Medborgarlön igen

Jag har fört debatt kring medborgarlön med en Mats33

Det förtjänar en ny post.

Mats: I min modell är alltså inkomstskatten 55-65 procent. Och grundbeloppet är 6000 kr för vuxna. Och man har komplementsystem på 30-60 mrd. Det betyder alltså att staten tar 6 av 10 kr som du tjänar. Och sen betalar de tillbaks, enligt formeln 1 vuxen = 6000 kr/mån.

Staten som den enskildes ”gynnare”

Det finns en grundläggande del av resonemanget kring medborgarlön jag inte kan svälja. Det har inte med pengar i plånboken att göra, utan skulle kunna ses som ett resonemang liknande det Marx förde om alienation (jodå jag har läst Marx).

Om min inkomst avskiljs från den verksamhet som genererar den, så skapas ett avstånd i den psykologiska kopplingen mellan det jag gör och vad jag får betalt. Delar av min inkomst kommer då att likna pension, eller kanske än mer gamla tiders livränta.

Min ekonomiska status kommer då i högre grad styras av staten än av något annat. Det är obehagligt alldeles oavsett de effekter på min driftighet det kan tänkas få.
En annan fara är densamma idag som för några hundra år sedan: Livränta innebär en implicit lojalitet mot den som föder dig.

Med den ”demokratiska kontroll” vi har i dagens samhälle kanske detta inte upplevs som ett stort problem. Men vårt samhälle är inte statiskt och vi riskerar utan vidare att hamna i en situation av bröd och skådespel. Dra det till sin spets och demokratiskt viktiga frågor kommer än mer att drunkna i plånboksfrågorna, med lite Machiavellisk metod skulle politiker kunna undgå ideologiskt pinsamma debatter bara genom att utlova höjningar i medborgarlönen. Jo man skulle kunna skriva in nivåerna i grundlagen, men det tror jag inte på – grundlagen är inte menad för att hålla data som kan bli föråldrad så snabbt som ekonomiska.

Makt och korruption

Med mycket pengar följer makt, med makt följer ofta korruption, med korruption följer partiell amnesi ifråga om samhällets egentliga uppdrag.
Jag har personliga erfarenheter och vittnesmål från vänner inom politiken om hur det redan idag slarvas med ekonomi när folk på förtroendeposter söker ”förverkliga sig själva” genom leksaksprojekt som knappast kan ses som kärnverksamhet eller tveklöst allmännyttiga. Om de inte klanderfritt kan sköta det nuvarande förtroendet, varför skulle jag anförtro dem än mer?

Samhället som förälder

Den andra invändningen hör också ihop med samma ”alienation”. Om inte min ekonomiska trygghet hör ihop med vad jag tar mig för, så försvinner en viktig del av ansvaret för mitt eget liv. Redan idag tycker jag vi lider av en ”samhället-skall-ta-hand-om-mina-problem” sjuka, vi har blivit handlingsförlamade och saknar integriteten att ta ansvar för oss själva.

Jag pratar inte om de verkligt sjuka, eller om de som av andra skäl helt saknar förutsättningar att klara sitt liv och livsföring. Vi måste fortfarande ha ett skydd mot svält och misär. Men gråzonen där människor iofs behöver hjälp, men där de antingen kan göras till passiva offer eller vara deltagare i sitt eget liv är för stor – och som den hanteras skapas offer där möjligheter borde finnas.

Utan drivkraft inga jobb

Arbetsmarknaden må vara hur grå och trist som helst, men jag ställer mig frågan hur den skulle kunna bli bättre om det inte finns driftiga entreprenörer som skapar verksamheter som skapar jobb. Varför skulle någon bry sig, om skillnaden mellan att jobba arslet av sig eller inte blir för liten? Redan som det är skulle jag troligen tjäna bättre och vara tryggare som anställd än som egen. Friheten i mitt jobb har hittills vägt över så jag fortsatt träla, men tar staten mer skatt vete faen om jag orkar.

25 svar på ”Medborgarlön igen”

  1. Det finns en grundläggande del av resonemanget kring medborgarlön jag inte kan svälja. Det har inte med pengar i plånboken att göra, utan skulle kunna ses som ett resonemang liknande det Marx förde om alienation (jodå jag har läst Marx).

    Om min inkomst avskiljs från den verksamhet som genererar den, så skapas ett avstånd i den psykologiska kopplingen mellan det jag gör och vad jag får betalt. Delar av min inkomst kommer då att likna pension, eller kanske än mer gamla tiders livränta.

    – En del av din inkomst som löntagare kommer att kallas för basinkomst. Det är riktigt. Men om det bara är ordet det är frågan om så kan man ju kalla den basinkomst som går till lönearbetare för lön. Alltså att arbetslösa får basinkomst + ev socialförsäkringstillägg. Och att löntagare får basinkomst + nettolön, men vi kallar det för lön + lön. Vi kan för enkelhets skull utgå från att nettoinkomsten inte förändras särskilt mycket för löntagarna.

    Min ekonomiska status kommer då i högre grad styras av staten än av något annat. Det är obehagligt alldeles oavsett de effekter på min driftighet det kan tänkas få. En annan fara är densamma idag som för några hundra år sedan: Livränta innebär en implicit lojalitet mot den som föder dig.

    – Basinkomsten utgör bara en tredjedel av din nettoinkomst om du tjänar bra. Om du tjänar dåligt utgör den hälften. Men basinkomstens förändringstakt, + eller -, kan lagstadgas. Så att du inte behöver vara orolig för att den förändras så fort att du inte hinner byta till en billigare eller dyrare lägenhet t ex. Förändringstakten på inkomtserna från jobb däremot är mkt större. Dvs din ekonomiska status styrs av lönearbetet. Kanske t.o.m. mer än idag, eftersom 6000 kr är betydligt lägre än vad de flesta har ut i a-kassa mm idag.

    Med den “demokratiska kontroll” vi har i dagens samhälle kanske detta inte upplevs som ett stort problem. Men vårt samhälle är inte statiskt och vi riskerar utan vidare att hamna i en situation av bröd och skådespel. Dra det till sin spets och demokratiskt viktiga frågor kommer än mer att drunkna i plånboksfrågorna, med lite Machiavellisk metod skulle politiker kunna undgå ideologiskt pinsamma debatter bara genom att utlova höjningar i medborgarlönen. Jo man skulle kunna skriva in nivåerna i grundlagen, men det tror jag inte på – grundlagen är inte menad för att hålla data som kan bli föråldrad så snabbt som ekonomiska.

    – Vi kan utgå från att basinkomsten lagstadgas i grundlagen och att förändringstakten sätts till en viss procent, maximalt.

    Med mycket pengar följer makt, med makt följer ofta korruption, med korruption följer partiell amnesi ifråga om samhällets egentliga uppdrag. Jag har personliga erfarenheter och vittnesmål från vänner inom politiken om hur det redan idag slarvas med ekonomi när folk på förtroendeposter söker “förverkliga sig själva” genom leksaksprojekt som knappast kan ses som kärnverksamhet eller tveklöst allmännyttiga. Om de inte klanderfritt kan sköta det nuvarande förtroendet, varför skulle jag anförtro dem än mer?

    – Snarare anförtror du dem mindre. Basinkomst lösgörs från politikerna genom att det kopplas till BNP och till att politikerna, om de vill öka den, bara får öka den t ex 5 procent per år.

    Den andra invändningen hör också ihop med samma “alienation”. Om inte min ekonomiska trygghet hör ihop med vad jag tar mig för, så försvinner en viktig del av ansvaret för mitt eget liv. Redan idag tycker jag vi lider av en “samhället-skall-ta-hand-om-mina-problem” sjuka, vi har blivit handlingsförlamade och saknar integriteten att ta ansvar för oss själva.

    – Du har ansvar för att få ihop 14000 netto, eftersom ett hyggligt liv kostar detta, och staten bidrar med 6000.

