Sagor från livbåten – tankar tänkta & idéer kläckta på spaning efter land…
Sagor från livbåten– Snart är vi vid tre ljusminuter, medborgarkapten.
– Bra
Medborgarkapten Jerome Waters bekräftade rapporten med en nickning. Manskapet på hans kommandobrygga, inklusive folkrepresentant Seifert, var avslappnade och självsäkra – något de gott kunde vara. Tylers stjärna var i och för sig nya jaktmarker, men detta skulle totalt bli det femte skepp Waters kryssardivision fångade in, och så långt hade hela operationen gått just så friktionsfritt som Medborgaradmiral Giscard hade förutsett. Den svåraste uppgiften hade varit att hindra någon av besättningarna på deras priser att komma undan, och än så länge hade ingen av dem ens visat någon större entusiasm för att försöka.
Waters kände en vag besvikelse över att inte motståndarna konstrade mer. Han hatade Stjärnkungadömet Manticore med vit och brinnande glöd. Hatade dem för vad det gjort mot hans eget Folkets flotta. Hatade dem för att de byggde bättre skepp med bättre vapen än vad hans egen regering kunde ge honom. Men mest av allt hatade den forna doleisten* dem för att ha en ekonomi som helt nonchalerade alla idéer om ”rättvisa förutsättningar”, ”ekonomiska rättigheter” och andra truismer som var hela Folkrepubliken Havens livsblod och existensberättigande… och som trots sin nonchalans hade den högsta levnadsstandarden i galaxen. Det var närmast en oförskämdhet mot hela hans övertygelse som Waters inte kunde förlåta.
Det hade funnits en tid när Havens medborgare var minst lika välbeställda som Manticores, och med stöd i allt det som Waters hade lärt sig och levt med sedan vaggan borde Folkrepublikens medborgare nu ha det långt bättre än Manticores. Hade inte regeringen tvingat de rika och välbeställda att i rättvisans namn betala mer? Hade de inte lagstiftat ”Medborgarnas ekonomiska rättigheter”? Hade de inte tvingat den privata sektorn att ersätta och understödja dem som blivit utan arbete på grund av orättvisa förändringar i teknologi eller produktionskrav? Hade de inte garanterat sina allra svagaste medborgare fri sjukvård, fri skola, fria bostäder och en grundläggande inkomst?
Självklart hade de det. Och med alla dessa garantier så borde medborgarna vara ekonomiskt trygga och ekonomin borde blomstra. Men så var det inte, varken för medborgare eller för ekonomi, och även om han aldrig skulle ha erkänt det, så hade Stjärnkungarikets framgång fått Jerome att känna sig liten och närmast futtig. Det var inte rättvist att sådana ekonomiska kättare hade så mycket, medan de renläriga hade så lite, och han längtade efter att slå dem i spillror för deras oförskämdhet.
Från, ”Honor Among Enemies”, © David Weber, BAEN-books 1996 (ISBN: 0-671-87723-2), fritt översatt.
* Doleist – uppbärare av grundläggande levnadsstipendium, medborgarlön. Jfr. ”Dole”.
–
En roman, än mindre sci-fi, kan sällan göra anspråk på att beskriva verkligheten så komplex som den faktiskt är. Men trots det är det med fascination jag läser David Webers beskrivningar av hur två samhällsystem kolliderar.
För att gå tillbaka i serien och sammanfatta sammanhanget:
På ena sidan har vi Kungadömet Manticore, som utvecklats från en koloni med goda naturliga förutsättningar. De har gått genom korporativ administrativ, totalitär feodal, och över hela registret till ett system liknande det viktorianska england - fast med modern etisk och moralisk grund. I grund handlar det därför om en konstitutionell monarki där majoriteten av alla beslut fattas i ett underhus och överhus, men där drottningen har ett faktiskt ord med i laget genom veto och liknande. Det är ett i grunden kapitalistiskt system, och dess goda förutsättningar och framåtanda gör att de har en av galaxens största inkomster per kapita.
