Socialstaten och humanismen

Jag hamnar ofta i diskussion med vänner och bekanta, till och med familj på vänsterkanten. Lyckligtvis blir vi inte ovänner för den saken, men ibland undrar jag hur jag skall bryta igenom vad jag upplever som förutfattade meningar om vad liberal politik egentligen innebär.

Jag läste nyligen Louise P:s sågning av Esbati – “Konsten att hitta det röda snöret” – och det var en del av artikeln jag fastnade för.
Jag har sett det förut, men den här gången fastnade det i flugtejpen…
Välformulerat om bakgrunden till de franska kravallerna:

Problemet är bara det att Frankrike och dess ghetton är funktioner av en stark socialstat där protektionistisk marknad och ett bidragskompenserande satt hela den fria konkurrensen och de fria företagskrafterna helt ur spel. Men märkligt nog blir det ändå en funktion av kapitalism/nyliberalism/fascism. Bidragskompenserandet är i allra högsta grad ett sätt att slippa göra [något] åt en ohållbar situation och [något] som förstärker sociala problem. De löser dem inte. Man bryr sig inte heller om att tillse att det finns en naturlig kontakt mellan befolkning och ordningsmakt. En polis som alla borde få lära sig är där för att skydda dem. Istället kommer de bara när det är problem. Det är inte underligt att polisen får en hotfull och karikatyrlikande ställning.

Frankrike är på vissa plan mindre socialistiskt än oss, men på många andra plan är det en vink om de ultimata följderna av den politik som förs i Sverige idag.

Även vi har ghetton, där människorna har närmast fråntagits möjligheten att livnära sig på ett konstruktivt sätt och utveckla sina egna drömmar och idéer. Vi ersätter med bidrag och åtgärder den grundläggande driften att ta ansvar för sitt eget liv och att göra något med det. Om någon vågar kritisera detta, så får de snabbt i sin politiska inkorrekthet stämpeln brunliberaler, själviska kapitalister, världsfrånvända krösusar i gräddfilen etcetera – alldeles oavsett hur deras egna faktiska erfarenhet och livssituation ser ut.

Nå, någon måste kritisera, även om det innebär att de sprayas bruna av motståndare med svaga sakargument. Den här gången är det min tur.

Sveriges problem består inte i att vi har en för svag välfärdsstat. Vore det så enkelt skulle alla problem kunna lösas med skattehöjningar, vilket vänstern verkar tro. Problemen för de som lever på marginalen i Sverige är inte endast pengar, även om pengar är viktig när man har svårt att få ekonomin att gå ihop, utan lika mycket i var pengarna kommer ifrån.
Detta är sant för individen, som med största säkerhet skulle må bättre av att själv tjäna sina pengar än att få dem som bidrag. Det är också sant i ett större perspektiv, då människors arbete genererar mer arbete – medan passivitet lätt genererar mer passivitet.

Aktiva människor som kan och vill ta ansvar för sina egna liv får högre livskvalitet.

I socialstaten försörjs en alltför stor grupp människor av en alltför liten grupp. Det innebär att den första gruppen aldrig kommer ur sin fattigdom och passivitet, medan den andra gruppen förutom att få all makt dessutom betalar enorma mängder skatt och arbetar sig till att bli hjärtinfarktskandidater.
Snarare än att skapa den trygghet vars illusion hålls upp som en fana för snart sagt hela vänsterrörelsen, så skapar socialstaten segregation, ett A och B lag där inget av lagen egentligen mår bra.

Passivisering leder till att allt färre skall betala för allt fler, en situation som i grunden är instabil. Det leder även till stora klyftor och segregation.

Andra effekter blir att de enorma skatterna kräver larviga bruttolönenivåer för de som arbetar, vilket i sin tur innebär dyr arbetskraft, vilket i slutändan sänker konkurrenskraften internationellt. Ergo, fler arbetstillfällen uppstår inte, eftersom det är billigare att effektivisera användningen av den personal man har och få dem att arbeta hårdare – eller att flytta arbetskraftsintensiv verksamhet till länder med lägre lönenivåer. Så trots att storföretagen gör rekordvinster som nu, så värvar de inte folk utan snarare tvärtom – högkonjunkturen får plötsligt inte automatiskt låg arbetslöshet som följd, vilket inte verkar gå in i väl valda politikers huvuden.

