Vem borde Marita kräva ursäkt av egentligen?
Jag kommer att tänka på en situation ur mitt eget liv:
Året var 1987, jag var anställd i en ungdomsförening i Uppsala.
Vi hade till caféet köpt in stora dyra schabrak till självvattnande växter. Som del av köpet ingick serviceavtal, men undan för undan kröp det fram klagomål över att detta inte sköttes. Till slut, när växterna började se rätt molokna ut, så ringde jag och skällde på växtfirman. Jag var rejält sur, växterna hade kostat skjortan och byxorna så jag förväntade mig vettig service.
Vad som sen följde var en lektion i ödmjukhet. Firmans chef kokade i andra änden telefonlinjen, sa att han faen inte kunde ta ansvar för växterna om vi inte följde avtalets regler. Växterna var inte uttorkade, de hade börjat ruttna – allt beroende på att någon idiot hos oss fått för sig att helt självsvåldigt och utan kunskap vattna dem till döds. Och hur fasen hade jag mage att ringa och skälla utan att kolla att jag räknat hem fåren på hemmaplan. Enda skälet till att han inte sagt upp avtalet ditintills var hans förbannade ansvarskänsla, men nu fick det vara nog – de tog sina händer från hela hanteringen.
Jag hade sinnesnärvaro nog att be om ursäkt. Vi avslutade faktiskt samtalet på någorlunda god fot.
Jag stegade sedan nerför trappan och in i caféet och frågade runt. Snart kröp det fram att en av dem som surat mest mycket riktigt varit framme med vattenkannan – bilden över sakernas verkliga läge klarnade. Det fanns egentligen inte så mycket mer att säga, utom att jag personligen tänkte skinnflå nästa idiot som försatte mig i en liknande situation.
Sensmoralen är att kolla vem du har skäl att vara förbannad på innan du släpper ut paddorna ur käften.
–
Jag var alltså 21 år gammal när jag fick mig denna visdom till livs, och jag minns den än – andra lär sig aldrig.
De två folkpartisternas eventuella fel var att liksom barnet i “Kejsarens nya kläder” säga vad ingen annan riktigt vågade. Det må ha varit omdömeslöst, men det kan knappast kallas för en kampanj.
Jag är dessutom inte förvånad, för det spekuleras NATURLIGTVIS om vad i hela h-e som är så känsligt att inte karln kan lyfta bladet från munnen och sluta tiga eller svamla om vartannat.
Det spekuleras dessutom av NATURLIGA SKÄL om varför inte hans chef rätt upp och ned ställer ultimatum utan tvärtom tycks vara hans främsta beskyddare.
Det sista får mig att tvivla på att det handlar om otrohet, i så fall hade han nog suttit löst långt tidigare.
Inlägg