Branschen han makten att göra bredbandskatt fullkomligt överflödigt
Hos Clas hittade jag en länk till en artikel i GP. I artikeln pratar Anders Hjelmtorp, vd för Export Music Sweden, om musikbranschens affärsmodell:
-Möjligheterna att tjäna pengar på svensk musik är otroligt mycket större nu än vi har haft i den traditionella branschen. Problemet är att en del av branschen skjuter sig själv i foten, och har svårt att ändra affärsmodell, säger Anders Hjelmtorp.
-De internationella skivbolagsjättarna tjänar fortfarande så kopiöst mycket pengar på cd-försäljning att de mycket ogärna byter spår.
-De är rädda för att tappa kontrollen över konsumenten, säger Anders Hjelmtorp.
Där har vi hela problemet i ett nötskal. Extra kul att läsa från en som är en del av samma bransch.
Hjelmtorp fortsätter:
-Skivbolagen måste överge den gamla prismodellen helt, komma ner till några kronor per styckköpt låt och införa abonnemangsmodeller där man betalar ett fast pris och får ladda ner så mycket man vill, säger Anders Hjelmtorp.
-Om det blir mycket enklare att köpa och ladda ned musik via internet blir fildelning snart ett marginellt problem, anser han.
Sådan klarsyn är underbar att se.
Jag skulle vilja gå så långt som att påstå att samma sak gäller för såväl film, musik, text, bild och mjukvara. Problemet idag är att tillgängligheten är för låg genom de “legitima” kanalerna.
Varför skall en tonåring som vill ha sin favoritlåt, video, bok, bild eller program krångla sig igenom nätköp med så mycket friktion att det skrämmer ett proffs? Eller varför skall han eller hon åka ner på stan för att köpa en bit plast med ett pris som ger vem som helst gåshud – och inte av välbehag? Ja varför, när samma sak kan laddas hem efter ett par enkla sökningar i ett nätverk, helt friktionsfritt och utan att plånbok och bankkonto ekar efteråt.
CD och till och med DVD som distributionsmedia är egentligen redan föråldrad. Vi har en bransch som hittills kunnat ta det lugnt varje gång man bytt format, eftersom de i praktiken haft monopol på tillverkningen – därför missade de tåget denna gång när utvecklingen drivits på gräsrotsnivå och de i vanlig ordning sniglade sig fram. Kommenterat har en bra artikel som delvis berör problemet.
Dagens modell skapar exklusion i mer eller mindre mån. En tonåring har kanske råd med en CD i månaden utan att få försaka ALLT annat. En videofilm varannan månad på samma premisser. Mjukvara är inte att tänka på om inte föräldrarna är täta. Och vill man köpa en CD blir det ingen film och tvärtom.
Det finns ingen anledning till denna konstgjorda brist. Bolagen bakom skulle lika gärna kunna förlita sig på volym som på höga priser. Skulle prissättningen bli vettig och köpet vara en barnlek skulle piratkopieringen självdö – eller åtminstone sluta vara ett problem. De flesta betalar gärna så länge de inte känner sig lurade.
Volym skulle ge fler artister möjlighet att komma fram; volym skulle skapa en än större marknad för musik och filmrelaterad hårdvara; volym skulle skapa en hel ny generation med vana och erfarenhet att använda program som idag är förbehållna företagare.
Problemet är att det kräver att man tänker om. Det kräver ett paradigmskifte.
Å andra sidan kommer det skiftet oavsett om branschen vill det eller inte, för alternativet är att dra kontakten för hela Internet. Alla andra åtgärder MPAA, RIAA, IFPI, BSA, APB och dylika håller på med kan möjligen bromsa skiftet något lite. Det är ungefär lika effektivt som att sätta in bromsar menade för en folkabubbla i en lastbil – hastigheten minskar marginellt medan bromsarna brinner upp.
Vi kan diskutera moral tills vi blir blå i ansiktet, men när ens föreställningar och verkligheten inte kommer överens, så vinner verkligheten – fast bara hundra procent av gångerna.
Andra bloggar om: musik, film, mjukvara, fildelning, piratkopiering
Inlägg