sjukhus där läkare med ett decennium mindre erfarenhet arbetar parallellt med dem utan att ens ana det humoristiska i situationen.

Under tiden vittrar deras utbildningars värde sönder, eftersom många utbildningar i realämnen kräver att man arbetar för att hålla kunskaperna aktuella och levande. För varje år de går och harvar minskar deras möjligheter att komma till sin rätt.

Utan att vara rasister är vi det ändå, då vi inte förmår uppskatta och ta tillvara de resurser dessa människor innebär — en slags institutionell rasism som alla tycker är fel om de tillfrågas, men som ingen förmår göra något åt. Vi har byggt in det i systemet när vi ser invandrarna som ett problem istället för en tillgång.

Andra länder i Europa gör i mångt och mycket samma fel, men få är lika bångstyrigt blinda som de nordiska länderna. England är kanske bäst i Europa på att ta tillvara dessa människor, kanske på grund av sin koloniella historia — de har alltid levt med kulturell diversifiering som ett faktum.

Svaret på problematiken är egentligen väldigt enkelt. Ställ samma krav på de som invandrar som på infödda svenskar. Är de kraven för låga säger det nog mest om vilka krav vi ställer på infödda svenskar.

Alla som lever i detta land skall försörja sig själva om de är förmögna till det.
Alla som lever i detta land skall respektera våra lagar.
Alla som lever i detta land skall ha rätten att överleva om de svälter, är bostadslösa, sjuka eller på annat sätt saknar möjlighet att klara sig själva.
Allt stöd som ges skall inriktas på att få människan att stå på egna ben.
Till och med om det finns handikapp med i bilden skall stöd ges för att skapa ett så stort mått av självständighet situationen tillåter — även om det på kort sikt råkar vara dyrare än att bara försörja.

Om vi slutar att särbehandla så tror jag vi slutar få problem med integration och segregation. Möjligen måste vi samtidigt sluta slå oss för bröstet och inse att många utländska universitet och andra skolor leder till minst lika goda kunskaper som sina svenska motsvarigheter.

Roland, jag tror du sätter vagnen framför hästen.

Invandrare behöver inte generellt vara ett större problem än svenskarna själva är.

Problemet är att vi skapat ett samhälle där bidragssystemen inte längre ses som en nödåtgärd, utan som ett naturligt inslag — vi har slutat prata bidrag och använder det nysvenska socialförsäkring.

Det gör att vår naturliga hållning till människor som kommer hit, är att de skall sitta passiva i flyktingförläggningar och förorter fram till dess alla papper är klara. Två till tre år i en sådan situation gör uppförsbacken att stå på egna ben enorm.

Vår egen misstänksamhet mot allt som för att parafrasera amerikanerna bär på oket ”not made here”, gör att vi misstror alla utbildningar som inte är genomförda i Sverige. Doktorer, arkitekter, ingenörer och entreprenörer sitter och kör taxi eller bakar pizza för att det är det enda jobb de kan få — de får helt enkelt leva med att arbeta inom yrken där de är enormt, absurt överkvalificerade. Att inte uppskattas för det man kan och har kämpat sig till skapar utanförskap, precis som utanförskapet på arbetsmarknaden.

Jag kommer att tänka på ett samtal i en taxi i mellansverige för några år sedan, då jag skulle medverka i en kurs anordnad av några större teknikföretag. Kursen var menad att försöka få in invandrade ingenörer och validera deras utbildningar för att sedan ge dem anställning på prov.

Taxichauffören trodde mig inte, det visade sig att han var elektronikingenör med specialistkompetens inom telekom, och att han under de första 3-4 åren i Sverige sökt hundratals jobb hos de allra flesta av de svenska teknikjättarna utan att få ett enda napp.
Fortfarande, trots att han nästan gett upp, så gick han kvällskurser för att hålla sig ajour med utvecklingen inom området. Han funderade allvarligt på att flytta till något mer flexibelt europeiskt land, där han visste att han skulle få en chans — Sverige trodde han inte längre på.

En annan bekant från Iran som bott i Sverige i mer än fem år och läst till sysop här gick arbetslös i flera år tills han lessnade och flyttade till England, han reste dit till en utbildning på två terminer och hade anställning innan han ens blivit färdig.

Problemet är inte invandrarna, problemet är hur vi tar emot dem och vilka chanser vi ger dem att bli en del av och en tillgång för det svenska samhället.
Vi ser bara den sociala integrationen i vårt språk och vår kulturella historia — och glömmer att den främsta grunden för samhörighet är att kunna leva, verka och bli uppskattad.

Sen om man ger TUT i sex månader eller tio år är definitivt sekundärt. Vi har en av den industrialiserade världens lägsta befolkningstätheter, vi har naturresurser, vi har möjligheter… Vi skulle kunna femdubbla vår befolkningsmängd och fortfarande inte vara trångbodda, förutsatt att vi lär oss ta vara på det vi får. Så TUT eller PUT är ur min synvinkel ointressant så länge vi inte löst de underliggande problemen.

Vi lever i en av de minst flexibla arbetsmarknadsituationer som överhuvudtaget existerar, nästan som ett skråväsende. Det drabbar de som inte redan har en fot inne: ungdomar, invandrare och svaga grupper. Vi skapar själva problemen genom att med kofot och hammare transformera resurser till resursförbrukare — sen har vi mage att säga att vi gör det för rättvisans skull…

Roland.

Josh har nog den bästa poängen i kommentarerna, att språkkunskaper skulle kunna öka delaktighet och stolthet över att bo i Sverige och vara ”svensk”.

Men jag tror fortfarande inte på att språkkurser och medborgarskap hör ihop. Vad gör vi med dem som har direkt svårt att lära sig ett nytt språk — eller är bara folk med språktalang välkomna? Språket är en viktig beståndsdel i integrationen, men det är morot inte piska som gäller enligt mitt sätt att se på saken.

Dessutom är min egen erfarenhet av invandrare/flyktingar att de flesta av dem kommer hit fulla av dådkraft — vilket svenska företag, lagar och immigrationsmyndigheter snabbt tar död på.

Vi är väldigt dåliga på att anställa invandrare och vi tvingar fram bidragsberoende under de första åren i Sverige. Tillsammans låser det in våra flyktingar i en social situation som är många övermäktiga. Arbetstillstånd från dag ett, snabba och förutsägbara handläggningar, en generösare tolkning av flyktingstatus och större hänsyn till barn, familj och social situation kan med fördel kombineras med mindre slentrianmässigt bidragsutbetalande. Inte bara piska, även morot tack.

Så långt mig anbelangar kan vi öppna gränserna, förutsatt att vi behandlar de som kommer som en resurs snarare än som en kvarnsten runt halsen.