Välfärdsstaten, paradis eller katastrofområde?

-Vilken förbannad tur jag haft som fötts i Sverige!

Det har jag sagt till mig själv, ibland varje vecka, när nyheterna har skrällt ut senaste katastrofen, vansinnesdådet, kriget eller svälten.

Jag har fått växa upp i en nästan oförskämt trygg miljö, där en och annan låtsaskaratespark var ungefär det värsta jag var rädd för under uppväxten. Jag har fått läkarvård när jag behövt, aldrig egentligen svultit, fått en hyffsad skolning – om än oinspirerande – kunnat ströva fritt i naturen utan att fly hagelsvärmar, gått hem nattetid utan att oroa mig ett dyft och i största allmänhet levt ett ganska gott liv.

Med åren har jag dock börjat undra om mina barn kommer att säga samma sak? Är Sverige fortfarande den trygga, ombonade, nästan lite tråkiga men ack så sköna miljö som jag minns? Eller håller något på att hända, som kommer göra det till något helt annat, långt mindre trivsamt, alltför snart? Kanske har det alltid varit så? Minnena från barndomen har ju en tendens att anta färgen rosa, och som fyrtioåring är jag kanske inte immun mot ”det var bättre förr” fällan?

Med risk att vara dinosaurie så har jag faktiskt en del fasta saker att ta på, saker som kan göra gamla Svedala till en inte fullt så fantastisk plats – saker som redan börjar synas.

Bloggen Bent påminde mig om en del av de sakerna.

###Välfärden som motsvarighet till att bli kär i kärleken

Under drygt första halvan av förra århundradet fanns det mycket som kunde göras för att förbättra Sverige. Liberaler och socialdemokrater hade faktiskt flera mål gemensamt. Man ville åt ohälsa, fattigdom och orättfärdighet. Valsystemet reformerades, grundtryggheten förbättrades och genom samarbete, debatt och kompromisser undvek man kommunismen såväl som många andra -ismer.

låg skatt, hälsosam balansFrån krigslutet till sextiotalet fanns egentligen ingen debatt om välfärdsamhället, annat än i detaljer. Alla såg förbättringar, och de som förfördelades ekonomiskt av den nya fördelningspolitiken kunde trösta sig med att de hade fördelar på andra plan. Om man bortser från ideologin några sekunder, så hade man nog faktiskt råd att avvara det lilla extra det kostade för att i andra änden få fördelarna med ett tryggt, nöjt och framtidsoptimistiskt samhälle.

I figuren ser vi en mörkblå stapel som är de som stod för marknadsfinansierat skatteunderlag, en ljusblå som står för skattefinansierade människor, en skattestapel som indikerar relativt låg skatt och en balans mellan skatteintäkter i grönt och utgifter i rött. Figuren motsvarar utan krav på precision situationen runt strax efter mitten av seklet.

Det är egentligen inte konstigt att man började förväxla mål och medel någonstans på vägen. Välfärdsamhället var ju något implicit gott, det kunde man ju nästan känna i luften man andades in när man lämnade jobbet. Och om lite är gott, så måste ju mer vara ännu bättre, eller hur? Ett resonemang värdigt en fjortonåring med sin första egna flaska vin. Man blev helt enkelt förälskad i välfärden som ett egenvärde och glömde att dess existensberättigande var helt beroende av att alla hade fördel av systemet.

###Folk kan inte räkna!

missuppfattning om tillväxt i offentlig sektorDen verkliga situationen när offentlig sektor växer proportionelltDet finns ett utbrett räknefel, som man nästan kan ursäkta för att det är så lätt att göra. När man talar om den offentliga sektorns tillväxt, så tänker man endast på kostnaden som en merkostnad på utgiftssidan i bokföringen. Man glömmer intäktssidan.

Det är kapitalfel, jämför de två figurerna med den jag visade tidigare, och fundera på vilken som är korrekt. Flyttar man mänskliga resurser från intäktssidan till utgiftssidan blir kostnaden dubbel. Varje person som bekostas skattevägen är förutom en direktkostnad också en förlorad intäkt.

