Räcker det med tusen skäl att byta regering?

Kommer sossarna att vinna valet igen på ren tröghet; på att alternativet glidit för nära; på att de solar sig i glansen av en konjunktur som inte är deras förtjänst?

PJ Anders Linder om tusen goda skäl som inte räcker.
Roland PM om samma sak.

Det är väl tidigt att sia om saken, men jag tycker det är lite oroväckande att vänsterblocket hämtat upp alliansens försprång, som var bortåt 10 % för bara några månader sedan.

Om jag skall våga mig på en kort analys av varför, så tror jag det har två huvudsakliga skäl.

Det första skälet är att sidorna inte bedöms efter samma måttstock – enligt principen ”man vet vad man har”.
Orättvist kanske – men faktum är att hur trötta sveriges folk än är på GP med anhang, och hur många skandaler de än matats med de senaste åren, så står GP för status quo.

Det andra skälet är att det inom alliansen finns en inneboende spänning mellan traditionell borgerlig politik och anpassning till mittfåran. Med andra ord är det väl lätt att misstänkliggöra alliansen som sittande på dodla motiv, samtidigt som att alliansen politik som alternativ till den rådande inte är tillräckligt tydlig.

Alliansens taktik: att visa att de är minst lika regeringsdugliga som sossarna med tillhörande svans, har fungerat bra fram till en viss punkt. Den punkten är nådd, och nu krävs något ytterligare. Det som krävs är ett tydligt alternativ och en förståelse för vad de alternativet innebär och har för fördelar.

För många traditionella liberaler som lutat mot moderaterna, framstår centern numer som mer liberalt – i traditionell bemärkelse – än moderaterna. (m) lägger sig nästan väl platt i vissa frågor, som om de är rädda för sin egen skugga. Jag betvivlar inte deras vilja att slå in en kurs bort från sossesamhällets avarter, men i sin önskan att slipa av hörnen riskerar de alienera liberaler och få sosseväljare som tröttnat att undra vad de döljer. Detta är också något en slipat politiker som GP inte är sen att utnyttja när han försöker måla fan på väggen.

Alliansen måste slå vakt om sig själva som alternativ till sossepolitiken. Det är gott och väl att tala om jobben, men det är viktigt att poängtera var de kommer ifrån. Utan välmående små och mellanstora företag blir det ingen återväxt, och utan återväxt spelar det inte längre någon roll hur bra konjunkturen är. Man måste klargöra vilka skatter och andra pålagor som skall sänkas, men framför allt måste man förklara varför de skall sänkas och varför just dessa. Vilka sänks för att de är orättfärdiga, vilka för att de är kontraproduktiva och vilka sänks som ett led i ett systemskifte?

Det måste också klargöras för väljarna inte bara hur de får det bättre, utan också var det kommer att svida och varför. Det är inte det att man värvar väljare på att det svider, men annars kommer de att undra vad man döljer. Slutligen måste man visa på hur tomma och innehållslösa sossarnas löften är; hur löftena är som att äta sin matsäck redan på bussen till utflykten – för att sedan stå utan när hungern gnager och alla andra plockar fram sin.

Slutsatsen är att det inte räcker med tusen skäl att vilja bli av med den sittande regeringen, det måste finnas lika många att vilja rösta in borgarna.