    Arbetsmarknaden må vara hur grå och trist som helst, men jag ställer mig frågan hur den skulle kunna bli bättre om det inte finns driftiga entreprenörer som skapar verksamheter som skapar jobb. Varför skulle någon bry sig, om skillnaden mellan att jobba arslet av sig eller inte blir för liten? Redan som det är skulle jag troligen tjäna bättre och vara tryggare som anställd än som egen. Friheten i mitt jobb har hittills vägt över så jag fortsatt träla, men tar staten mer skatt vete faen om jag orkar.

    – Drivkrafterna för bidragstagare ökar om de får behålla 4-5 kr av varje 10-krona som de tjänar istället för 0 kr. Men det är klart att du har rätt i att om ML införs så bör skatten läggas på 50-60 procent brutto snarare än 70-80 procent. I Finland talas iofs om 40 procent under en viss brytpunkt och 55 procent över denna. Med de skattesatserna blir dock ML nivån väldigt låg gissar jag. Vidare tror jag att det blir fler småföretag med en måttlig ML, bland annat beroende på hur gränssnittet mellan arbete, bidrag, ftg ser ut idag. Gynnar definitivt inte den som vill testa att starta nåt. I synnerhet inte om utgångsläget är bidrag.

  2. Vi får nog snart börja köra lite kortare kommentarer 😀 raskare puckar.

    > […] Men om det bara är ordet det är frågan om så kan man ju […]

    Det är inte ordet det är frågan om utan källan.

    > Basinkomsten utgör bara en tredjedel av din nettoinkomst om du tjänar bra. […]

    Du missförstår mitt påstående, det är inte ett matematiskt påstående utan en fråga om makt.

    > Vi kan utgå från att basinkomsten lagstadgas i grundlagen och att förändringstakten sätts till en viss procent, maximalt.

    Det tror jag inte alls vi kan utgå ifrån.

    > Snarare anförtror du dem mindre. Basinkomst lösgörs från politikerna genom att det kopplas till BNP […]

    Förutsatt förstås att politikerna skrivit bort sin kontroll genom grundlagsändring, vilket jag tror när jag ser det. Dessutom är det inte ifråga om ML i sig själv jag skriver utan om det ökade pengaflödet genom statskassan. Ännu större omsättning gör att än större dumheter kan begås.

    > Du har ansvar för att få ihop 14000 netto, eftersom ett hyggligt liv kostar detta, och staten bidrar med 6000.

    Det är grundidén, men liksom alla sådana system är det utsatt för möjlig ”mission-creep”, dvs vad som är sant idag är det inte nödvändigtvis efter ett par mandatperioder.
    Dessutom klingar det illa i mina öron, att jag som är fullständigt kapabel att försörja mig själv skall ha en del av min inkomst från staten. Det blir rundgång i systemet där jag först skall betala in pengarna och sedan få tillbaka samma pengar med eventuella tillägg/avdrag.

    > Drivkrafterna för bidragstagare ökar om de får behålla 4-5 kr av varje 10-krona som de tjänar istället för 0 kr. Men det är klart att du har rätt i att om ML införs så bör skatten läggas på 50-60 procent brutto snarare än 70-80 procent. […]

    Du har rätt om skatten, men jag skulle vilja lägga den än lägre. Du har också rätt i att bidragstagare inte får förlora eller ens gå jämt upp på att jobba – det måste finnas ett tydligare incitament. Jag är inte säker på att alliansen är helt på rätt spår med annonserade sänkningar av ersättningar, men incitament behövs och det är bättre att göra *något* än att stå handfallen.

  3. Det är inte ordet det är frågan om utan källan.

    – Ok.

    Du missförstår mitt påstående, det är inte ett matematiskt påstående utan en fråga om makt.

    – Ok. Fast jag ser det i så fall på motsatt sätt. Dvs att ML innebär att makt överförs från staten till individerna. Detta resonemanget gäller dock i synnerhet för alternativ där ML delfinansieras genom att staten inför en skolpeng, kulturpeng, mediapeng, demokratipeng, biståndspeng, vårdpeng etc – som klumpas ihop till en medborgarpeng, som individerna får bestämma över själva. Kanske de t.o.m. skall få använda pengarna på annat sätt än till skola, kultur, media, demokrati, bistånd, vård ?

    Det tror jag inte alls vi kan utgå ifrån.

    – Du kan också välja att formulera din ståndpunkt på följande sätt: ”Jag anser att den bästa ML-modellen är en i vilken den maximala hastigheten på förändringstakten skrivs in i grundlagen”.

    Förutsatt förstås att politikerna skrivit bort sin kontroll genom grundlagsändring, vilket jag tror när jag ser det. Dessutom är det inte ifråga om ML i sig själv jag skriver utan om det ökade pengaflödet genom statskassan. Ännu större omsättning gör att än större dumheter kan begås.

    – Det ökade penningflödet från statskassan är en skimär. Detta av följande anledning: Man kan se till att tidsdifferensen mellan brutto-skatt och återinbetald basinkomst kan göras väldigt liten. Det är ju för övrigt också något som liberaler kan ange som krav för att stödja idén.

    Det är grundidén, men liksom alla sådana system är det utsatt för möjlig “mission-creep”, dvs vad som är sant idag är det inte nödvändigtvis efter ett par mandatperioder. Dessutom klingar det illa i mina öron, att jag som är fullständigt kapabel att försörja mig själv skall ha en del av min inkomst från staten. Det blir rundgång i systemet där jag först skall betala in pengarna och sedan få tillbaka samma pengar med eventuella tillägg/avdrag.

    – Basinkomst innebär rundgång i systemet. Det håller jag med om. Men jag håller inte med om att denna rundgång inte är bra. Att det inte känns bra eller att det ”klingar illa” är inte ett tillräckligt tungt vägande motargument som jag ser det. När det gäller ”mission-creep” så är det väl något som kan hända med allt. Men innan ML införs så är det som sagt bra om villkoren, maximal ökningstakt, etc klargörs. Förmodligen blir ML ett betydligt strängare reglerat område än något av dagens system, och därmed minskar också risken för att någon politiker, även om jag inte tror att risken är särskilt stor, skulle föreslå så mycket som 5-800 kr höjning (eller minskning) på så kort tid som ett år. Tycker f.ö. också att barnbidraget, som också innebär rundgång, är bra. Eftersom det är enklare, ger mindre bidragsfällor, mindre byråkrati etc. Motargumentet även där brukar ju vara rätt löjligt. Nämligen att ”det känns fel”.

    Du har rätt om skatten, men jag skulle vilja lägga den än lägre. Du har också rätt i att bidragstagare inte får förlora eller ens gå jämt upp på att jobba – det måste finnas ett tydligare incitament. Jag är inte säker på att alliansen är helt på rätt spår med annonserade sänkningar av ersättningar, men incitament behövs och det är bättre att göra något än att stå handfallen.

    – Mailade just med den person i Finland som är ansvarig för det gröna partiets grundinkomstutredning. De tittar för närvarande på ett förslag från Osmo Soininvaara. Om jag tolkar honom rätt så är det i korthet följande: 40 procent inkomstskatt upp till en bruttoinkomst på ca 50 000 kr. Därefter 55 procent inkomstskatt.

    En liknande finansiering skulle kanske vara möjlig i Sverige också, förutsatt att man höjer momsen, kapitalskatterna, punktskatterna mm en del. Alternativt att man accepterar en basinkomst som ligger på ca 4000 kr/mån plus en del miljarder till komplementsystem. Dock finns det en invändning mot en dylik skattefördelning och det är att det blir en progressiv skatt även om alla betalar lika stor andel i procent.

    En annan invändning är att få troligtvis skulle acceptera en så låg ML som 4000 kr – såvida man inte bevarar en hel del av dagens bidragssystem, men då minskar ju å andra sidan finansieringsmöjligheten till systemet. Trots detta är alternativet tänkbart.

  4. Mats

    Vad gäller makt så är det system som överför mest makt till folket ett där så lite av deras pengar som möjligt snurrar genom det offentliga.

    Det finns områden som måste finansieras gemensamt, det går nästan inte att undkomma, och är väl knappast önskvärt heller. Utöver det har vi valt, och jag tror det är bra, att stödja de som är absolut svagast i samhället och i viss mån de som är förbi sin yrkeskarriär.