Ett skäl att man gör tankefelet är att alla betalar skatt, även de som får betalt av skatten. Men bara för att man betalar skatt, så innebär inte det plötsligt att man är en reell intäkt i bokföringen.

Hög skatt, balanserad budget Istället för att höja skatten en aning, som tankefelet får oss att anta, måste man höja långt mycket mer. Så att låta välfärden växa vidare ohämmat ökar kostnaderna mer än vad man först kan tro. Notera i figuren hur skatten ökat rejält för att kompensera för att högerstapeln gått om vänsterstapeln. Där har vi situationen som den ser ut idag. Nettoinbetalarna på vänstersidan bekostar nästan två personer på högersidan.

###När välfärden stiger oss åt huvudet

lafferkurvanEn obehaglig tendens när välfärden går överstyr och skatten höjs är att de faktiska intäkterna inte längre ökar som de borde. Jag har nämt lafferkurvan tidigare, och gör det igen. Exakt hur kurvan formar sig på mitten är inte intressant, men att intäkterna är noll eller nära noll såväl vid 0 % som vid 100 % skatt säger sig självt. Får man inte betalt jobbar man inte. Eller för att vara sanningsenlig, så slutar man betala skatt.

Följdaktligen KAN inte välfärdsamhället växa i oändlighet, det finns en absolut gräns uppåt — osäkert var. Vid en viss punkt slutar resonemang om solidaritet och rättvisa ha någon som helst bäring på den faktiska verkligheten. Det säger sig självt, det behöver knappt ens diskuteras — mycket intressantare, och obehagligare är vad som händer när man börjar närma sig den punkten?

kostnader, skatteläge och skatteintäktEn sak man nästan kan förvänta sig att se, är hur den svarta sektorn börjar växa till något mer än ett irritationsmoment. När kostnaderna och därmed skatterna höjs så sjunker skattemoralen i samma mån. Det finns alltid de som smiter, problemen börjar uppstå när även de som inte normalt skulle smita börjar trixa de med.

Repressiva åtgärder hjälper föga, det enda som händer är att samhället mer och mer börjar bli ett kontrollsamhälle. Rättssäkerheten sätts först i andra rummet när samhället börjar gå på knäna för att få inkomster och utgifter att befinna sig i samma rum.

###Den osynliga sektorn

En annan sak som är så gott som tvärsäker, men som har mer med den fördelningspolitiska välfärdsapparatens mekanismer att göra är att fler glider av kartan från arbete och produktivitet mot passivitet och beroende. Jag tänker inte moralisera, det är inte vad jag är ute efter — men i valet mellan att vara fri att styra sin egen tid och få leva snålt, eller att arbeta i sitt anletes svett och få leva sånär lika snålt, kommer allt fler att undra varför de bryr sig. Det är en fullständigt naturlig process och har mindre att göra med att de utsatta får för mycket betalt, än att de som sliter får för lite och betalar för mycket för att bekosta välfärden.

Grupperingar i olika skatte och kostnadssituationer

Det är nästan ofrånkomligt att det blir så, det är systemets inneboende dynamik. Vågar vi bara släppa våra heliga kor med blicken, så vågar jag påstå att tecknen redan nu finns överallt. De ”klasskampsmotsättningar” som, verkliga eller påhittade, har motiverat fördelningspolitik och maktförskjutningar förbyts undan för undan i en motsättning mellan de som jobbar och de som inte gör det.

Kampen går ut på att de som har jobb är mer intresserade att slå vakt om sitt privilegium än att uppnå verklig rättvisa.

Bland de som inte har jobb finns en grupp som är beredda att göra nästan vad som helst för att få jobb, och en grupp som inte kunde vara mindre intresserad om de fick betalt särskild för ointresse. Den sistnämnda gruppen vill bara ha jobb om jobbet är tillräckligt ”intressant”, allt annat är skitjobb och förtjänar inte deras uppmärksamhet.