Vi kan bestämma att ingen i Sverige skall ha mindre än 20000 netto i lön. Följderna på sikt kommer tyvärr bli att vi ALLA har mindre än 20000 netto i lön, önsketänkande leder lätt till att man skjuter sig själv i foten.

Socialdemokratin, nu senast på kongressen, pratar om “full sysselsättning som det allt annat överskuggande målet med socialdemokratisk politik”. Men det finns sysselsättning och sysselsättning. Åtgärder är inte arbete, utbildning är inte arbete, praktik är inte arbete – eller praktik kan vara arbete och kan leda till arbete med en hel massa tur. Socialdemokratin verkar, i sin maktlöshet inför den nuvarande situationen, glömma skillnaden om de någonsin förstod den.

Endast riktigt arbete räknas. Målet bör vara minsta möjliga arbetslöshet under kortast möjliga perioder för minsta möjliga mängd människor, snarare än full sysselsättning till varje pris.

Att försöka lösa allas problem med bidrag, är ett av skälen till att invandringspolitiken blir så konstig. Det är glasklart att invandrare som inte får jobba blir dyrare och tar längre tid att integrera i samhället. Det är också en mindre skojig följd av arbetsmarknadslagarna att invandrare som nyligen kommit till Sverige har svårt att få jobb – med sitt sämre språk och ibland sämre dokumenterade erfarenheter upplevs det lätt som riskabelt att ge dem en chans.
Många kommer hit fulla av dådkraft, de har lyckats ta sig från hemlandet ända till Sverige – vilket borde säga något om deras kapacitet. De passiviseras sedan i väntan på beslut och arbetstillstånd. När de väl kommit så långt att de fått uppehålls och arbetstillstånd har andan ofta gått ur dem. Att det trots allt startas tretton pizzerior på dussinet bara för att nämna ett exempel, visar bara hur mycket kraft och initiativ som går till spillo.

Det gäller att ta tillvara kraft och förmåga till initiativ hos de som kommer till Sverige. Att tvinga dem till väntan och passivitet är kontraproduktivt och dessutom grymt.

Så vad är det vi behöver?

Vi behöver ett samhällsklimat där det egna initiativet premieras. Det innebär att det kommer att finnas inkomstklyftor, eftersom driftiga människor kommer att få bra betalt. Men det innebär också att mer verksamhet kommer att skapas, vilket innebär fler arbetstillfällen, vilket innebär mindre misär även för de som har det sämst.

Fler människor i verkliga arbeten utan statliga eller kommunala subventioner innebär också i förlängningen en starkare välfärd, eftersom flera variga sår i ekonomin slutar blöda pengar. Så även om det finns klyftor kommer de som har det sämst att få det bättre.

Det måste vara lätt att starta företag, det måste vara rimligt för företagare att betala skatt, det måste vara ett rimligt åtagande att anställa – annars fastnar de flesta nystartade företag i enmans/fåmansverksamhet med allt vad det innebär av arbetsbelastning, sårbarhet och ekonomisk svajighet. Ett skattesystem för småföretagare som är för tungt och krångligt skapar lätt en stor svart sektor, delvis för att företagaren har svårt att få ekonomin att gå ihop och delvis för att många kunder inte har råd att betala vad varan eller tjänsten kostar skattad.

För att ens en normal skatt för småföretagare överhuvudtaget skall kunna motiveras, så måste egenföretagare ha samma rätt till trygghet som anställda. Sjukförsäkring, a-kassa, socialbidrag, etcetera måste i realiteten finnas tillgängligt även för småföretagare. Med dagens situation är en egenföretagare närmast rättslös, att bli sjuk är otänkbart och för många är nedläggning det enda alternativet vid minsta störning.

Uppdatering: När jag säger att trygghetssystemen skall vara tillgängliga även för småföretagare, så utgår jag naturligtvis från det enkla faktum att många småföretagare befinner sig i rävsaxen att betala för tjänsterna skattevägen utan att i praktiken ha tillgång till dem. Skulle skatten vara rejält mycket lägre, skulle nog många företagare vilja lösa detta privat via försäkringar eller sparande – men det går inte så länge skatten äter för mycket på marginalerna.

