Kollektiv skuld suger

Idag tänker jag göra mig impopulär hos politiskt korrekta feminister av båda könen. Jag vägrar helt enkelt att låta mig nedkletas av kollektiv skuld.

Det jag tänker på är Katrine Kielos översättning av Andrea Dworkins tal från -83: ”Jag kräver 24 timmars vapenvila utan våldtäkt”.

###Låt mig börja med att skydda ryggen lite, jag vill helst missuppfattas korrekt
Att vi har en kultur som gör skillnad på kvinnor och män behöver man bara gå till H&M:s barnavdelning för att upptäcka. Jag kastades mellan galghumor och irritation när jag på min fyraårige sons begäran försökte hitta rosa kalsonger åt honom – han gillar rosa. Enda lösningen är att färga själv eller acceptera spindelmannen som motiv på kallingarna.

Att det råder en fysisk såväl som kulturellt betingad ojämlikhet är inte heller en stor hemlighet. Av alla kvinnor jag umgåtts med, kan jag räkna de som skulle ha en sportsmössa att övermanna mig fysisk på ena handens fingrar. Uppfattningen hos väldigt många om de biologiska skillnader som ändå finns mellan män och kvinnor ter sig för mig ofta kraftigt överdrivna. Det tycks mig som fysiska skillnader allt för enkelt översätts till psykiska sådana.

Vår kultur har mannen som den aggressiva och aktiva parten i uppvaktandet. Det gör att många män som inte har den självsäkerhet som de uppfattar förväntas av dem lider av mindervärdeskomplex. Ett sådant komplex tillsammans med ett i övrigt trasigt psyke kan omformas till ett behov att dominera och ta kontrollen – våldtäkt är mycket ofta en makthandling snarare än en sexuell handling.

Men jag hatar generaliseringar, de är faktiskt grunden till precis den kultur som gör ojämlikhet mellan könen möjlig.

###Den kollektiva skulden

Dworkins utspel om att hon vill ha 24 timmar utan våldtäkt är ungefär lika givande som att begära 24 timmar utan etniska mord. Det låter så otroligt behjärtansvärt, men sedan kommer den kollektiva skulden farande som ett hammarslag:

> Det är en märklig upplevelse att försöka förstå och konfrontera varför män tror- och det gör de verkligen- att de har rätt att våldta. Män tror måhända inte detta om sig själva när man frågar dem. Upp med handen alla ni som tror er ha denna rätt. Inte särskilt många händer kommer att resas. Det är i det verkliga livet som män tror sig ha rätt att tilltvinga sig sex, något de inte kallar våldtäkt.

Det finns säkert män som inte förstår att våldtäkt inte behöver ske i en buske i en mörk park av en våldsman, utan lika gärna kan bestå i att inte acceptera eller ens förstå ett nej när ragget tappar lusten någonstans mellan råhånglet och nakenheten. Å andra sidan är det inte det minsta ovanligt med män som både förstår och respekterar situationen fullständigt. Dworkin drar oss alla över en kam och där har vi en av radikalfeminismens stora fällor: generaliseringarna kanske är förståeliga, men de är såpass sårande och osakliga att hela budskapet följer med som barnet med badvattnet.

Det hela blir inte bättre senare i talet:

> Vad jag syftar på är att det finns ett samband mellan hur kvinnor våldtas och hur ni socialiseras till att våldta. Ett samband med den krigsmaskin vilken mal ner er och spottar ut er på andra sidan: krigsmaskinen ni vevas igenom precis som kvinnan genom Larry Flynts köttkvarn på framsidan av Hustler. Det är fan i mig på tiden att ni erkänner er del i tragedin. Dagen ni föds börjar er förvandling till små soldatpojkar. Allt ni lär er om hur man blundar för kvinnors mänsklighet blir en del i den militarism som bebor era stater, er värld och er ekonomi. Ni tror att det finns där ute: men det finns inte där ute. Det finns inuti er. Hallickarna och krigsherrarna talar för er. Våldtäkt och krig. Hallickarna och krigsherrarna gör er stolta över att vara män, män som kan få upp den och knulla hårt. Och de tar den där kulturellt skapade sexualiteten, och de stoppar in er i små uniformer, och de skickar iväg er för att döda och för att dö. Nu menar jag inte att detta är viktigare än det ni gör mot kvinnor, för det tycker jag inte. Jag menar att om ni vill veta vad det här systemet gör mot er, så är det här ni måste börja söka: i den sexualiserade aggressionens politik.