    Allt annat är valfritt. Man kan göra som Sverige, eller så kan man göra som vissa skatteparadis och bara finansiera det absolut mest grundläggande av samhällets infrastruktur – och ibland knappt ens det. Men valet är inte mellan skatteparadis eller svensk socialstat – vi kan lägga oss någonstans mittemellan.

    Det som krävs är att man tydligt definierar samhällets ansvar och ser vad det kostar. Vad vi behöver är en balans, där man definierat vad som är centralt och vad som är självvalt. Och där man bantat så mycket man kan utan att förlora i empati och omsorg om medmänniskorna.

    Det får strängt taget inte finnas några bidragssystem som inte är behovsprövade, och om alla ändå skall vara behovsprövade kan vi lika gärna spola byråkratin och skapa ett enda (jämför Bildts negativa skatt). Klarar du inte din försörjning skall du inte betala skatt, utan få tillbaka. Klarar du däremot din försörjning skall du göra det för egen maskin, inte delvis genom bidrag. I zonen däremellan finns någon form av progressiv övergång.

    Skattesystemet måste för att vara enkelt att administrera och lättförståeligt göras ultrasimpelt. Kommer du över den brytpunkt där din skatt inte längre modifieras neråt, så betalar alla lika mycket procentuellt. Punktskatter minimeras och sätts bara på varor och fenomen där det finns *mycket* goda skäl, det vill säga där samhället har en kostnad – bränsle, sprit, tobak är prima exempel. Med andra ord moms, fastighetsskatt, gåvoskatt, arvsskatt, förmögenhetsskatt, reavinstskatt, vinstskatt, arbetsgivaravgift, kyrkoskatt etcetera försvinner som möjlighet.

    Det finns fler frågor att ta hand om i samma sammanhang, som svaga kommuner i Norrland och liknande, men det blir för långrandigt att gå in på.

    Poängen är att ett system som det jag skissat upp här skulle klara allt det som ditt ML-system klarar, men med låg skatt, mindre statsapparat och därmed med större personlig självständighet.

  5. Vad gäller makt så är det system som överför mest makt till folket ett där så lite av deras pengar som möjligt snurrar genom det offentliga.

    * Snarare ett system där din nettoinkomst = bruttoinkomst, om du tjänar över existensminimum. Och detta innebär ML i högre grad än dagens system och i minst lika hög grad som ett borgerligt system utan ML.

    Det finns områden som måste finansieras gemensamt, det går nästan inte att undkomma, och är väl knappast önskvärt heller. Utöver det har vi valt, och jag tror det är bra, att stödja de som är absolut svagast i samhället och i viss mån de som är förbi sin yrkeskarriär.

    * Nettoeffekten av ML är att de fattigaste av de fattigaste gynnas, och det i högre grad än alternativa system. Eftersom det i de alternativa systemen alltid finns en risk för att en del hamnar på en noll-inkomst.

    Allt annat är valfritt. Man kan göra som Sverige, eller så kan man göra som vissa skatteparadis och bara finansiera det absolut mest grundläggande av samhällets infrastruktur – och ibland knappt ens det. Men valet är inte mellan skatteparadis eller svensk socialstat – vi kan lägga oss någonstans mittemellan.

    * Och där är en måttlig ML en variant, mellan nyliberalism och socialdemokrati, lika väl som en socialdemokratisk folkpartism.

    Det som krävs är att man tydligt definierar samhällets ansvar och ser vad det kostar. Vad vi behöver är en balans, där man definierat vad som är centralt och vad som är självvalt. Och där man bantat så mycket man kan utan att förlora i empati och omsorg om medmänniskorna.

    * Bantandet som de borgerliga föreslår hade varit ok om de samtidigt satsat på att sakta bygga upp ett grundtrygghetssystem istället.

    Det får strängt taget inte finnas några bidragssystem som inte är behovsprövade, och om alla ändå skall vara behovsprövade kan vi lika gärna spola byråkratin och skapa ett enda (jämför Bildts negativa skatt). Klarar du inte din försörjning skall du inte betala skatt, utan få tillbaka. Klarar du däremot din försörjning skall du göra det för egen maskin, inte delvis genom bidrag. I zonen däremellan finns någon form av progressiv övergång.

    * Tvärtom, bara ett system, och ovillkorligt. Vad gäller negativ skatt så får det samma fördelningseffekter som basinkomst. Nackdelen är bland annat att man accepterar högre marginaleffekter för bidragstagarna. Och att det kommer att löna sig bättre att inte arbeta än att satsa på småföretag, om småföretaget troligtvis ger mkt liten vinst. Med ett basinkomst-system kan även hantverkare, konstnärer, studiemedelsföretagare etc starta små egna företag. Det räcker ju att de drar in 3-6000 netto för att de skall kunna leva hyggligt. Med ett NIT-system så väljer de antagligen att inte pröva eget, även om ett NIT-system förvisso också är mkt bättre än dagens. Basinkomst är även ett mer förutsebart system än NIT. (dock förtjänar det att påpekas att det råder delade meningar bland ML-sympatisörer om basinkomst eller NIT är att föredra, givet realpolitiken)

    Skattesystemet måste för att vara enkelt att administrera och lättförståeligt göras ultrasimpelt. Kommer du över den brytpunkt där din skatt inte längre modifieras neråt, så betalar alla lika mycket procentuellt. Punktskatter minimeras och sätts bara på varor och fenomen där det finns mycket goda skäl, det vill säga där samhället har en kostnad – bränsle, sprit, tobak är prima exempel. Med andra ord moms, fastighetsskatt, gåvoskatt, arvsskatt, förmögenhetsskatt, reavinstskatt, vinstskatt, arbetsgivaravgift, kyrkoskatt etcetera försvinner som möjlighet.

    * Om vi skall införa ML, som jag anser, så är det istället för djungeln av bidrag och skatteavdrag. Den andra djungeln är skatter. Jag är mer för att den första djungeln tas bort än den andra. Pga jag är vänster-liberal, inte höger-liberal. En lika hög skattesats för alla tror jag passar ganska bra i ett ML-system, men annars innebär den negativ omfördelning och det är inte något som vi inom vänstern ser positivt på.

    Poängen är att ett system som det jag skissat upp här skulle klara allt det som ditt ML-system klarar, men med låg skatt, mindre statsapparat och därmed med större personlig självständighet.

    * Det beror mest på att du inför negativ skatt istället för dagens system och borgarnas högersocialdemokratiska system. Och att negativ skatt är mkt närmare besläktat med basinkomst än du inser. Ett system som enbart är selektivt, dvs NIT, är alltså väldigt likt ett system som enbart är generellt, dvs basinkomst. Finns även varianter där man kombinerar NIT och basinkomst. I Storbrittanien på 1980-talet intresserade sig det liberala partiet för dylikt.

  6. En sak har vi gemensamt i vår förkärlek för NIT eller ML, vi anser båda att de som lever under existensminimum (eller någon vettig brytpunkt ovan detta) skall ha netto=brutto för sina inkomster. Vi anser också att de som är fattigast skall ha en ersättning av någon form, du ML och jag NIT.

    Där vi skiljer oss är vad som händer när man kommer över brytpunkten.

    Du, om jag tolkar dig rätt, föredrar ML eftersom det har enkelhet, inkomstutjämnande effekter, och för att det innebär att de som ligger mellan existensminimum/brytpunkt och en hyfsat bra inkomst gynnas av ML. Det sistnämnda skulle i så fall innebära att ”hantverkare, konstnärer och studiemedelsföretagare” skulle kunna leva på relativt modesta företagarinkomster eftersom de har ML i botten.

    När det gäller enkelhet:
    Du pratar om bidrags och om skattedjungel, och säger att du föredrar att rensa upp i den förra snarare än den senare. Jag tror inte du har ett val, antingen båda eller ingen – de interagerar med varandra och ingår som grenar av samma kultur. Enkelhet uppnås genom att göra *både* bidrags och skattesystem till samlade enkeldimensionella företeelser.

