Petter och Public Service

Hämtat från bloggen [Röda raketer](http://raketen.blogspot.com/2006/05/public-service.html):

> ”Osynliga partiet” som Petter Nilsson skänkte en del av vinnarpengarna till är naturligtvis inte osynligt, i så fall skulle han ju inte veta vem han ska skicka pengarna till. Det intressanta är att fenomenet, som vi sett vid otaliga gatukravaller, där vandaliseringen tycks vara den primära politiska agendan, betraktas som ”vänster”. Det är ett i själva verket ett småborgerligt agerande som spelar högern i händerna.

Att Osynliga Partiet från början är ett av SUF:s hjärnalster är väl knappast någon hemlighet. Jag är inte heller förvånad att de kallas småborgerliga: historiskt har syndikalister och anarkister alltid stuckit i ögonen på såväl traditionell vänster som höger. Av Bolsjevikerna kallades de trasproletariat och registrerades för tågbiljett enkel resa Sibirien.

Resten av resonemanget låter mest som 60- och 70-talets förvirrade vänsterdemagogi. Den svenska borgerligheten är idag det rent faktiska alternativet till det rådande etablissemanget. Borgerligheten står överlag för förnyelsen, medan socialdemokratin med dess svans står för reaktionär konservatism och navelskådning.

Attacker av den typ som Osynliga Partiet sysslar med ter sig mest som värdenihilism. De definieras inte av vad de är för utan av vad de är mot. De har ingen plattform av positiva handlingar utan samlas bara när mobbmentaliteten kan göra sig gällande.

Mer från raketerna:

> Det hela är betänkligt på flera sätt. Det allvarligaste är att SVT snabbt ger efter för politiska påtryckningar. Det andra är att SVT:s programutvecklare tycks vara i desperat behov av idéer och kunskaper om samhället av i dag. Det tredje är att public service lever upp så dåligt till själva grundtanken med verksamheten att den kan ifrågasättas från både höger och vänster.

Jag får nog hålla med dig på alla tre punkter, men har ytterligare några synpunkter:

* Att SVT får ge efter, vilket är väldigt olyckligt, beror på att man fattar ett så korkat beslut i första rummet. De har ett uppdrag av samhället och i det ingår inte att anställa vandaler eller deras sympatisörer.

* Att SVT tappat kontakten med sitt uppdrag och verkligheten är ju ett skäl att ifrågasätta Public Service som den ser ut idag.

Public Service borde själva ifrågasätta sitt eget existensberättigande och antingen reformera och effektivisera sin verksamhet eller helt enkelt lägga ner. Det finns ingen anledning att via dryga obligatoriska avgifter bekosta ytterligare en reklamkanalsklon – reklamkanaler kan jag utan vidare få billigare på annat håll.

Och så Röda raketers slutkläm:

> Borgerligheten i dagens Sverige, inte minst centern som genom tidningsförsäljningar skaffat sig kassaklirr att användas i valpropagandan, vill i rask takt förändra samhällsdebatten mot den allt mer svarta sörja som finns fläckvis i EU redan nu. När grönt möter blått blir det brunt.

Allt detta för att Federley ifrågasatte om det är smart att anställa någon inom Public Service som stödjer, eller snarare *därför att han stödjer* en organisation vars argument har formen av gatsten? Snälla nån, skulle reaktionen ha varit densamma om det var en NSF-anhängare som vunnit dokusåpan och blivit anställd? Får man inte ifrågasätta vad allmänhetens pengar egentligen skall subventionera och indirekt sanktionera?

Jag har inget emot att Petter propagerar eller demonstrerar för sina åsikter, det är hans demokratiska rätt. Jag har däremot ingen anledning att acceptera att hans politiska budskap subventioneras av mina pengar. Jag tillhör ju faktiskt dem som av respekt för lagen betalar min TV-licens.

8 svar på ”Petter och Public Service”

  1. En konsekvens av ditt resonemang är att privata pengar/medel (var och ens skattepengar) bör/ska styra vems åsikter som bör/ska spridas i offentliga medier. Det är åtminstone en viktig förklaring till varför det finns konflikter mellan dem som har och dem som inte har, även i en ”demokrati”.

  2. Yastory, jag hoppas du inte tänkt efter nu.

    Jag skulle inte ha haft det ringaste problem överhuvudtaget om det varit fråga om ett reportage, dokumentär, debattprogram, nyhetsinslag eller dylikt där Petter eller andra ur Osynliga Partiet fick föra fram sina åsikter. Inte så att de skulle få stå oemotsagda, men det tycker jag inte någon åsikt skall få i Publik Service kanalerna. Det är Public Service, liksom alla andra kanaler, rätt dåliga på – alltför ofta får vi bara se en sida av myntet.

    Jag tycker däremot att det är **högst olämpligt** att anställa någon som är del av en rörelse som inte skyggar för politiskt våld. Där tycker jag dessutom att Public Service har ett ansvar gentemot det system som den absoluta majoriteten av alla svenskar stödjer – den parlamentariska demokratin – och gentemot de människor som under tvång bekostar deras verksamhet.

    I det sammanhanget är jag fullkomligt ointresserad av *exakt vad* Petter säger sig stå för. Det politiska våldet som han, vad jag vet, inte tagit avstånd ifrån är det som räknas.

