SVT Debatt

Jag brukar nästan aldrig se paneldebatter numera, de har en tendens att bli så ytliga. Men dagens Debatt i SVT var faktisk riktigt bra.

Temat för kvällen, det sista programmet i serien, var hur står det till med Sverige och hur har vi hamnat där vi är?

Det talades mycket om klyftorna i samhället och solidaritetens död, det talades om den extrema överbyggnad på samhället staten blivit och hur det privata, samhället om du vill, kommit på undantag. Det talades också om hur invandrare blivit en andra klassens medborgare, mer av ett intressant projekt att hantera än en verklig värdefull kraft i samhället. Hur politiker efter politiker åker ut i förorten och pratar integration, men hur inget händer – eller om det händer något, hur det då snarast handlar om att saker blir än sämre.

Johan Hakelius uttryckte det hela klarast när han konstaterade att politikerna idag inte styr staten utan att de styrs av den. Ett samhälle där statsmakten går så nära inpå det privata rummet så att personligt ansvar och personliga val har ersatts av omhändertagande, bidrag och socialstyrelserekommendationer. Jag skulle vilja lägga till ifråga om invandring, att vi skapat ett system där vi redan från dag ett misstror de som kommer hit och stänger dem ute. Panelens grand old man jämförde med femtio och sextiotalet, när de som kom hade jobb så snart de stigit av båten, hur de var grannar och vänner sida vid sida med sina svenssonsvenska kollegor. Eftersom jag själv har delvis baltiskt blod i ådrorna, så vet jag att det inte är hela sanningen – men nog var saker bättre då, när det inte krävdes ett par år av utredningar och ”karens” innan man ens fick försöka försörja sig själv.

En annan intressant paneldeltagare var Elise Claesson, som påpekade att övertaxeringen av vanliga människor drabbar barnfamiljer och barn. Familjer som är beroende av bidrag och inte ”får” försörja sig själva. Arbetsmarknaden i sin tur är så torftig och stel att folk inte vågar sikta högre, utbilda sig eller flytta på sig – har man jobb sitter man där man sitter.

En sak som förvånade mig och överraskade mig positivt var att man, politiska skillnader till trots, för det mesta kunde föra en vettig diskussion. Josefson kunde hitta gemensamhet med Sofie Nerbrand, Henning Mankell med Johan Hakelius. Då och då hettade det till, men det fanns också beröringspunkter. Som exempel tänker jag på när Josefsson började prata om inhägnade kvarter och en ny form av apartheid som vara i Sverige, så fick han mothugg av Nerbrand som undrade vad som var felet med att folk vill skydda sig och sitt när samhället inte klarar det. Josefson gick inte i polemik mot Nerbrand utan sa att det var det han menade, att diskussionen måste föras istället för att som nu tigas ihjäl.

Sossarna fick ta en del ganska hård kritik, och inte bara från högerfolk, framför allt för att de låtit staten gå överstyr. Alla partier fick gemensamt kritik för att de tappat sikte på målen, att de inte längre kan mobilisera folket eller ens de egna leden kring en ideologi eller idé. Solidaritet användes som exempel, något som genomsyrade samhället som idé eller åtminstone illusion men som nu är borta annat än i facklingo.

Persson själv fick sig en släng av sleven för sin herrgård och den idéförvirring det innebär mot hans officiella socialdemokratiska ideal. Det talades en hel del om det avstånd som uppstått mellan politiker och deras väljare.

Någon gjorde en jämförelse mellan idag och den tillförsikt som fanns under sent fyrtiotal fram till tidigt sextiotal, den känsla av solidaritet och framåtskridande som fanns då. Repliken att staten proportionellt var en tredjedel så stor som idag var närmast oundviklig. De som längtar tillbaka till då och pratar välfärd glömmer ofta det.

Kontentan var att vi behöver mer moral och ideal, friare diskussion även utanför det politisk rummet, ett samhälle som inte tar över privatpersoners ansvar och samtidigt kringskär deras frihet, utrymme för initiativ och nyföretagande, generellt mindre bidragsberoende och därför troligen lägre skatter samt generellt mindre statlig inblandning i våra liv. Undantaget var väl då möjligen Mankell, som tendensiöst verkade missuppfatta all kritik mot staten som att man ville avveckla välfärden, han var nog kvällens UFO – fast jag förstår vad han menar när han pratar om den förlorade solidaritetstanken. Jag tror folk saknar idealism i dagens Sverige.

En sak som slog mig, var att många är förbaskat trötta på politik, och på intellektuella idealister (som jag till exempel). De struntar högaktningsfullt vem som sitter i regeringen, de hoppas bara att de skall sköta sitt jobb. Då söker man genuina människor med hög personlig trovärdighet, inte snabba och smidiga svar på alla frågor.