    När det gäller mellanskiktet:
    Som jag nämnde anser jag att det mellan ex.min/brytpunkt och god inkomst skall finnas någon form av progressivitet. Med detta menar jag att det måste löna sig att anstränga sig, så att inte all egen aktivitet som tar en över brytpunkten genast äts upp av skatt. En möjlighet är att endast skatta pengar över brytpunkten, lika för alla. En annan möjlighet är att utforma progressiviteten så att det hela tiden lönar sig att tjäna mer pengar.

    Inkomstutjämning utöver grundtrygghetssystem tycker jag är ett felslut. Procentuell skatt innebär att de som tjänar mer betalar mer, det räcker som jag ser saken.

  7. En sak har vi gemensamt i vår förkärlek för NIT eller ML, vi anser båda att de som lever under existensminimum (eller någon vettig brytpunkt ovan detta) skall ha netto=brutto för sina inkomster. Vi anser också att de som är fattigast skall ha en ersättning av någon form, du ML och jag NIT.

    * Du menar säkert rätt. Dvs att den som har noll kronor i arbetsinkomst ändå får en nettoinkomst, genom NIT-systemet eller basinkomst-systemet, och att denna nettoinkomst bör vara på en hygglig nivå. Typ så att det räcker för att betala en billig hyra och billig mat, åtminstone. Utöver det så innebär ju NIT-systemet dock även att det inte bara är de allra fattigaste som får bidrag. Även de näst fattigaste får ju en del. Detta eftersom bidraget inte, som idag, fasas ut i samma takt som ökningen av arbetsinkomsten. Troligtvis innebär detta att utfasningen är klar vid en arbetsinkomst om ca 10 000 kr. Mitt basinkomst-system innebär också att den som har en arbetsinkomst på ca 10 000 också har en nettoinkomst på 10 000. Dvs brytpunkten blir antagligen ungefär densamma, såvida du inte inför ett nyliberalt system och jag ett socialistiskt.

    Där vi skiljer oss är vad som händer när man kommer över brytpunkten.

    Du, om jag tolkar dig rätt, föredrar ML eftersom det har enkelhet, inkomstutjämnande effekter, och för att det innebär att de som ligger mellan existensminimum/brytpunkt och en hyfsat bra inkomst gynnas av ML. Det sistnämnda skulle i så fall innebära att “hantverkare, konstnärer och studiemedelsföretagare” skulle kunna leva på relativt modesta företagarinkomster eftersom de har ML i botten.

    * Bland annat så skulle det gynna min kompis som har ett kooperativ som driver en ekologisk/rättvisemärkt affär. Denna verksamhet kan han inte leva på som det är idag, pga omsättningen är för låg, utan måste trixa med a-kassan mm. Den typen av människor och verksamheter vill jag ska ha en plats i det framtida samhället. Dock är nog även negativ skatt betydligt bättre för honom än nuvarande system. Ett något mindre viktigt skäl är att med ett NIT-system så fasas bidraget ut t ex med 75 procents takt varvid inkomstskatten tar vid på 40-50 procent, medan skatten i ett basinkomst-system är t ex 55-60 procent för alla. Basinkomst ger alltså mer incitament till arbetsdelning än NIT. Men å andra sidan så är det kanske viktigare ur BNP-synpunkt att skatten är lägre för de produktiva klasserna, dvs de som redan har ett jobb. Men å andra sidan så är det kanske ur social synvinkel bättre med ett system som ökar inklusionen i samhället, även om det finns en liten risk att det går ut över BNP.

    När det gäller enkelhet:
    Du pratar om bidrags och om skattedjungel, och säger att du föredrar att rensa upp i den förra snarare än den senare. Jag tror inte du har ett val, antingen båda eller ingen – de interagerar med varandra och ingår som grenar av samma kultur. Enkelhet uppnås genom att göra både bidrags och skattesystem till samlade enkeldimensionella företeelser.

    * Det stämmer nog. Vill egentligen rensa upp i båda dikena.

    När det gäller mellanskiktet:
    Som jag nämnde anser jag att det mellan ex.min/brytpunkt och god inkomst skall finnas någon form av progressivitet. Med detta menar jag att det måste löna sig att anstränga sig, så att inte all egen aktivitet som tar en över brytpunkten genast äts upp av skatt. En möjlighet är att endast skatta pengar över brytpunkten, lika för alla. En annan möjlighet är att utforma progressiviteten så att det hela tiden lönar sig att tjäna mer pengar.

    Finns lite olika varianter. Gemensamt är dock att i NIT-systemet får bidragstagaren behålla mindre av varje inkomstökning än i basinkomst-systemet. Det realistiska tror jag är att man i NIT-systemet har en skatteeffekt på 60-80 procent, mot dagens 100. Det skulle i så fall innebära följande, om basen är måttliga 5000:

    A) Bidraget dras bort i takten 60 procent

    Arbetsinkomst = 0. NIT = 5000. Netto = 5000.
    Arbetsinkomst = 1000. NIT = 4400. Netto = 5400
    Arbetsinkomst = 2000. NIT = 3800. Netto = 5800.
    Arbetsinkomst = 3000. NIT = 3200. Netto = 6200.
    Arbetsinkomst = 4000. NIT = 2600. Netto = 6600.
    Arbetsinkomst = 5000. NIT = 2000. Netto = 7000.
    Arbetsinkomst = 6000. NIT = 1400. Netto = 7400.
    Arbetsinkomst = 7000. NIT = 800. Netto = 7800.
    Arbetsinkomst = 8000. NIT = 200. Netto = 8200.

    B) Bidraget dras bort i takten 80 procent, vilket gör att utfasningen är klar vid ca 7000 istället.

    Men personligen tänker jag mig grundnivån 6000, vilket förskjuter utfasningen mot 9000 kr, om man har NIT. Och tänker mig även ngt komplement-system för alla 5 och 6000 kr-varianterna.

    Inkomstutjämning utöver grundtrygghetssystem tycker jag är ett felslut. Procentuell skatt innebär att de som tjänar mer betalar mer, det räcker som jag ser saken.

    * Jag tänker också mest på system med lika procentuell skatt på alla inkomster.

  8. Så där vi skiljer oss är mest inom två områden, en praktisk och en ideologisk – eller?

    ####Praktiskt:

    Du vill gärna se att ”nettoförmånstagarna” sträcker sig något högre upp i inkomstregistren. Det skulle vara en fördel för verksamheter som inte bär sig i dagens system, som den rättvisemärkta affären.

    Jag däremot anser att en verksamhet skall bära sig själv. Det vill säga den skall inte stjälpas av skatter, men inte heller subventioneras.
    Ur min synvinkel skulle en rättvisemärkt handel kanske kunna få någon form av stöd som ideell organisation, men helst skall det ske privat – möjligen kan någon begränsad form av offentligt stöd finnas, jag är tveksam.

    ####Ideologiskt:

    Du har inga problem med att bidragssystemet är detsamma för en person med månadsinkomst om 50000 kr som för personen med inkomst om 5000 kr – eller att skattesatserna ramlar iväg över 50 % eller mer?

    Jag däremot anser att skyfflandet fram och tillbaka av pengar mellan samhällsmaskineri och privatpersoner är osmakligt, påverkar den personliga självstädigheten negativt, och ger samhällsapparaten fel roll i samhället.

  9. Så där vi skiljer oss är mest inom två områden, en praktisk och en ideologisk – eller?

    * Det låter som att du är en socialliberal med en viss högervridning med vissa inslag av center-konservatism. Dock en bra bit till vänster om ultra-libertarianerna. Jag är på samma skala en socialliberal med en grön vridning. Skillnaden finns, men kanske inte skall överdrivas.

    Praktiskt:
    Du vill gärna se att “nettoförmånstagarna” sträcker sig något högre upp i inkomstregistren. Det skulle vara en fördel för verksamheter som inte bär sig i dagens system, som den rättvisemärkta affären.

    Jag däremot anser att en verksamhet skall bära sig själv. Det vill säga den skall inte stjälpas av skatter, men inte heller subventioneras.
    Ur min synvinkel skulle en rättvisemärkt handel kanske kunna få någon form av stöd som ideell organisation, men helst skall det ske privat – möjligen kan någon begränsad form av offentligt stöd finnas, jag är tveksam.

