Vulgarisering av upphovsrättsdebatten

På DN debatt skriver Peter Curman under rubriken “Populistiska opinioner får inte hota upphovsrätten”:

Det blåser kring upphovsrätten. Det har det för all del alltid gjort. Upphovsrätten har när det passat olika särintressen satts i motsatsställning såväl till yttrandefriheten som det fria informationsflödet. Den digitala teknikutvecklingen får inte hämmas av antikverade äganderättsanspråk på konstnärliga produkter har det sagts.

Men samtidigt som dessa populistiska virvelvindar svept in i debatten har upphovsrättens legala ställning stärkts. Ett viktigt steg togs i och med det EU-direktiv som sedan något år genomförts i svensk lag. Det är den implementeringen som nu är föremål för debatt och som påstås hota en hel ungdomsgenerations rätt till musikupplevelser.

Prata om en nästan vulgär förenkling av hela problemet. Kritikerna av upphovsrätten som den ser ut idag existerar över hela skalan från: “allt borde vara gratis” till: “vi borde göra en kritisk översyn”. För de, som likt mig själv, befinner sig närmare den andra halvan av den skalan, så är det mer än bara tröttande att hela frågeställningen hela tiden blir så grovt förenklad.

Väldigt få ifrågasätter egentligen att den som skapar ett verk skall ha ett ekonomisk utbyte av att det används. Det som ifrågasätts är hur det skall ske; hur långt rättigheterna skall sträcka sig; separationen mellan verkets skapare och den som förvaltar rättigheterna; hur länge rättigheterna skall gälla innan verket blir allmängods; vilka affärsmetoder som är acceptabla när verket skall förmedlas till användaren; och vilka metoder som är rimliga att använda för att skydda skaparens rättigheter. Nog för att ett och annat vulgärargument kommer även från andra hållet, men är det inte dags att göra den här debatten mer sansad?

Bland annat gäller det att skilja på tillgängliggörandet av filerna på nätet och själva nedladdningen av dem. När det gäller tillgängliggörandet - det vill säga det som Pirate Bay hjälpt fildelarna med - är det glasklart otillåtet att lägga ut skyddat material utan tillåtelse.

Det kan i sammanhanget vara värt att framhålla att Pirate Bay ingalunda är någon Robin Hood-organisation som osjälviskt rusar fildelarna till mötes utan ett cyniskt affärsföretag som bryter mot alla lagar och regler för att göra sig en rejäl hacka.

Det är nästan obehagligt tydligt att det går en förkastning av storlek San Andreas mellan de som förstår fildelning och de som inte gör det. Peter Curmans kommentar beskriver en verklighet som är från andra sidan millennieskiftet, det är så långt tillbaka man får gå om man vill hitta vattentäta skott mellan tillgängliggörande och “nedladdning”.

Kommentarerna om TPB luktar Brumark lång väg. För det första finns fortfarande ingen entydig bild av hur mycket, om något killarna bakom TPB skulle tjäna på affären. För det andra så är det inte säkert att de bryter mot några lagar överhuvudtaget per se. Men upprepa en lögn tillräckligt många gånger, så kanske den blir sann, eller?

Sverige kan heller inte när det gäller uppläggning av filer på nätet operera på egen hand utan är bundet vid ingångna internationella överenskommelser och avtal. Tillslaget mot Pirate Bay kunde alltså ha gjorts även med den gamla lagstiftningen.

Tillslaget mot Pirate Bay kunde egentligen inte göras ens med den nya lagstiftningen. Att den gjordes ändå, och det sätt det gjordes på, visar på ett rättshaveri av ganska stora mått och har gett upphov till diverse anmälningar. Exakt vilka följder det kommer att få är fortfarande oklart.

När skall beslutsfattare och lobbyister förstå?

Fildelning och piratkopiering över Internet är en naturlig följd av den teknologi som existerar idag. Att komma åt det på laglig eller teknisk väg kan egentligen bara uppnås genom att göra bandbredd så dyrt att det inte längre lönar sig att fildela. Men för att använda ett anglosaxiskt uttryck skulle det vara: “like cutting off your nose to spite your face”. Ingen vinner på en sådan åtgärd.

Det löser dessutom inte problemet med piratkopiering, eftersom lagringsmedia är så billigt att det bara flyttar ner på det lokala planet där det var innan Internet blev såpass snabbt som det är idag. Man byter då Pirate Bay fenomenet mot bootleg-CD:s, i nuläget ett problem som är mer kinesiskt/sydostasiatiskt. Samtidigt sätter man käppar i hjulet för de lösningar som faktiskt skulle kunna marginalisera problemet. Lösningar som går ut på att upphovsrättsinnehavarna väljer en affärsmodell som i pris, och leverans, blir ett reellt alternativ till piratkopieringen.

Repression depression

De repressiva metoderna att försöka komma åt piratkopieringen via fildelning leder bara till mindre sårbara tekniska lösningar. Det finns redan trackerless torrent, där servern uteslutits ur loopen. Det finns kryptering som är så stark att det inte är praktiskt att försöka knäcka den. Det finns exempel på freenets och darknets där inte ens duktiga hackare utan stora svårigheter kan se vem som gör vad.

Ingenting hindrar en kombination av kryptering och skydd av såväl filer som identiteter, serverlösa teknologier och annan decentralisering. Så gott som alla nödvändiga beståndsdelar finns redan, det är bara att kombinera och integrera.

Den slutenhet och låsning som då uppstår innebär att organisationer som MPA, BSA, RIAA, IFPI, APB, STIM och för den delen KLYS inte längre göre sig besvär. Polis och åklagare kort om FBI och Interpol skulle få duktigt svårt att samla ihop de resurser som krävs för att göra något alls i dessa nätverk.

Att byta ut relativt öppna nätverk som TPB/torrent och DC++ med flera mot dessa darknets, gör samtidigt att man tappar kontrollen över andra fenomen som är bra mycket mer allvarliga än piratkopiering. Bara för att ta ett exempel så har dessa anonyma nätverk hela tiden fått kämpa med att hantera barnpornografi – vars främsta hämsko ju är öppen insyn.

Dags för lite konstruktiv diskussion kanske?

Är det inte dags att vi slutar kasta paj fram och tillbaka och funderar på hur upphovsrätten bör se ut i det moderna samhället?

Är det verkligen rimligt att ett verk skyddas 70 år efter upphovsrättsinnehavarens död? Är det rimligt att en musik-CD kostar 180 spänn och en film bortåt trehundra?

Är det rimligt att publicisterna lägger in virusliknande teknologi på sina CD-skivor, eller C.R.A.P som hindrar att man fritt använder den musik man köpt oavsett om det är i bilen, CD:n, datorn eller hörlurarna?

Är det rimligt att många kommersiella datorprogram är så dyra att de är utom räckhåll för de flesta privatpersoner?

Först när vi vågar ifrågasätta gamla sanningar och se nya vägar framåt kommer det här problemet att försvinna, till dess fortgår pajkastningen.

Andra bloggar om: upphovsrätt, klys, bredbandsskatt, fildelning, piratkopiering, Brumark, kulturarbetare, The Pirate Bay

Skrivet måndagen den 26/6 2006 kl: 3:10, Kategori: Politik, Media.
Gillade du artikeln kan du prenumerera på nya artiklar.
Eller prenumerera på kommentarer via RSS
Du kan också skriva en kommentar, eller göra en trackback från din sajt.