Än en gång, jag vill inte moralisera även om en och annan moralkaka smyger sig med. Även det här är en naturlig följd av att man förlorat perspektivet, det finns moral med i paketet men fördömandet drabbar inte självklart de som förlorat viljan.

###Skräckvisionen

När budgeten inte längre gÃ¥r att balansera Den absoluta skräckvisionen är ett Sverige där ingen har civilkurage nog att försöka vända utvecklingen. Om ingen griper om rorstullen och vänder upp båten i vind så går vi på grund. Förr eller senare kommer vi till en punkt där vi inte längre är förmögna att försörja vårt system. En stund skulle vi kunna klara oss genom att helt öppna gränserna för arbetskraftsinvandring, folk som är beredda att komma hit och starta verksamheter, eller bara jobba hårt — trots skatter och kontroller. Men i slutändan kommer inte ens det att hjälpa, kärleken till välfärdssystemet korrumperar snabbare än man tror.

När vi väl når dit så åker barnet ut med badvattnet. För det enda sättet man kan rädda situtionen då är att börja om från början. Välkommen artonhundratal, kul att se dig så här i det tjugonde århundradet… Jag vet att det finns en och annan som nästan håller tummarna för att vi kvaddar systemet genom att rulla på. Själv tycker jag dock att det är smartare om vi ifrågasätter vad vi håller på med innan dess. Då har vi möjlighet att prioritera vad vi eventuellt vill behålla; då slipper de som idag är beroende av systemet för sitt levebröd finna sig själv utslängda på gatan.

Andra bloggar om: , , , , , , , ,

11 svar på ”Välfärdsstaten, paradis eller katastrofområde?”

  1. Jag håller med Peder. Kanonbra skrivet! Man får hoppas att någon tar till sig budskapet, men jag är rädd för att ingen med makt idag kommer att vilja erkänna att det är så här. :/

  2. Men herrejisses….. Här finns ju det formulerat som jag försökte förklara i en liten debatt ikväll på min blogg. 🙂 Mycket intressant läsning.

  3. Jag tror jag nämnt alltihop tidigare i brottstycken i olika sammanhang, men jag var frustrerad av att jag aldrig lyckats få något riktigt makroperspektiv.

    Om jag nu bara kunde komma på ett sätt att säga samma sak med hälften så mycket text 😀

  4. Problemet med resonemanget är att det saknar verkighetsförankring.

    Staplarna i antal mäniskor har inget med arbetskygghet att göra. Inte ens om 90% av de arbetslösa verkligen var arbetskygga skulle det ha något med saken att göra. För om någon av dessa 90% skaffade jobb så skulle det vara på bekostnad av att någon av de andra 10% blev utan.

    Det finns en halv miljon för få jobb. De arbetslösa kan inte påverka det, de har inte ens rätt att försöka starta ny verksamhet utan att tas ifrån försörjningen… om de inte lyckas nästla sig genom af byråkrati – då kan de få försöka i 6 månader… men få företag startas och kan ge försörjning på 6 månader.

    Arbetslösa som startar företag borde egentligen få vård för spelmissbruk – för att satsa mer än man har råd att förlora är ett säkert tecken på osunt spelbeteende.

    Alla ser problemet – men vad är lösningen? Att piska mer på de arbetslösa är lika meningsfullt som att piska en död häst. Det har bevisats de senast tjugo åren.

    Göran Persons medicin med nedskuren a-kassa, mer piskor och villkor funkade inte.

    Alliansen ordinerade på politikers vis mer av samma icke fungerande medicin – och det blev värre.

    Men… Målet med medicinen är kanske att bekämpa inflation – de arbetslösa skiter man i…. men där funkar den inte heller på lång sikt. Men det har tillfällig effekt och aliansen har haft behov av det eftersom skattesänkningar har tillfällig effekt åt andra hållet.

