Vad kan man säga om Frankrike?
Frankrike har alltid varit något av en temperaturmätare över vad som är rätt och fel i Europa. Det finns nog inget annat land där såväl sociala och politiska problem som experiment är så synliga och tydliga – särskilt med dess långa tradition av direkta protester mot politiska beslut. Viljan att sätta sig på tvären är naturligtvis på gott och ont, men den här gången verkar det ha slagit rejält fel.
Jag ser svenska kommentarer som applåderar de franska studenternas demonstrationer och politikernas eftergifter. De pratas rättvisa, höger-/vänsterpolitik och arbetares trygget i sin ”kamp” mot arbetsgivarna. Jag har sett kommentarer om att de franska studenterna stått upp mot dem som redan har och som vill trycka ner de som inte har.
För att sluta prata ur skägget – hästskit!
Anställningstrygghet är positivt i lagom mängd. Det är positivt att det finns en tröskel som skall passeras innan någon kickas ut och att det inte är helt gratis.
Men liksom det kan vara bra att sätta på ett förband om ett sår blöder, men knappast smart att kväva huden under flera lager plast och bomull – så kan det som är positivt i lagom mängd vara ett långsamt gift i större mängd.
Företag, särskilt stora företag, är rationella snarare än moraliska entiteter – det kan vara en fördel om grundläggande spelregler modererar det rationella tänkandet i viss mån för att göra situationen mänskligare för den anställde.
Tryggheten, när den byggts på i lager efter lager slutar dock med att alla sitter där de sitter.
Följden blir lätt motvilja mot att byta den trygghet man har mot osäkerheten att söka nytt jobb. Folk som stannar på sitt jobb även när de vantrivs och i stor utsträckning har lagom entusiasm för att passa som stolsvärmare på arbetsplatsen.
Sakta men säkert förvandlas anställningsintervjun till en förhandling om livstidskontrakt.
Följden blir också lätt arbetslöshet för alla som inte är ”säkra kort”. Man kan försöka lagstifta runt det hela, men hur man än vänder sig har man ändan bak.
Det som behövs är rörlighet. Det är sunt och naturligt att byta jobb med några års eller något decenniums mellanrum. Det utvecklar en själv som person och ger nya vinklar, man får större och bredare kompetens och kan prova olika saker och se sin egen potential. Det motverkar synen på sig själv som något slags offer under arbetsgivarens nycker, man kan kombinera lojalitet med integritet och friheten att själv välja vad man är beredd att acceptera.
Det är egentligen sant för alla, men den naturliga gruppen att börja med är ungdomar. De behöver komma in och börja jobba – annars hamnar de utanför medan uppförsbacken att ta sig in blir brantare och brantare. De är också lättare att börja med eftersom det inte blir fråga om att ta ifrån dem ett ”privilegium” de redan har.
Däremot är det egentligen inte bra att ha olika system för olika grupper människor, så i förlängningen behövs liknande system för alla.
Våga byta tryggheten att inte kunna kickas ut, mot tryggheten att kunna få jobb på en dynamisk och rörlig arbetsmarknad.
Det är synd om de franska ungdomarna. De har vunnit den värsta pyrrhusseger som kan tänkas – de får behålla sin anställningstrygghet, men riskerar att aldrig kunna utnyttja privilegiet.
Om åtgärderna och reformerna det talas så mycket om i såväl Frankrike som i (s)-leden i Sverige säger jag: ”HA! We’ve been there, done that, and got the scars to prove it.”
Varför tror såssarna att det skall funka bättre den här gången än det gjorde gången innan, eller gången innan det?
Inlägg