På andra sidan har vi Folkrepubliken Haven, som är äldre och som först utvecklats på liknande sätt fast mot republik. Republiken gick överstyr och blev en skenrepublik där arvsrätt och familjetillhörighet krävdes för viktiga poster.
Under “arvsrepubliken” infördes en massa ekonomiska reformer, såsom: medborgarlön; fria bostäder; reformering av undervisningsystemet; förstatligande av nyckelindustrier, media och kommunikation; reglering och hård beskattning av privat verksamhet. Den omgivande sektorn beundrade reformerna och det synbarliga välståndet - och flera omkringliggande kolonier försökte emulera dem.
Problemet var att kassan snart började sina, de förstatligade verksamheterna var inte på långt när så effektiva som de privata. Dessutom innebar “reformerna” inom utbildningsväsendet att det började bli svårt att få tag på kompetent arbetskraft, och en allt större del av arbetstyrkan valde dessutom att stå utanför.
De som stod utanför blev mer och mer av en belastning – de bidrog inte till samhällsekonomin, men var snabba att klaga och revoltera om deras levnadsstandard inte ständigt höjdes. En subkultur av “doleister” skapades och normaliserades så att arbete och strävan blev mer ett undantag än en regel. En syn på verkligheten som också understöddes av det politiserade utbildningsystemet
Ledarna för arvsrepubliken var ovilliga att försöka göra något drastiskt åt situationen internt, det skulle riskera deras egen makt och till och med i förlängningen deras liv. Istället tittade de utåt och började föra små erövringskrig mot strategiska och ekonomiskt värdefulla grannar. Kistorna fylldes efter vart och ett av dessa och mobben kunde hållas stången ett tag till. Det var dock ett spel med mindre och mindre utbyte, eftersom de erövrade områdena snabbt krävde samma rättigheter och reformer som centralplaneten – så de förvandlades från nettoinkomster till nya utgifter, vilket krävde nya erövringar.
Till slut hamnar man i luven på Manticore, som länge sett hur denna konflikt seglat upp och gjort vad man kan för att förbereda sig. Ytligt ser det ut som David och Goliat, Manticore har inte mer än hälften så stark flotta till numerär och dessutom överlag lättare enheter för att hinna med att bygga upp sin styrka. Trots det slår man tillbaka de första attackerna på ett övertygande sätt, och lyckas till och med motattackera och skaffa sig framskjutna positioner.
För Haven är det en katastrof, en katastrof som några av doleisternas representanter sett komma. De har förberett en kupp och lyckas hugga huvudet av hela den hereditära klassen. Snabbt ombildas republiken till folkrepubliken - under järngrepp av sin alldeles egna politbyråliknande klick under ledaren Robert Pierre (jo jo Robespierre). För att kuva flottan sätts folkrepresentanter att vaka över kaptenerna, kommendörerna och amiralerna som nu kallas medborgarkaptener, medborgarkommendörer och medborgaramiraler. Kriget återupptas, då grundförutsättningarna fortfarande är desamma. Den nya folkrepublikens ledare är precis lika ovilliga att skaka båten med medborgarlönesystem och likande – man behöver helt enkelt hotet utifrån för att ens kunna börja marginellt försöka reparera de värsta skadorna. Undan för undan inser de nya ledarna att arbetet nästan är övermäktigt, och de korrumperas också av den absoluta makt de varit “tvungna” att tillskansa sig.
–
David Weber påstår inte att Haven skulle vara socialistiskt, utan han lägger faktiskt skulden på vanligt enkelt maktbegär. Likväl eldas massorna i Haven med propaganda som skulle kunna hämtats från tjugo och trettiotalets Sovjet – eller i viss mån från Goebbels. Kärnan är att Haven skapat ett system helt beroende av en stark centralmakt, falsk rättvisa, och med en stor samhällsklass som endast fungerar som parasiter i systemet. Det är väl enkelt i vissa stycken, men i sin enkelhet är det ändå tankeväckande.
Skriv en kommentar