  5. @RedLib: Naturligtvis finns det konjunkturer och när vi befinner oss på botten är det sällan meningsfullt att köra någon ”jobblinje” i alliansens bemärkelse, eller för den delen f-kassefunktionärer i buskarna som var en av sossarnas lösningar.

    Ändå så är själva dynamiken som sådan grundläggande. Antingen betalar fler mindre, eller så betalar färre mer per skaft. Ju större del av samhällets socioekonomiska verklighet som består av kostnader snarare än intäkter, ju större problem att dra in tillräckligt med pengar och ju ojämnare fördelning av inbetalningarna.

    Den delen av analysen står jag fortfarande för, det jag tycker är korkat är hur man försöker lösa det. Den viktigaste delen av lösningen är att skapa positiva incitament. Det berör du ju själv med småföretagandet som ett slags spelberoende.

    Jag är för trött just nu (mitt i natten) för att sätta upp ett spelsystem med åtgärder och utfall, men jag misstänker att om man gör det kommer man upptäcka att varje lösning som bygger på att färre skall betala mer kommer gå åt helvete.

  6. Det är inte incitament som saknas, det är möjligheter.

    Om folk är inlåsta i en stålbur så måste man låsa upp den om man vill att folk ska gå ut.

    Att vifta med morötter 10 meter bort och tända en brasa under buren hjälper inte.

    Sossarna körde den senare modellen – Aliansen har kört samma sak, bara mer.

    Ingen av dom har ännu någon som helst konstruktiv idé – vilket iofs gör det lättare att rösta pp eftersom pest eller kolera kan kvitta lika :-/

    Problemet är för övrigt inget problem – att vi blivit så effektiva att litet fåtal kan göra allt som behövs om de sliter som om det fortfarande var 50-tal är ju dunderbra!

    Att vi insisterar på alla ska slita som om det fortfarande var 50-tal (eller, mycket mer om man betänker kvinnors intåg på arbetsmarknaden) leder naturligtvis till att jobben räcker till väldigt få…. det är ett problem. Större än du beskriver dessutom eftersom en massa folk som bara vakar över, handlägger och kontrollerar andra faktiskt räknas som arbetande fast de inte gör eller skapar någon nytta. De som jobbar i t ex sjukvården gör nytta men är ändå en kostnad. Ett typexempel på var man sliter värre än på 50-talet för övrigt. Sjukvården är snart självförsörjande – tyvärr på patienter och inte pengar 🙁

    Vi löser inte problemet att få folk som har jobb att jobba mindre med ökade incitament. Den lösningen är dogm hos S&M (passande namn) och så länge den dogmen håller går det åt helvete.

  7. @RedLib: Jag slarvade visst lite med uttrycket incitament, my bad. För i incitament förutsatte jag möjligheter. Det var själva kärnan i min invändning mot jobblinjen på botten av konjunkturen eller f-kassans hantlangare i buskarna.

    För att folk skall vilja vara med och betala krävs det att de kan göra något som ger dem en utkomst som inte är bidrag. Det kan vara att köra som egen, det kan vara att jobba ”normalt” eller det kan vara någon annan variant som framtiden ger.

    Det som nu sker är att några jobbar som skållade troll, medan andra inte jobbar alls (men kanske sysselsätts av det offentligas funktionärer). Där uppstår en orättvisa som inte alls är monetär, utan som handlar om att man inte längre styr sitt eget liv utifrån sina egna förutsättningar. Varje timme du får jobba för att försörja mig är en timme jag borde ha jobbat för att försörja mig själv.

    Undantaget är naturligtvis när bristen på inkomstbringande sysselsättning är ofrivillig. Till exempel på grund av en korkad arbetsmarknad, en korkad ekonomisk lämmeldans eller därför att den som inte tjänar pengar är handikappad, sjuk eller av andra anledningar inte får näsan över vattenytan.