    * Jag tycker att det är bättre med en miljon företag som bär sig mellan 25-95 procent än en kvarts miljon som bär sig till 100 procent. I synnerhet eftersom alternativet för många inte är en anställning, utan arbetslöshet och bidrag. Nettoförmånen är dock inte enbart nivån på bidraget/nettolönen, utan även nivån på bidragsfällan. I ditt system så är bidragsfällan något högre än i mitt. Eftesom NIT innebär att bidrag fasas ut.

    Ideologiskt:
    Du har inga problem med att bidragssystemet är detsamma för en person med månadsinkomst om 50000 kr som för personen med inkomst om 5000 kr – eller att skattesatserna ramlar iväg över 50 % eller mer?

    * Nej, eftersom jag ser till nettoeffekten. I mitt huvud finns två skattesatser parallellt när jag förordar basinkomst. Den ena skattesatsen blir 50-60 procent. Den andra blir dock lägre än idag, åtminstone för de flesta.

    Säg att vi inför BI på 5000 kr och inkomstskatten är 50 procent. Jag tjänar brutto 30 000. Då betalar jag först 15 000 i skatt, sen tillkommer BI på 5000 varvid jag landar på 20.000 netto. Om arbetsgivaren sköter detta så står det på min löneutbetalning: Bruttolön 30 000. Avgår i preliminärskatt: 15 000. Skatteåterbetalning (=basinkomst) = 5000. Netto: 20 000. DVS 33 procent skatt.

    Om sen utbetalningen av de 5000 kronorna görs samma dag som löneutbetalningen eller någon annan dag är oväsentligt, men jag tror att det bör kunna göras samtidigt. Problemet med detta är alltså inte ekonomiskt, utan pedagogiskt. Vi är inte vana att tänka i termer av två skatter, även om vi förvisso har ett grundavdrag.

    Jag däremot anser att skyfflandet fram och tillbaka av pengar mellan samhällsmaskineri och privatpersoner är osmakligt, påverkar den personliga självstädigheten negativt, och ger samhällsapparaten fel roll i samhället.

    * Vi socialiseras in i det tänkandet och därför tycker vi att det är onaturligt med annorlunda varianter. Men å andra sidan är det inte många som klagar på barnbidragen. Det folk klagar på är tvärtom de selektiva systemen, såsom socialbidrag, bostadsbidrag etc som kräver byråkrati.

    Att skyffla pengar mellan privatkonton och samhällskonton är dock inget egenvärde i sig. Men om jag hade varit utilitarist så hade jag kunnat förespråka bas-systemet av utilitaristiska principer. T ex om man ser nyttan som en kombination av maximal inklusion och maximal frihet. Och inte enbart som maximal anti-rundgång.

  10. Så där vi skiljer oss är mest inom två områden, en praktisk och en ideologisk – eller?

    * Ja, men samtidigt är basinkomst och negativ skatt väldigt nära släkt med varandra. Båda garanterar att ingen hamnar på en inkomst under ex.min.

    Praktiskt:
    Du vill gärna se att “nettoförmånstagarna” sträcker sig något högre upp i inkomstregistren. Det skulle vara en fördel för verksamheter som inte bär sig i dagens system, som den rättvisemärkta affären.

    Jag däremot anser att en verksamhet skall bära sig själv. Det vill säga den skall inte stjälpas av skatter, men inte heller subventioneras.
    Ur min synvinkel skulle en rättvisemärkt handel kanske kunna få någon form av stöd som ideell organisation, men helst skall det ske privat – möjligen kan någon begränsad form av offentligt stöd finnas, jag är tveksam.

    * Jag tycker att det är bättre med 1,5 miljoner småföretag som bär sig mellan 15 och 95 procent än en kvarts miljon som bär sig till 100 procent. För vad är alternativet till att ha ett företag som bär sig bara delvis? Ibland är det förvisso ngn anställning, men om man ser till arbetsmarknaden idag så är det troligare att alternativet är arbetslöshet. Åtminstone för stora grupper av människor.

    Ideologiskt:
    Du har inga problem med att bidragssystemet är detsamma för en person med månadsinkomst om 50000 kr som för personen med inkomst om 5000 kr – eller att skattesatserna ramlar iväg över 50 % eller mer?

    Jag däremot anser att skyfflandet fram och tillbaka av pengar mellan samhällsmaskineri och privatpersoner är osmakligt, påverkar den personliga självstädigheten negativt, och ger samhällsapparaten fel roll i samhället.

    * Jag ser till den så kallade nettoskatten. Och den blir lägre än idag för de allra flesta. Dvs om man först betalar 10 000 i skatt och sen reduceras skatten med 6000 kr (=basinkomsten) så har man i realiteten betalat 4000 i skatt, inte 10 000. Anser också att det är en rättvise- och jämlikhetsfråga att även bidragstagarna skall få behålla en lika stor andel av arbetsinkomstökningen som andra.

    Sen beror ju mycket också på exakt hur du tänker dig att NIT-systemet skall fungera. Till att börja med kan du försöka definiera hur du ser på grundnivån och utfasningstakten av NIT-bidraget. Är 75 procents utfasningstakt lagom eller skall det vara snabbare eller långsammare. Ju långsammare det är desto mer likt en basinkomst blir det, och därmed tycks reformen dyrare.

  11. Socialliberal med viss högervridning? Centerkonservatism? 😀
    Kanske det, jag har inte funderat så mycket på hur jag skall definiera min ståndpunkt.

    Nå jag skall göra ett försök:

    Jag är libertarian i så motto att jag värderar frihet och självständighet väldigt högt, och att jag ser på växande samhällsmaskinerier med viss misstänksamhet.
    Jag är däremot inte ultralibertarian i så motto att jag tror *ALL* samhällsbyråkrati är av ondo.

    Jag kan känna igen mig i objektivisternas ”fiendemodell”, dvs den artificiella hjälplöshet som skapas när vi skall ”rätta till” orättvisor i utfallsänden.
    Däremot upplever jag många objektivister jag läst eller kommit i kontakt med som väldigt arroganta och i viss mån farliga – på det sätt en människa blir farlig när han/hon tror sig besitta den absoluta sanningen.

    Socialliberal är i sin mest positiva tappning, en liberal med starkt samhällspatos, något som tilltalar mig. I sin mest negativa tappning, med socialliberalen som någon sorts kvasisosse, så tilltalar det mig inte alls.

    Så jag är väl någon form av liberal/libertarian, men en som tror att det tjänar ett syfte att samhället garanterar att ingen svälter;
    – som tror att samhället kan skapa försäkringssystem för de som inte har råd, inte kan eller vill teckna privata försäkringar;
    – som inte tror att kapitalismen löser alla problem, men att det trots det är det bäst fungerande system vi har tillgång till.

    I mitt önskade samhälle är stat och kommun strömlinjeformade för att tillhandahålla central infrastruktur, lag, militär och grundläggande försäkringssystem. Utöver det tillhandahålls tjänster som skola, sjukvård och liknande i den mån privata alternativ inte finns eller är sämre. Stora delar av dessa system bör i så fall vara frivilliga, och betalas av dem som vill ha dem.
    I mitt samhälle minimeras inblandning i det privata i form av skatter och regelverk till de områden som är nödvändiga, resten regleras av avtal och överenskommelser.

    Det gör mig förbannad att många småföretagare inte klarar sig om de inte jobbar svart, eftersom skatten är så hög så att den äter upp deras marginaler. Å andra sidan anser jag att en bra idé bär sig själv.

  12. Socialliberal med viss högervridning? Centerkonservatism?
    Kanske det, jag har inte funderat så mycket på hur jag skall definiera min ståndpunkt.

    Nå jag skall göra ett försök:

    Jag är libertarian i så motto att jag värderar frihet och självständighet väldigt högt, och att jag ser på växande samhällsmaskinerier med viss misstänksamhet.
    Jag är däremot inte ultralibertarian i så motto att jag tror ALL samhällsbyråkrati är av ondo.

