LO:s världsbild

![klasspyramid i modernare tappning](/wp-content/media/klasspyramid.png @noborder)

Det är med viss trötthet jag läser inlägg i debatten som [den här av Ulla Johansson](http://val2006.lo.se/blogg/?p=271&theAuthor=3) och [den här av Ingemar EL](http://val2006.lo.se/blogg/?p=276&theAuthor=5).

Hur kommer det sig att LO tror att världen är en symmetrisk pyramid med arbetarna i botten och kapitalet högst upp – som den gamla 1800-tals bilden med pengasäcken högst upp? Ni vet den med ”we rule you, we fool you, we shoot at you, we eat for you – we work for all, we feed all”. Mitt försök att modernisera är inte hundraprocentigt, men borde ändå spegla den mer diffusa och komplexa situation vi har idag – plus förstås att den inte glömmer de som saknar arbete överhuvudtaget.

I praktiken har många LO-medlemmar löner som i vrickade klasskampstermer borde placera dem i medelklassen, medan det finns tjänstemän med långa utbildningar som faktiskt har det sämre – framför allt i livslön räknat. Den övre medelklassen om man innefattar entreprenörerna/de fria företagarna kan ha det alltifrån kanonbra till näsan strax ovan vattenytan (ibland under) – det klassiska toppskiktet handlar om ett ytterst fåtal, och sånär som på några få ruttna ägg jobbar de ofta såpass hårt att jag närmare bestämt nog helst avstår från att byta med någon av dem – möjligen kanske man skulle bli politiker och skaffa sig herrgård 😛

Klasskampen som LO definierar borde vara dödförklarad och helst begraven innan det börjar lukta skämt. Den verkliga ”underklassen” idag är de som inte ens kommer in på arbetsmarknaden: de unga, invandrare, mödrar som kommer från ett långt uppehåll, folk som tagit sig från dekis, folk med partiella handikapp, folk med sjukdomshistoria etcetera etcetera plus de som helt enkelt inte KAN jobba. Vad kan LO och Socialdemokraterna erbjuda? Bidrag och förtidspensioner som permanentar deras situation? Åtgärder som kan likställas med vuxendagis eller slavarbete?

Nej dags för en omvärdering av situationen, vi måste ha ett klimat i samhället som gör att folk får jobb. Vi måste skapa en positiv spiral, där fler utsatta bidrar än får bidrag. Vi måste ta vara på folks initiativkraft och driftighet. Då ökar allas rikedom, såväl LO-medlemmarnas som de som nu står utanför. Då får vi även mer pengar kvar att hjälpa dem som inte kan bidra.

2 svar på ”LO:s världsbild”

  1. Du blir trött på verkligheten. För så länge det finns arbetare och arbetsgivare så finns det en grundläggande intressekonflikt mellan dessa. Arbetsgivaren vill tjäna så mycket som möjligt av det värde som löntagren skapar genom sitt jobb medan löntagarna vill få ut så mycket som möjligt i sitt intresse.

    Detta måste balanseras genom arbetetsmarknadens parter och deras organisationer och kollektivavtal.

    Arbetslösa ochn andra som står utanför arbetsmarknaden är ett hot mot löntagarna och deras intresse. Därför är det av avgörande betydelse att arbetslösheten är så liten som det bara är fysiskt möjligt. Det är bara arbetsgivarna som tjänar på arbetslöshet. Inte löntagarna.

    Beklagar om du är trött på den verklighet som jag beskriver – men den finns där och går inte att blunda för.

  2. Nä inte blir jag trött på verkligheten för att det finns motstridiga intressen. Strängt taget är hela livet fyllt av motstridiga intressen. Men jag har inte hört affärsinnehavara ta fram stora agitatorbössan och börja påstå att deras kunder är förtryckare för att de vill ha lägre priser 😛

    Inte heller har jag några problem med avtal, jag är för avtalsfrihet. I det ingår dock även att avtal inte får likna någon slags ”shotgun wedding”.

    I b2b finns termen win-win där man pratar om att båda parter i ett avtal måste gå ur förhandlingen som vinnare. Om den ena går ut som förlorare kommer så småningom intresset och möjligheten till nya affärer avstanna – så att båda i praktiken blir förlorare. Nu råder obalans, jag vill se den åtgärdad – ni vill öka den.

    Arbetsgivares enda intresse av arbetslöshet är att ha tillgång till ny arbetskraft för att expandera – eller i värsta fall för att upprätthålla sin produktion. Uppstår akut arbetskraftsbrist uppstår samma fenomen här som i alla andra köp/sälj situationer – priserna börjar klättra, som under sent 80-tal.
    Alla andra intressen av arbetslöshet balanseras som jag ser det, förutom av empatiska faktorer, av nackdelar som gör dem närmast illusoriska.

    På samma sätt har löntagare ett kluvet förhållande till arbetslösheten. Å ena sidan vill man ha en så liten arbetslöshet som möjligt. Förutom av empatiska skäl, så även för att det förbättrar den egna förhandlingspositionen.
    Å andra sidan vill man i ett läge där arbetslösheten är väsentlig slå vakt om sin egen trygghet – man vill inte bli utbytt mot första bästa arbetslös som är villig att sälja billigare. Tror fasen det, att löntagare inte blir glada när LAS ifrågasätts. Ökad omsättning på arbetsmarknaden gynnar ju inte de som har utan de som inte har.

    Min trötthet kommer inte av verkligheten, den kommer av den föråldrade världsbild som pumpas ut om och om igen med agitatorns blinda självgodhet. Socialdemokratin och LO har blivit reaktionära, konservativa rörelser som slår vakt om sina egna privilegier medan de påstår att de har allas bästa för ögonen.

Kommentarer kan inte lämnas på detta inlägg.