  8. Fast det ’undantaget’ är ju inte temporät, det har gällt permanent i 20 år. Piskas de arbetslösa att konkurera hårdare om jobben så blir det bara ändå svårare för de som av någon orsak har svårt att hitta jobb, de blir än mer fast i arbetslösheten. Många ger upp, inte för att det är bekvämt att vara arbetslös utan för att de inte ser någon realistisk möjlighet att få jobb.

    När det är brist på arbetstillfällen tycker jag också att det är rimligt att de som jobbar mer än sin rättvisa andel får betala för att försörja de som blir utan jobb. Det enda anständiga alternativet vore ju att ransonera jobben – förbjuda folk att jobba mer än sin andel. Det vore mer inkräktande både på frihet och samhällsekonomi.

    Men visst är det mer än ett monetärt problem. De som jobbar säljer sig under sin arbetstid – de som är arbetslösa är underkastade strikta regler och villkor 24/7. Kan de ha annonser på sin blogg? kan de tigga om donationer? Reglerna är otydliga och godtyckliga.

    Det är som problemet med gåvor till bloggar och skatt som var hett för en stund sedan, men på steroider. Blir en arbetslös stämplad som egen företagare förlorar de alla bidrag permanent. Inte bara det, de riskerar att bli återbatalningsskylldiga bakåt.

    Det skulle behövas smidigare regler för att ge arbetslösa möjligheten att försöka påverka sin situation. Hela regelverket behöver förändras… företagare idag är oftast egentligen arbetare – frilansare, maskinförare som äger sin egen maskin etc. De lever i första hand av sitt eget arbete och inte mycket, eller alls, av att de äger verksamheten.

    De borde omfattas av trygghetsystemen. Inte i första hand för de som redan är företagares skull men för att komma ifrån det indirekta näringsförbudet för arbetslösa.

    Om de arbetslösa kunde experimentera någorlunda fritt skulle säkert många hitta på nya försörjningsvägar. Inte minst via internet. Men nu kan de i princip inte ens försöka.

    Bara söka de få jobb som utannonseras väl medveten om att chansen att få nått är liten. i synnerhet om de varit arbetslös länge, inte är i rätt ålder, aldrig kommit in på arbetsmarknaden etc. När mängden sökande är stort slår alla former av fördomar ut hårt.

    Det är faktisk skandal att inget hänt än. Vi försörjer väldigt många och har så gjort i 20 år men förhindrar aktivt att något konstuktivt kommer ut av det. Vare sig det är nya affärsidéer eller riktiga utbildningar.

    Det är inte lätt att lösa men heller inte svårt. Ge företagare ett lågt tak i a-kassan men om de drar in mindre än det på årsbasis har de rätt att få mellanskillnaden i bidrag. Avslutar de verksamheten helt så gäller vanliga taket.

    Det skulle göra det möjligt för arbetslösa att försöka men ändå få bidrag. De skulle förlora på det eftersom de troligen skulle få mindre bidrag. De skulle inte tjäna på det annat än om de lyckas så bra att de tjänar bättre än de tidigare hade i bidrag.

    Men de skulle vara fria att försöka med bevarad dräglig trygghet. Många skulle troligen försöka – redan där spar samhället pengar på sänkta bidrag. Lyckas de sen även tjäna pengar, hur lite det än är så spar samhället än mer.

    Det skulle ändå vara konkurensneutralt för alla företagere skulle ha samma rätt – tjänar de mindre än gränsen får de ta ut mellanskillnaden i bidrag. Det skulle leda till mer konkurans men att stimulera utbud är en långt mer konstruktiv väg att bekämpa inflation än att strypa efterfrågan.

    Det kan så klart missbrukas – men risken är inte så stor, det är trotts allt roligare att ha lite mer pengar att röra sig med än en låg a-kassa. Säkert skulle en del av brinnande intresse driva verksamheter som inte har något större hopp om att gå ihop. Troligen saker som förlag och antikvarietet och andra ’nerd nicher’. Men det är ett lågt pris för större frihet – så länge alternativet vore heltidsarbetslöshet är det trotts allt en besparing. Dessutom bidrar det till ett rikare samhälle vad gäller utbud och några av de omöjliga idéerna kommer att lyckas mot alla odds, var så säker – folk är fiffiga.