    * Låter helt ok.

    Jag kan känna igen mig i objektivisternas “fiendemodell”, dvs den artificiella hjälplöshet som skapas när vi skall “rätta till” orättvisor i utfallsänden.

    * Låter också ok.

    Däremot upplever jag många objektivister jag läst eller kommit i kontakt med som väldigt arroganta och i viss mån farliga – på det sätt en människa blir farlig när han/hon tror sig besitta den absoluta sanningen.

    * Låter som om du sneglat på liberaldebatt.com.

    Socialliberal är i sin mest positiva tappning, en liberal med starkt samhällspatos, något som tilltalar mig. I sin mest negativa tappning, med socialliberalen som någon sorts kvasisosse, så tilltalar det mig inte alls.

    * Visst. Men de socialliberala sossarna är dock bättre än de grådaskiga och konservativa.

    Så jag är väl någon form av liberal/libertarian, men en som tror att det tjänar ett syfte att samhället garanterar att ingen svälter;
    – som tror att samhället kan skapa försäkringssystem för de som inte har råd, inte kan eller vill teckna privata försäkringar;
    – som inte tror att kapitalismen löser alla problem, men att det trots det är det bäst fungerande system vi har tillgång till.

    * Alltså något till vänster om mainstream-nyliberalen på liberaldebatt. Vilket är bra.

    I mitt önskade samhälle är stat och kommun strömlinjeformade för att tillhandahålla central infrastruktur, lag, militär och grundläggande försäkringssystem. Utöver det tillhandahålls tjänster som skola, sjukvård och liknande i den mån privata alternativ inte finns eller är sämre. Stora delar av dessa system bör i så fall vara frivilliga, och betalas av dem som vill ha dem.

    * Nattväktarstat plus negativ skatt på 5000 kr, ungefär?

    I mitt samhälle minimeras inblandning i det privata i form av skatter och regelverk till de områden som är nödvändiga, resten regleras av avtal och överenskommelser.

    * Helt klart är du libertarian. Men jag tolkar dig samtidigt som att det mesta är förhandlingsbart. Dvs att det kan vara möjligt att tumma på regeln om icke-inblandning ibland. T ex så kanske du är positiv till rökförbudet på krogen och dylikt?

    Det gör mig förbannad att många småföretagare inte klarar sig om de inte jobbar svart, eftersom skatten är så hög så att den äter upp deras marginaler. Å andra sidan anser jag att en bra idé bär sig själv.

    * Låter också ok. Men definitionen på en bra verksamhet är inte alltid att den ”bär sig själv”. T ex är det mkt bättre att driva en ekologisk affär som går med förlust, och att personen ifråga får ta emot något bidrag. Än att han/hon är arbetslös. Idag är de flesta potentiella innehavarna till dylika affärerna istället arbetslösa.

  13. Mats.

    Jag har inte sneglat på liberaldebatt.com, var faktiskt tvungen att gå dit och titta nu när du påstod det, verkar kul…

    Jag är väl något till vänster om nylib-mainstream, iaf som jag uppfattar debatten. Det säger dock inte så mycket, innebär bara som du så riktigt påpekar att vissa saker är mer förhandlingsbara, och att jag kan se ett och annat undantag som OK.

    Nattväktarstat plus NIT om 5000 är lite väl enkelt. Jag tror på den förstnämnda som någon slags grundidé, men kan se behov att att vara lite försiktig i extremismen 😀

    Det är väldigt lätt att villa bort sig i en god idé, ibland behöver även sådana tempereras av en viss moderation. Så nattväktarstat, men en som tillåter ett grundläggande trygghetssystem; en som tar på sig att organisera försäkringssystem för de som försäkringsbolagen ratar; en som inte står handlingsförlamad av sina egna principer om ickeinblandning.

    Visst kan jag tycka det i viss mån är OK om staten går in och reglerar rökningen på krogen, dvs när överenskommelser inte räcker för att skydda de som jobbar där, eller de som inte kunnat gå dit pga allergi. Konsekvenserna som alltid är inte alltid positiva – caféet cigarren i Gbg fick till exempel sin affärsidé skjuten i sank, och jag vet inte om jag tycker det är direkt positivt att det står klungor av rökare utanför varenda krog. Men men, jag är trots det inte odelat negativ.

    Definitionen på bra verksamhet är inte att den bär sig själv, definitionen på bra **näringsverksamhet** är dock precis just detta. Att som i detta fall driva rättvisemärkt handel är positivt som verksamhet, men kan vara en katastrof som näringsverksamhet. Frågan är om det går att organisera på ett sätt som gör att det går att driva som verksamhet istället för som näringsverksamhet?

  14. Mer om nattväktarstaten:

    Jag tror det är en bra målbild, ett ideal att sträva mot, inte något som egentligen går att uppnå. På många sätt är det en utopisk tanke, och som alla utopiska tankar ser den bättre ut på papper eller som idé, än som praktisk verklighet.

    Så varför är det en utopi?

    Det finns aspekter av nattväktarstaten som går att förverkliga, men renodlat skulle det kräva lika ideala medborgare som tanken är ren. Medborgarna i en renodlad nattväktarstat skulle behöva ha ett mått av patos, empati och hederlighet som nog aldrig exemplifierats i ett livs levande samhälle.

    Det ansvar vi förutsätter att staten/kommunerna/landstingen tar idag, skulle förflyttas direkt till medborgarna. Är medborgarna inte ansvaret mäktiga, så skapas raskt en grupp utslagna som liksom tropiska växter i nordiskt klimat inte förmår spira i sådan miljö. Trots det skulle till och med en sådan situation vara att föredra framför motsatsen.

    Idag har vi rent faktiskt det sämsta av två världar. Vi har en stat som är så fjärran nattväktarstat att det enda sättet att gå längre skulle innebära femårsplan och centralstyrning. Samtidigt har skyddet för de svaga fallit sönder, hemlösa, medellösa, till och med svältande tycks finnas lite överallt – som den värsta nidbild av nattväktarstaten.

    Stat och kommun tar in bortåt hälften eller mer av medelsvenssons inkomst i direkta och indirekta skatter, samtidigt som vi inte förmår skydda de allra svagaste. Vad har då socialstaten kvar som försvar för sin existens? Svaret är nog i det närmaste ingenting.

    Det som tycks ha hänt är två saker:

    1. Det har funnits eller upplevts finnas pengar på kistbotten vid fel tillfälle med fel personer som förvaltare. Pengarna har liksom bränt i fickan och spenderats på saker som ligger helt eller delvis utanför den ordinarie verksamhetsbeskrivningen.
    Det är ungefär som någon som fått löning och efter att räkningarna betalts har lite över. Frestelsen att stega in på On Off eller Siba och köpa en cool ny TV, mikrovågsugn, dator, spelkonsoll, stereo, videokamera har blivit övermäktig. I en känsla av att vara rik har kredit tagits utan att egentligen tänka över konsekvenserna. I slutändan har man en pryl som varit superhäftig i ett par månader innan lystern försvunnit. Sen har den blivit en av alla andra prylar som man knappt ser för att de är så vardagliga, men som man betalar på i tre-fyra år till… Kanske till och med efter det man slutat använda den.

    2. Munnen har rättats efter matsäcken, och matsäcken har varit för stor. Trots att det inte är hälsosamt har man vant sig att äta mer än man behöver.
    Äter man för mycket inrättar sig kroppen efter ens vanor, man blir hungrig om man inte fortsätter äta för mycket. Under tiden blir man fet och orörlig, men det är lättare att nonchalera problemet än att göra något åt det.
    I samhällstermer skapar man byråkrati, eller låter den svälla tills dess det som skulle vara en tillgång blir ett hinder och en fara för samhällets hälsa. Musklerna, de som utför arbetet får allt mindre att göra, medan omfång och hunger växer.

