Bill of Rights, Human Rights Act, grundlag

Idag läste jag hos Wille om Labours logiska kullerbyttor angående förslag om en ”Bill of Rights” som stärker individens rättigheter. Tillsammans med Håkans inlägg härom dagen om dagen, fick det mig att fundera lite över grundlag och de individuella rättigheter.

Jag läste också Leif Lewins artikel i DN för en dryg vecka sedan där han tar farväl av demokratin som vi känner den:

> Nu avslutar riksdagen sitt arbete inför väntande sommarlov och valrörelse utan att ha förmått samla sig till något ansvarsutkrävande av regeringen efter flodsvågkatastrofen, trots den allvarligaste kritik som någon kommission i modern tid riktat mot landets styrelse.

Och:

> Vi lär ut att demokrati är en styrelseform, varigenom politiska eliter får förtroende genom konkurrens om folkets röster och att regeringen kan bytas ut om den förlorar detta förtroende. I praktiken fungerar demokratin som en väckelsesång med löften för framtiden som ej kunna svikas och en ovilja mot att, likt griniga kamrerer, rota i det som varit.

Och mot slutet av artikeln:

> Eftersom detta tycks vara den allmänna meningen, borde vi kanske ändra vår definition och i Platons anda säga att vi lever med en styrelseform, varigenom politiska eliter ges möjlighet att planera och verka för medborgarnas framtida välfärd. De flesta nickar nog instämmande i denna omformulering. Så varför klaga?

Poängen är att om vi inte utkräver ansvar för det som varit förlorar vi en av demokratins hörnstenar. Makten skall utgå från folket, politiker får verka endast genom folkets förtroende och förloras det förtroendet skall regeringen bytas ut.

Genom att inte längre intressera oss för att hålla politiker ansvariga för sina handlingar, så lägger vi grunden för en politisk kast. Vi ser redan politikerföraktet spira, men vi tar inte konsekvenserna av det.

Sydsvenskan fyller i:

> Om politikens aktörer är ointresserade av att utkräva ansvar och om granskningsmakten har svårt att göra sig gällande har medierna en desto viktigare uppgift. Men även medierna är, som Leif Lewin ser det, helt inriktade ”på att skärskåda framtidslöftena”.

> Professorn behagar generalisera. Uppståndelsen kring Lars-Erik Lövdéns lägenhetsaffär i Stockholm är ett aktuellt exempel på ansvarsutkrävande via medier: Lever ledande socialdemokrater som de lär?

> Men Lewin får delvis stöd i årets rapport från SNS Demokratiråd, Mediernas valmakt. Det är ovanligt att mediebevakningen under svenska valrörelser innehåller granskningar av den gångna mandatperioden. Enligt en undersökning från valet 2002 innehöll mindre än 1 procent av artiklarna kontrollerbar granskning av den förda regeringspolitiken.

Bilden är ganska dyster:

> Folkhemsdemokratin har börjat uppvisa skavanker som på sikt kan bli riktigt allvarliga, i varje fall om vi med demokrati menar ett styre som inte bara bygger på majoritetsmakt, utan också sätter tydliga gränser för vad de styrande kan tillåta sig.

> Det är därför som Leif Lewins debattartikel framstår som så angelägen. Lagom till valet har han pekat på ett gapande tomrum i vår demokratiska idyll: ansvarsutkrävandet fungerar inte.

###Grundlagen då?

Här är det dags att ansluta till grundlagsutredningen, där det finns ett exempel där två jurister klagar över att det saknas tydliga mutbestämmelser:

> Det är väl självklart, menade Rothstein, att muta, väntjänst eller annat otillbörligt hänsyn stred mot kravet på saklighet och opartiskhet. Så vad klagade åklagaren över? Åtminstone för offentlig förvaltning – från HD till dagis – fanns glasklara regler. Och det i självaste grundlagen! Och ett grundlagsbrott måste ju vara allvarligare än ett vanligt brott?

> Till hans förvåning svarade åklagarna att de skulle skjuta sig själva i foten om de inför svensk domstol åberopade grundlagen.

> Att i rättsprocesser hänvisa till paragrafer i grundlagen uppfattades av svenska domare närmast som en rättshaveristisk argumentation och som demeriterande för den juridiska framställningen, skriver Rothstein. Domarna skulle bli irriterade om grundlagen nämndes och de skulle se det som en svaghet i den juridiska argumentation snarare än som en styrka. Det var enligt åklagarna inget fel på paragrafen ifråga, problemet var att den stod i grundlagen. Hade den stått i brottsbalken hade det gått bra. Men som grundlagsregel var samma text oanvändbar i den praktiska juridiken. ”Inför mitt påpekande att man faktiskt kan anse att brott mot vad som stadgas i grundlagen är särskilt allvarliga, ställde sig de båda tämligen frågande. Åtminstone menade de att för den svenska domarkåren var detta inte ett giltigt argument.”

Det framkommer i utredningen att ett hänvisande till grundlagen gör att man ses som tillhörande kategorin rättshaverister – så snarare än att vara starkare än en vanlig lag, så är grundlagen diskvalificerande för den som använder den som argument.

###Och tillbaka till Labour

Om vi försöker få överblick över helheten så har vi alltså en situation där vi slutat kräva ansvar av de som styr och en grundlag som i praktiken är ett reklamblad för nationen snarare än ett levande rättsdokument.

För att dra parallellen till engelska Labour, vars syn på saken verkar likna den svenska. Justitieminister Lord Goldsmith har uttalat sig att en ”Bill of Rights” riskerar att ”störa balansen mellan offentliga och individuella friheter”. Som Wille säger:

> Vad exakt är ”offentliga friheter”? Kan någon ge mig en definition eller förklaring värd namnet? I mina öron låter det som en rejäl slev med nyspråk, en fin omskrivning för att staten godtyckligt ska kunna utföra övergrepp mot individer med tveksamma eller obefintliga bevis.

Är det någon mer än jag som ser en trend här?

Vi har slutat utkräva ansvar, vår grundlag är i stort sett död bokstav och synen på individens rättigheter gentemot staten är stadd i föruttnelse. Har jag vaknat upp på fel sida 1984?

Namnet på min blogg börjar kännas alltmer aktuellt, för jag behöver snart en livbåt för att lämna det sjunkande skeppet.

Andra bloggar om: , , , , , ,