Nu skall jag skämmas över att vara man och ha en manlig identitet. Eller borde jag kanske göra honnör som den lilla soldat jag är? Jag gillar att titta på nakna kvinnor, även om jag inte precis uppskattar farbror Flynts vulgoalster – är jag våldtäktsman då?

Mer fantastiska påståenden:

> Så länge er sexualitet är sammankopplad med aggression. Så länge er enda känsla av samhörighet med mänskligheten är ett behov av att känna sig överlägsen. Så länge ni är fientligt och föraktfullt inställda till kvinnor och barn: hur kan ni vara annat än livrädda för varandra?

För det första så är jag inte rädd för andra män, homo- eller heterosexuella, bin eller transor. Inte heller har jag något behov av att känna mig överlägsen och jag älskar och respekterar såväl män, som kvinnor och barn. Min bekantskapskrets kanske är ovanlig då, för jag upplever inte att de män jag umgås med är speciellt annorlunda än mig på den fronten.

> Tabun mot manlig homosexualitet skyddar mäns makt: Gör det mot henne. Så länge män våldtar är det viktigt att män våldtar kvinnor. Så länge sex är fyllt med fientlighet och uttrycker makt och förakt är det av yttersta vikt att detta inte drabbar män. Att män inte behandlas som kvinnor och används därefter. Mäns makt som grupp är beroende av att kvinnor, inte män, utnyttjas sexuellt av andra män. Homofobin upprätthåller systemet och skyddar er från varandra, skyddar er från våldtäkt…

Jag vet inte ens var jag skall börja. Skulle något annat ämne överhuvudtaget diskuteras med så svepande långtgående och löst grundade slutsatser, skulle debattören arkebuseras offentligt. Att manlig homosexualitet kan ses som ett hot mot den egna sexuella identiteten och rubba självbild och rollmönster kan väl i och för sig stämma in på många mäns reaktioner. Att män är vana vid ett visst mått av överlägsenhet i fysisk styrka kan väl iofs göra att de blir ställda när det inte längre är självklart. Men att rakt överföra detta till ett våldtäktsresonemang förtjänar en plats på schavotten. Snacka om slippery slope.

Hur detta sen passar in på alla män som närmast skulle hålla med Clint Eastwood i hans kommentar: ”Varför skulle jag känna mig hotad av homosexuella, jag är trygg i MIN manlighet?” Eller för den delen hur det skulle passa in på män som har ”några procent hit eller dit” och som är fullt medvetna om och accepterar detta. Detta förklaras inte alls, eller tas ens hänsyn till i denna svartvita utmålning av män och manlighet som baserad på våldtäkt och sexuell makt.

###Jag förstår desperationen

Som man har jag aldrig (nåja) varit tvungen att fundera vilken väg, eller vilket transportsätt jag skall använda mig av för att ta mig hem från krogen. I alla fall inte av rädsla för sexuella övergrepp. Jag har faktiskt varit med om att bli förföljd på ett mycket obehagligt sätt, men det är en enstaka upplevelse av sårbarhet inget jag är tvungen att ta hänsyn till i min vardag. Dessutom var jag nästan lika rädd för att jag skulle göra något överilat aggressivt, som att dänga något stort hårt och tungt i huvudet på min förföljare.
Jag är inte ens speciellt orolig för våldshandlingar i största allmänhet, att vara närmare fyrtio gör mig mindre intressant som våldsobjekt annat än rånoffer, och där har jag redan klarat ut för mig själv hur mina prioriteringar ser ut. Men jag är väldigt väl medveten om att sexuellt våld är något tjejer kalkylerar med hela tiden. De väljer hellre taxi än buss eller spårvagn, åker helst två och två, undviker vissa stråk etcetera. Det är tragiskt och jag kan förstå frustrationen.

När man upplever en så stark frustration över att vara utsatt är det inte konstigt att man gör utfall. Det finns en viktig fråga här, som vi män borde ta till oss. Hur kan vi tillåta att kvinnor skall behöva räkna in sexuellt våld och övergrepp som en reell risk i sina liv? Den frågan söker svar. Den frågan söker en lösning.

Lösningen är inte att alienera män, genom att utmåla dem som mörkermän i svepande generaliseringar.

Noterade intressant reflektion över ämnet som del av LouiseP:s funderingar kring karaktärsmord.

Andra bloggar om: , , , , , ,

Ett svar på ”Kollektiv skuld suger”

  1. Utmärkt, förstår verkligen inte hur man kan svälja Dworkins text så lätt som vissa verkar göra. Men jag är ju man så det kanske förklarar saken, dock även feminist.

Kommentarer kan inte lämnas på detta inlägg.