    Jag konstaterar kallt att vår socialstat har tagit på sig ansvar som inte ursprungligen tillhör deras uppgifter. Byråkratin har också tillåtits svälla över alla breddar. Vi har blivit en koloss på nästan 200 kilo som äter allt som kommer i närheten och behöver syrgas för att gå uppför en trappa. Det har gått så långt att vi behöver hjälp av en läkare och en dietist för att kunna gå ner utan att riskera livhanken – men av bekvämlighet och blindhet glömmer vi oss ofta och sätter i oss fler wienerbröd och flottig mat från fritösen. Samtidigt gnäller vi över att morötter och sallad och allt annat nyttigt smakar skit och inte gör oss mätta.

    Vi måste med andra ord banta, men nattväktarstaten riskerar att bli en anorexia nervosa om vi inte behåller balansen. För mig är målet inte att Sverige skall se ut som Twiggy, utan att vi uppnår en vettig trivselvikt som är hälsosam och avslappnad.

    Min invändning mot ML i detta sammanhang är att den inte botar överkonsumtionen. Vi kanske rationaliserar samhällets frosseri till en slags diet som inte längre är fullt så livsfarlig, men det är mer som om vi lär oss leva med övervikten än att vi gör ett seriöst försök att gå ner.

  15. Jag antar att du med överkonsumtion inte menar samma sak som de gröna menar. De gröna menar ”för mycket konsumtion i allmänhet och för mycket konsumtion som har en negativ effekt på hälsa, tid för barn, miljö etc”. Du menar ”staten konsumerar för mycket”. När de gröna säger att vi borde banta menar de att vi, dvs du och jag, borde äta mindre kött och mer grönsaker. Att vi borde cykla istället för att ta bilen. Att skolorna borde servera bra mat, istället för godis. Att statens budget gärna kan vara mindre, om minskningen beror på mindre pengar till vapen etc. När du säger att vi borde banta menar du att staten borde minska sina utgifter, så att skatten blir lägre, som ett egenvärde oavsett hur minskningen sker. Jag står närmare det gröna synsättet, men är inte blind för ditt synsätt heller.

    Vad gäller negativ skatt eller basinkomst så kan du ha rätt i att det i den svenska kontexten kan vara rimligare att inrikta sig på negativ skatt. Främsta anledningen är att skatten (som jag visserligen kallar ”bruttoskatten”) då blir lägre. Jag tror också att det i första läget kan vara intressant att formulera ett NIT-projekt som är inriktat på långtidsarbetslösa. Syftet är då att undersöka i vilken mån som sysselsättningen kan öka om incitamenten till arbete ökas genom NIT-systemet. T ex att alla som varit arbetslösa minst ett år får möjlighet att under en period om 3-5 år pröva NIT-systemet istället för nuvarande bidrags och skattesystem. (eller att alla dessa åtminstone får rätt att ansöka, via ett enkelt internetsystem, om deltagande i systemet). Dessutom får alla som fullföljer en starta eget-utbildning under 2008-2012 möjlighet att ansöka om deltagande.

    Det skulle kunna formuleras på följande sätt:

    Jag vill delta i NIT-projektet, som pågår 2008-2013. Jag är medveten om att jag inte har rätt till något annat bidrag under den tiden jag deltar i NIT-systemet. Varken a-kassa, sjukbidrag, studiemedel, socialbidrag, bostadsbidrag, vård av anhörig-bidrag eller något annat bidrag. Jag är medveten om att jag alltid har rätt att avbryta mitt deltagande, men med 6 månaders uppsägningstid. Om jag under tiden jag deltar i projektet lönearbetar, och sedan går ur systemet, så har jag därefter samma rätt till a-kassa och dylikt som om jag arbetat lika mycket utanför NIT-systemet.

    Valmöjligheter

    NIT med bas 2000 kr. 20 procent skatt på alla arbetsinkomster.
    NIT med bas 3000 kr. 30 procent skatt på alla arbetsinkomster.
    NIT med bas 4000 kr. 40 procent skatt på alla arbetsinkomster.
    NIT med bas 5000 kr. 50 procent skatt på alla arbetsinkomster.
    NIT med bas 6000 kr. 60 procent skatt på alla arbetsinkomster.
    NIT med bas 7000 kr. 70 procent skatt på alla arbetsinkomster.
    NIT med bas 8000 kr. 80 procent skatt på alla arbetsinkomster.

    Oavsett vilken variant man väljer så blir skatten, och bidraget, noll vid en bruttoinkomst på 10 000. Är den förväntade arbetsinkomsten mycket låg väljer man någon av de fyra sista varianterna. Vill man chansa, t ex för att man har en väldigt bra idé till eget företag, så kan man välja någon av de fyra första varianterna.

    Sen kan man efter 5 år göra en tabell på effekterna.

  16. Rättelse: med x procent skatt på alla arbetsinkomster menar jag också att bidraget reduceras med x procent. Så att den som väljer NIT med bas 4000 kr och 40 procent skatt får följande utfall:

    Arbetsinkomst 0, ger NIT 4000, och nettoinkomst 4000
    Arbetsinkomst 1000, ger NIT 3600, och nettoinkomst 4600
    Arbetsinkomst 10 000, ger NIT 0, och nettoinkomst 10 000

    osv.

  17. Mats.

    Du har fullkomligt rätt i att jag inte pratade om privatkonsumtion.

    Att minska det offentliga samhällsmaskineriets omsättning är ett självändamål till en viss punkt, går det under denna så kan inte samhället fullgöra sina förpliktelser mot sina medborgare. Det tror jag de flesta som inte fastnat i socialstatens inneboende momentum kan skriva under på, även om vi sedan säkert har olika åsikter om vad som är samhällets förpliktelser.

    Steg ett i utvecklingen mot ett samhälle med sundare diet är att skapa en bred medvetenhet om just detta, att ökad omsättning i offentligt samhällsmaskineri inte implicit är något gott. Explicita ”goda” kostnader undantagna naturligtvis.

    En utmaning, där ideologi spelar en stor roll, är att peka ut och isolera de områden där medborgaren har rätt att förvänta sig ett samhällsansvar.

    En annan utmaning är att skapa system för att ta in pengar till och betala ut pengar från det offentliga som är så enkla att de minimerar behoven av byråkrati och kontroll.

    Målet är för mig som följer:

    – Att sammanföra alla personliga bidragssystem till ett enda, avskaffa alla villkorslösa bidrag och samtidigt säkra trygghetssystemen så att de faktiskt fungerar. Möjligen undantas försäkringssystem från detta, men det kan diskuteras.

    – Att strömlinjeforma skattesystemet så att det är rakt, enkelt och med ett minimum av undantag, redundanta skatter och andra abrovinker. Skattesystemet skall vara så enkelt att en sexåring fattar hur det fungerar, så genomskinligt att ALLA vet exakt vad de betalar – och totalt och fullständigt förutsägbart.

    Det är i detta sammanhang som en idé som NIT kan vara en väg framåt. Jag är inte säker på att det är den enda vägen, eller ens den bästa vägen – men det är det enda konkreta förslag jag har någorlunda grepp om.

  18. De Gröna har dock flera bra idéer. Det skall vi inte heller glömma. Till exempel är det bra att de påpekar att det ur flera aspekter vore bra om en större del av vår konsumtion vore ”grön”. Till exempel mer vegeratiskt, mer rättvis handel, mer ekologisk produktion mm. Dock finns det, till skillnad från inom nyliberalismen, två olika värderingar när det gäller synen på frihandel inom det gröna lägret. I det ena lägret är självförsörjning, eller något ditåt, närmast ett självändamål.

    I det andra lägret, som idag ibland röstar på Mp och ibland på Folkpartiet eller Centern, är man mer inne på att handel är nödvändigt för utveckling. Jag är inne på linje två, men är samtidigt en förespråkare för lokala valutor. Hur går detta ihop? Jo, det går ihop på så sätt att jag ser lokala valutor som ett komplement.

    När det gäller basinkomst/negativ skatt så tror jag dock att vi i praktiken står varandra ganska nära. Rent ideologiskt är du kanske libertarian, men vänsterlibertarianism är å andra sidan en ideologi som är släkt med den ideologi du företräder. Eller också är du också vänsterlibertarian, fast du inte vet om det än (sök på ”left libertarianism”).