  3. Men du har inga problem med att försvara åsikterna från aliansen som är för ett fortsatt folkmord i Iran du verkar ha skygglappar vad gäller perspektiven. Centern har en hel del historiskt våld bakom sina ideer är det okey enlig din mening, är det okey att Fredrik Federley smutskastar och påstår saker om Petter utan att kunna bevisa ngt.Åsikter som dina gör den fattige så fattig och den rike så förbannat rik, sen är du förvånad över att frustrerade ungdomar kastar saker.

  4. Trötter.

    Åsikter som mina gör ingen fattig. Nuvarande politik är isåfall en väsentligt större källa till fattigdom.

    Ingen idag aktiv politisk rörelse med längre historia än ett par decennier kan påstå att deras historia inte innehåller ett och ett annat svart kapitel. Det gäller även den utomparlamentariska vänstern.

    Jag har mig veterligen inte uttalat mig om Iran – men en sak kan jag utan vidare säga och det är att din bild av verkligheten är mer förenklad än min.

    Röda raketer:
    Uuuuups, du har rätt, jag missade att länka. Förlåt missen, jag skall genast fixa till det.

  5. har kollat på osynliga partiets hemsida och fått för mig att deras fönsterkrossande och valet att highlighta las o centern var en enkel pr-kupp. En strategi för att hamna i strålkastarljuset. Hemsidan påpekar att ”osynliga partiet” är ett namn på informellt motstånd och texterna verkar vilja knyta samman värdeskapandet utanför arbetsplatsen med den på arbetsplatsen. Det luktar Focault, Deleuze, Negri om allting. Det jag vill inflika är att jag inte fattade det som så värdenihilistiskt (förutom då fokuset på las)utan snarare som om det skulle vara någonslags anslagstavla för att kommunicera och brainstorma kring tidigare dolda konfliktområden, och hur situationen kring och utanför arbetsplatsen påverkar kampmöjligheterna på arbetsplatsen, samt ett generellt uppmuntrande till organisering. Det gladde mig. Den andra saken jag vill inflika är att jag tar dom på orden när det gällde att ”osynliga partiet” var ett begrepp och inte en organisation eller ett parti, (för begreppet har ju faktiskt funnits i alla fall under hela min yrkesverksamma tid, 11 år i flyttbranchen), vilket gör det meningslöst för någon att påstå sin organisation vara för eller emot våld, frågan är ju snarare om begreppet (osynliga partiet) enligt dess definition passar till en handling (stenkastning på centerlokaler), och huruvida det är progressivt eller reaktivt. Jag tycker nog det är jättekul med den förvirring som uppstår när postmodern teori skall försöka populariseras; det största problemet dom bakom kampanjen verkar ha är det paradoxala i att försöka föra in fokus på det vardagliga och ej representerade och att som medel använda spektakulära jippon och kontroversiella symbolhandlingar. Och förvirringen bland diverse kommentatörer i bloggosfären är inte att tala om… Vem som helst kan tydligen påstå sig ha del i ”osynliga partiet” när dom krossar en ruta, humanistiska grubblare har en förevändning att återigen prata om sina etiska käpphästar istället för konkreta skeenden, och personer med högdragna böjelser ser en chans att skriva in sig i en historisk linje av förföljdhet och heroisk ståndaktighet.

  6. Ursäkta Peder, har du något emot att jag går in och försöker fördela din kommentar i stycken?
    Inget ont om innehållet, men att få allt i ett stycke är kompakt som en gatsten (ledsen, kunde inte motstå frestelsen).

    Låt mig först understryka: ”Attacker av den typ som Osynliga Partiet sysslar med ter sig mest som värdenihilism”, **inte** ”Osynliga Partiet är alla värdenihilister”. Skillnaden kan tyckas hårfin, men jag vågar inte påstå mig veta vad alla som identifierar sig med () står för.

    Däremot anser jag att de som utför stenkastningen därigenom sätter agendan för begreppet (). De som innan, under eller efter hejar på – eller för den delen låter bli att markera att de inte vill förknippas med stenkastningen är medlöpare i den agendan.

    I botten till min användning av värdenihilism som begrepp är den uttalade oviljan att erkänna några värden och normer utöver den egna bekvämligheten. De pratar iofs om klasskamp, men väldigt lite av fokus ägnas egentligen åt att diskutera vad som är rätt och fel, varför något är fel, vad som behöver rättas till och vad man skall göra sen.

    Resultatet blir att medlen är målet med ett diffust ”klasskampsbegrepp” som praktisk ursäkt för att göra det man ändå vill göra för egen vinning och bekvämlighet.

    Helt rättvis är jag inte, det vet jag.

    Som läsning till () folk skulle jag rekommendera Eric Frank Russells ”And then there were none”.
    Den skulle kunna ge dem perspektiv med flörtar mot såväl anarkosyndikalism och anarkoliberalism – men framförallt en studie i frihet, egenansvar och civilt motstånd.
    Boken sägs ha myntat begreppen: MYOB – mind your own business och F-IW – freedom, I won’t. Den har också förmågan att få mig att dra på munnen, värt nog mycket i sig.

    Jag vet inte hur långt jag håller med karaktärerna i Russells bok, men jag charmas av dem, respekterar deras val och beundrar deras vägran att låta någon annan styra deras liv och öde. Såväl MYOB som F-IW har levt med mig sen sena tonåren, och de är fortfarande en väckarklocka varje gång jag lockas av auktoritet och ”gubbighet”.

    Jag kan inte lägga ut någon e-book eller något, det finns fortfarande copyright på boken – men den [finns på nätet helt lagligt för den som vill läsa](http://www.abelard.org/e-f-russell.htm).

Kommentarer kan inte lämnas på detta inlägg.