    Det handlar om att lita på de arbetslösas förmåga att själv hitta lösningar och vägar till bättre inkomst än bidrag.

    Oops… vad långt detta blir…. stoppar här 🙂

  9. Jo det var en lång kommentar :mrgreen:

    Sen får jag erkänna att det börjar klia lite när jag läser delar av den. Du är libertarian och vänster och ibland lyser det senare igenom i analysen (som jag antar att min lutning åt höger lyser igenom i min).

    Det grundfel jag tycker du gör är att behandla dynamiska fenomen som statiska. Det finns inte en allokerad mängd arbete som tar slut för att den förbrukats. Tuffar ekonomin på med fullt ångtryck så finns det bra mycket mer att göra än när ekonomin besöker nordpolen.

    Jag vill bara notera det, eftersom det skapar ett kommunikationssammanbrott mellan oss där vi inte förstår varandra.

    Det jag däremot håller med fullständigt om är att reglerna är väl fyrkantiga och ibland i sin nit låser in folk i konstruerad apati. Ett praktexempel är hur det är just omöjligt att kombinera någon form av näringsverksamhet, vore den nog så blygsam, med sociala trygghetssystem. Där tycker jag å ena sidan att de som kan försörja sig själva skall göra det, men å andra sidan att vägen mot självförsörjning måste kantas av lite mer flexibilitet.

    Jag tycker nog att någon form av flexsecurity-system (inte nödvändigtvis slaviskt utifrån det som existerar i Danmark) skulle vara att föredra. Ett system som förutsätter att folk ibland hamnar mellan jobb och som ger stöd utan att klyva hårstrån längsvis — men som ockaå förutsätter att de skall vara ganska temporära lösningar, vilket ställer krav på den som innefattas av systemet. Som komplement behövs då något annat för de som helt hamnar på tvärs med verkligheten, men poängen med ett sådant mer flexibelt system skulle vara att inte göra folk rättslösa när de hamnar i klistret och ge dem mer säkerhet att våga pröva sina vingar genom att byta jobb eller starta eget.

    Nej nu stoppar jag också, det här var ett svar inte en bloggpost…

  10. Jag förnekar inte dynamiska effekter. Men jag håller dom för små jämfört med effektivitetsökningen. Inte minst för att nya lösningar ofta ersätter gamla som krävde mer arbete – det är bara ibland något helt nytt som skapar helt nya arbeten skapas. Det senare skapas dessutom väldigt sällan i existerande verksamheter, det kommer av nya experiment utanför den ’etablerade’ ekonomin.

    Därför är det så viktigt att skapa förutsättningar för de arbetslösa att skapa något nytt. En halv miljon människor vars kreativitet och arbete är över är ju egentligen en resurs – inte ett problem.

    Det är en samhällsorganisation som inte kan utnyttja den resursen som är ett problem.

    Att se arbetslöshetsersättning som tillfällig funkar när det finns jobb åt alla, när en halv miljon är arbetslösa så är det bara cyniskt – redan när man passerar någon enstaka procent blir det cyniskt för då finns långvarigt ofrivilliga arbetslösa.

    Jag är helt mot ’slut’ på försäkringar. Då kan de inte skapa trygghet. Däremot skulle taket kunna sjunka över tid. Men ersättningsgraden bör vara hög för det är oftast låginkomstagare som blir långvarigt arbetslösa – och ju mer arbetslösa höginkomstagare tar låglönejobb ju värre kommer den saken att bli. Men det viktigaste är ju att låta de arbetslösa försöka lösa sina problem själv, je dom friheten att experimentera – det är främst där nya lösningar som faktiskt skapar nya jobb kan komma fram.

    Men… Nu tror jag vi lägger detta på is till efter valet… Du har röster att vinna 🙂

Kommentarer kan inte lämnas på detta inlägg.