    På det hela taget ser jag större förutsättningar att hitta en gångbar utformning av BI/NIT med folk som är lite liberala än med folk som är alltför kära i väldigt höga ersättningsnivåer. Typ ultra-gröna eller ultra-vänstern.

    Och jag ser också att de gröna har en del att vinna på samarbete med libertarianer, om de samtidigt inte är högerfundamentalister. Till exempel när det gäller synen på handel, men också kanske en del annat. Och de gröna kan i sin tur lära libertarianerna en del.

  19. Jag sitter nog på staketet en aning ifråga om jag är vänster eller högerlibertarian, eller libertarian överhuvudtaget för den delen.

    Jag är liberal, jag har starka libertarianska ideal, men jag kan se en del svagheter i libertarianismen liksom i andra ideologier – så jag tar det jag själv tycker om och försöker få det att hänga ihop. Ibland bra, ibland inte sååå bra 😉

    Jag har stor respekt för de riktningar inom MP som försöker hitta en balans mellan gröna och ekonomiska aspekter, jag skulle själv inte känna mig bekväm inom rörelsen men har många vänner som arbetar inom MP och som har åsikter och synpunkter som inte är så långt från mina egna.

    Tyvärr så finns en annan sida av MP, som också är ett av de stora skälen till att jag skulle vara obekväm. Du beskrev det själv som den andra riktningen som såg självförsörjning som ett självändamål. Det finns en aningslöshet gränsande till 70-talets proggrörelse som letat sig in i MP köksvägen – du får ursäkta, men jag kan inte uttrycka det annorlunda än att ni har väl många blåbär…

  20. Det är nog riktigt. Fast lite grand beror det på vad man menar med självförsörjning också. Det som de flesta gröna, men också de flesta inom t ex centern och vänstern m fl, är kritiska mot är följande: Att det tycks vara onödigt långa transporter, och onödigt mycket levande djur som transporteras under onödigt taskiga förhållanden. Ur miljösynpunkt menar de att det vore bättre med en ökad andel närproduktion och närkonsumtion. Har de fel i detta?

  21. Det är svårt att säga generellt om de har fel. Om man däremot pratar specifika fall, så är det ganska lätt att hitta fall med taskig djurtransport eller livsmedelstransport överhuvudtaget.

    Huruvida det är en miljöfråga däremot råder det delade meningar om. Det må vara att långa transportsträckor innebär större användning av bränsle för förbränningsmotorer, men ser man inte det hela från start till mål är det svårt att uttala sig kategoriskt.

    Jag låter juryn stanna ute i den frågan, åtminstone tills dess jag har mer kött på benen s.a.s

  22. Den gröna politiken tror jag iaf handlar mycket om att försöka påverka människor att snarare handla rättvisemärkt och ekomärkt och närproducerat och kultur, än att satsa sina besparingar på McDonalds, bilar och lyx. Genom ekonomiska styrmedel och livsstilspåverkan försöker man få folk att konsumera ”mer etiskt och balanserat”, samt gynna produktion av basvaror och tjänster. Ungefär som att sossarna subventionerar dagis starkt på bekostnad av vård av egna barn. Eller som att moderaterna subventionerar bilister, genom att de inte förordar att alla sjukvårdskostnader och miljökostnader som beror på bilismen skall betalas i en separat bilskatt.

  23. Har följt ert bollande fram och tillbaka. Mycket, mycket intressant.
    Det känns hoppfullt att läsa – å ena sidan – men deppigt också.
    Deppigt därför att, som det ser ut just nu, förmodligen inte leder till annat
    än just ord i en blogg.
    Vad jag undrar är:
    Om ni nu lagt ned en sådan ansenlig tid och tankemöda på att formulera detta, varför inte göra mer än så? Varför inte försöka omvandla det i praktiken?
    Om folk kan starta något så enkelspårigt som ”Piratpartiet” borde man kunna göra samma sak med andra ämnen. Men kanske mer nyanserat och lite ”bredare” i just hopp om att kunna knuffa samhället tillbaka på rätt spår. Eller rent av byta spår.
    Det måste trots allt finnas gott om människor ”där ute” som gärna skulle se en förändring eller reformering.
    Något som kanske till och med skulle sätta Sverige på kartan såväl som ge oss både heder, ekonomi och lystern tillbaka i näringslivet – nationellt såväl som personligt.
    Det går ju onekligen åt fel håll vad gäller de traditionella politiska blocken.
    Det ena vet inte vilken fot det skall stå på och tycks helt förlorat både sin historiska bakgrund såväl som handlingsförmåga. Där tycks bara önskan om ”status quo” råda. Oavsett konsekvenserna.
    I det andra blocket är man mer inne på att sänka bidrag och göra än större skillnader mellan de som har och de som inget eller lite har.
    Visst det är bättre att göra något snarare än inget, men min gissning är att de har mindre altruistiska skäl och totalt tänker fel när de ensidigt tror på att göra de arbetslösa och utslagna än mer utsatta, på något vis skulle reformera näringslivet per automatik.

    Problemet är ju att samtliga idag etablerade större politiska block är i för stor grad proffspolitiker med liten och/eller ingen förankring i ”vanliga” folkläger. De står för allt mindre av rädsla för att förlora röster. Kort sagt de är både slätstrukna såväl som innehållslösa. Men de har ändå ett intresse av att behålla makten då de trots allt har detta som både inkomst och sysselsättning; de är proffspolitiker.

    Detta i sin tur skapar en allt större klyfta mellan väljarkåren; folket och de som så att säga är representanter för samma grupp. Just detta representerande blir mer och mer svagt.
    Något radikalt måste och kommer troligen hända. Frågan är inte OM utan NÄR och på vilket sätt samt hur mycket kontroll och insyn vi människor kommer få under processen.

    Alltså…. erat bollande inger hopp. Ni är inte ensamma om tankegångarna. En hybrid mellan era system skulle mycket väl kunna vare EN tänkbar lösning. Under förutsättning att den gjordes mer konkret, räknades på och presenterades på ett nyktert sätt.
    Politiskt skulle det mycket väl kunna bli en total omvändelse…ja rena dynamiten och med bara en aningen optimism och framtidshopp kanske till och med en tändande gnista för andra länder. Sverige ses ofta som ett föregångsland och vi tycks ha en dylik tradition. Något som idagens läge lyser allt svagare och svagare. Åtminstone internt. Måhända är det dags att vi gör skäl för vårt rykte?

  24. Peter, jag vet att Mats håller på med ett sådant tvärpolitiskt initiativ som du efterfrågar. Jag själv kommer att vara aktiv i mån av tid, något som jag generellt har för lite av. Bloggen har i mångt och mycket varit min icke-produktiva terapi, jag har inte tid med så mycket mer av den varan.

    Generellt tror jag inte på enfrågepartier. De har naturligtvis existensberättigande i en demokrati, men jag skulle aldrig få för mig att rösta på ett. Vad jag däremot ser som en realistiskt framkomlig väg är ett tvärpolitiskt initiativ som strävar efter att jämna vägen mellan medlemmar och beslutsfattare i olika riksdagspartier.

    Kan ett förslag skapas som är någorlunda neutralt i höger vänster skalan (eller snarare som är liberalt neutralt 😉 ), och som löser tillräckligt många knutar – så har det en reell möjlighet. Möjligen kommer det fortfarande motverkas av det så kallade etablisemanget som hellre bevarar status Q.

    Jag tror du är lite orättvis mot den borgerliga alliansen när du ser mer machiavelliska motiv till bidragssänkningar och liknande.
    I botten, under dessa önskemål och förslag, ligger en tilltro till de liberala principerna.
    Dessa principer säger att samhället i form av stat, kommun och landsting etcetera inte skall försöka leva medborgarnas liv åt dem. Var och en skall vara fri att välja sin egen väg, arbeta mot sina egna mål och göra sina egna prioriteringar.

    Ta dig en funderare över hur många i Sverige som rent faktiskt är beroende av att få allmosor av staten för att kunna klara sitt uppehälle. Fundera på hur pass fria och oberoende människor det skapar.

    Men mer om det någon annan gång.

Kommentarer kan inte lämnas på detta inlägg.