Anställningstrygghet låter bra på pappret, trygghet är ju alltid bra, men varför inte anställartrygghet? Varför förväntas alltid den som vill anställa vara så mycket starkare än den som är anställd? Det finns situationer där en enda anställd kan sänka ett litet företag genom att sjukskriva sig med lagom otäcka intervall (typ ett par veckors sjukskrivning med ett par veckors mellanrum i några månader). LAS som den ser ut idag är en övervintrare från en tid när normen var stora kapitalstarka och arbetskraftsintensiva enheter. Det var också en rest från den tid när brukspatron bestämde vem som skulle stanna och vem som skulle gå. Idag skapar LAS en rigiditet på arbetsmarknaden som visar sig i en total brist på rörlighet och en ovilja att ge fast anställning.

Folk måste kunna leva på sin lön, utan att bruttolönenivån blir orimlig i ett internationellt perspektiv. Det innebär att lönen skall vara nog i sig utan en massa bidrag, det innebär lägre skatter och det innebär även en lägre bruttolön, men troligen större köpkraft då mindre av lönen konfiskeras på vägen. Jag pratar inte konsumtionshysteri här, jag pratar försörjning. Sådana fenomen som hyresbidrag, flyttbidrag mm bör inte vara nödvändiga annat än för en försvinnande minoritet i speciella livssituationer. Jag pratar inte heller bara inkomstskatt, utan även arbetsgivaravgift, värnskatt, moms och punktskatter. Överhuvudtaget förstår jag inte att man, i ett land med sådan arbetslöshet, kan med att begära så mycket betalt för att arbetsgivaren skall ha rätt att ge någon lön? Det verkar bakvända världen.

Den offentliga sektorn måste prioritera sin kärnverksamhet: vård, omsorg, skola, lag, försvar och infrastruktur. Överbyggnad och allt annat bös måste hållas så kort som är möjligt utan förlust av väsentlig samhällsfunktion. Myndigheter och byråkrati saneras så att den är tillräcklig för att klara sin uppgift och inte ett uns mer.

Offentliga tjänster skall för det mest grundläggande och för de som verkligen inte har råd vara gratis, men för de som har råd bör de i viss mån egenfinansieras. Så kan till exempel privata försäkringar hjälpa till att finansiera vård som inte är absolut nödvändig för liv och livskvalitet. För de som faller ur de privata försäkringsystemen kan ett offentligt men frivilligt alternativ skapas.

De som är svagast måste kunna lita på att det stöd de kan förvänta sig delas ut enligt klara och förståeliga regler snarare än politiskt påverkade arbiträra bedömningar. Det måste finnas en enkel och tydlig tillsyn av fattade beslut, så att den enskilda människan inte körs över av myndigheter.

Invandrare skall kunna räkna med att få beslut snabbt. Jag anser personligen att vi lika gärna kan öppna gränserna för de som inte är brottsligt belastade och som är beredda att försörja sig själva. Likaså anser jag att de som kommer som flyktingar inte bör bli behandlade som något katten släpat in.

Det tar tid

Att förändra en socialstat tar tid, ingen vill såga i grenen de sitter på, så att röja i snårskogen är smärtsamt. Tyvärr kommer en och annan bli lidande när åtgärder tas som syftar till en positiv förändring och därför krävs ödmjukhet. Att gnälla på sjukförsäkrade är för tillfället populärt, och att förändra är nödvändigt – men med lite ödmjukhet inser man att många som faktiskt är svaga och sjuka kommer bli lidande. Det enda man kan göra är att vara vaken inför detta och nogrannt utvärdera resultaten av åtgärder man trots allt genomför.

Jag är positiv till alliansens arbete med att presentera ett regeringsalternativ, det verkar mognare än på många år. På kort sikt innebär det kanske små förändringar, men riktningen är bort från den alltmer växande socialstaten. Jag är faktiskt glad för att man för en gångs skull valt att propagera för att skynda långsamt. En av svagheterna i tidigare borgerlig politik var att man ville göra allt på en gång. Samtidigt måste man om man väljer att gå mjukt fram vara ännu klarare över riktningen, så att man inte tappar spåret.

Skrivet fredagen den 2/12 2005 kl: 12:34, Kategori: Blandat, Politik.
Gillade du artikeln kan du prenumerera på nya artiklar.
Eller prenumerera på kommentarer via RSS
Du kan också skriva en kommentar, eller göra en trackback från din sajt.