Social marknadsekonomi eller marknadsekonomi med sociala aspekter

Jag är generellt positiv till många aspekter av EU – en EU-optimist om du så vill. Men jag är inte blind för att EU också har en hel del problem. Václav Klaus satte fingret på många av de frågor som brytt mig med EU:

• Avståndet mellan individen och de beslutande organen,
• regleringar och regler som skapar byråkrati och som ofta överskuggar de frihetliga aspekterna som en fri europeisk marknad, fri rörlighet för EU-medborgare och liknande,
• risken för att en ny europeisk nationalism skall ersätta nationalstatens dito,
• den tveksamma demokratiska statusen på de beslutande organen,
• övertron till EU:s betydelse för europas fred, frihet och välstånd.

På en fråga om fackligt inflytande och sociala förtecken i EU:s agenda svarade Vàclav med en intressant distinktion (fritt citerat och översatt, betoningarna även de mina):

Det finns en viktig skillnad mellan social marknadsekonomi och marknadsekonomi med sociala aspekter. Jag är den siste att påstå att de sociala frågorna skulle vara ointressanta, men social marknadsekonomi kännetecknas ofta av bristande effektivitet. De social frågorna är och bör vara ett viktigt supplement till de ekonomiska.

Han kunde ha talat med min mun. Sociala frågor är för mig ideologi och viktiga. De får dock inte vara den lins man ser ekonomin igenom, eftersom man i sådana fall lika gärna kan ha en bindel för ögonen. Ekonomi bör hanteras utifrån hur saker fungerar inte hur de borde fungera. Man kan välja att begränsa friheten i ekonomin av sociala eller rättvisehänsyn, men man måste göra det med öppna ögon och se de fulla konsekvenserna av sina val.

Några kommentarer till Vàclavs punkter

Jag är också av uppfattningen att EU ofta saknar känsla för vad som är nationella angelägenheter och vad som är av intresse för unionen som helhet. Vi behöver ett minimum av regleringar, i praktiken spelregler, som ger oss verktygen att umgås under så täta förhållanden som möjligt. Allt utöver detta är utanför EU:s område och bör hållas utanför. I det ögonblick den enskilde medborgaren står och svär över att EU har börjat lägga sig i deras privata liv och leverne, så är det ett slags misslyckande – antingen det gäller vad som får kallas korv, eller tillgången på snus.

Jag anser att det enkla faktum att det finns lobbygrupper för ekonomiska särintressen som helt inriktar sig på EU:s beslutande organ i sig visar på ett misslyckande. Det borde inte ligga inom EU:s sfär att fatta beslut som är av intresse för ett enda ekonomiskt särintresse – oavsett om det är fråga om franska bönder, spanska fiskare, sprit, tobak, mejeri eller sockerindustrier.

Europa-nationalism är redan ett faktum, eller åtminstone europacentrering. Det har inte gått totalt till överdrift än, men innebär redan att EU genom sitt sätt att agera sätter Europa före alla andra även när det innebär agerande som aldrig skulle accepteras inom unionen. Ett exempel som slår mig är den subventionerade försäljningen av jordbruksprodukter som hotar slå ut jordbruket i diverse länder i tredje världen.

Tragiskt för demokratin är att det fortfarande inte framgår tydligt för alla om/hur de kan påverka hur EU styrs. Det fattas dessutom en hel del beslut av personer som aldrig ställt upp i ett val till posten de sitter på. Det är också ett problem att beslutande organ överlappar varandra på ett sätt som gör beslutsvägarna helt ogenomskinliga.

EU är ett kraftfullt instrument för stabilitet och välstånd. Men tron att EU är det enda som betytt något för Europas nuvarande ekonomiska status är rena jönserierna. Den långa perioden av generell fred i Europa beror mest på kombinationen av NATO och det tidigare kalla kriget. Ekonomin har mer påverkats av konjunkturer, efterkrigstidens snabba tillväxt och andra yttre faktorer än av EU. Naturligtvis har EU bidragit till välståndet, och med dess utvidgning kommer de kanske att påverka än mer i framtiden – men det finns en otrolig övertro på samhälleliga organs förmåga att påverka. Ekonomiskt välstånd skapas av entreprenörer som vågar ta risker med sitt eget välstånd för att förvalta och slå mynt av en idé. Företagare som producerar varor eller tjänster och betalar direkt eller indirekt genom löneskatter till statskassan så att välfärdsamhället har något att leva av. Avregleringarna gör att dessa entreprenörer får större möjligheter, spelreglerna gör att de kan fungera tillsammans – politiken däremot kan tjäna enskilda intressenter, men skapar inte välstånd i sig själv. Vad politiken däremot kan göra är att motverka välstånd, och däri ligger faran med ett EU som inte förstår att begränsa sin egen makt.

Václav Klaus har blivit anklagad för populism, europaskepticism, pragmatism och till och med trångsynthet. Jag vill och kan inte uttala mig om hans politiska värv eller person i dess helhet, men i sitt anförande denna gång upplevde jag honom som briljant.

Skrivet måndagen den 17/10 2005 kl: 11:49, Kategori: Allmänt fribasande, Politik, Media.
Gillade du artikeln kan du prenumerera på nya artiklar.
Eller prenumerera på kommentarer via RSS
Du kan också skriva en kommentar, eller göra en trackback från din sajt.