För mig själv känns det som om mitt jag är relativt konstant, det är betraktaren som sitter och studerar mitt liv. Min identitet däremot förändras med ålder, erfarenhet och omvärldens påverkan. Men kanske förvirrar jag då jaget och någon slags metafysisk “själ”.

Sen spelar vi alla olika roller i samhället som vi mer eller mindre måste ha: förälder, syskon, arbetskamrat, chef, make, hustru…

Jag tror att om man kategoriserar människor politiskt så missar man mycket. Vi har alla åsikter, men ofta så är det svårt att sätta en politisk etikett eftersom vi alla har olika erfarenheter. För i slutändan så är allt vi gör och säger baserat på erfarenheter, och det är också i där som “jag” befinner sig.

Om det sen är vad andra ser eller vad jag vet finns under ytan hos mig beror helt och hållet på hur modig jag är och om jag vågar visa det. Sen tror jag att man kan lära mycket om sitt egen “jag” från vad andra ser och göra som Göran. Vill man vara ärlig mot sig själv så lyssnar man till vad andra har att säga om ens “jag”.

PS…Fixade tangentbordet så det ser ut som om jag skrivit på Svenska

Och visst minns jag Clas

Välkommen hit förresten.

Inzoomning är som vi konstaterat en fara, men det är inte explicit fel att zooma in, bara man inte tappar helheten som en konsekvens. Same same helt enkelt – ser man människor som turingmaskiner har man inte fel, men man missar lätt helheten.

Jag får hålla med om att konsekvensetikerna kommer att bli besvikna

Tror vi får bygga en framtid på nya grunder UTIFRÅN det nya informatinstekniska samhället helt enkelt. Och också inse hur detta förändrat oss o vilka nya möjligheter det också gett oss.

Och Kampen den är viktig. O en överblick dvs att kunna tänka i helheter i stället för att zooma in sig på småfrågor. Var och en måste också ta sitt ansvar för att skaffa lite information om världen UTÖVER kvällstidningsblaskornas löpsedlar.

Axelrod ovan med sitt sambaretsexperiment mellan datorer visar också ju att även dokusåpsRobinsson väljer på att samarbeta i slutet. Så samarbete framför narcissism. Dvs att fatta att om alla följer en regel så bör det ske på det sätt att den kan bli till en maxim för en generell lag, för att flirta lite med Kant.

Härmed anser jag ha löst en o annan av de större frågorna …hehe

Clas - tänk så besvikna konsekventetikerna kommer att bli!!!

Frågan är väl om det finns ett nästa drag? Jag tror det enda som funkar är att gräva där man står och förhoppningsvis inspirera den närmaste omgivningen.

Det behövs också kritiska röster i samhället, sådana som över parti och blockgränser vågar stå upp för ideal som bildning, etik och principdiskussioner.
Vi måste inse att basen för den moderna demokratin: frihet, jämlikhet, broderskap inte är samma sak som att vi alla måste ner till det mediokras nivå.
Vi måste inse att samhällets värde mäts även med andra mått än monetära – inkluderande välfärdssystem som faktiskt också är monetära.

Det behövs kritiska röster som vågar ifrågasätta enfrågerörelser (som till exempel djurrätts- och antiglobaliseringsaktivister, feminister, och tyvärr även i viss mån freds- och miljöaktivister) och sätter deras kamp i ett större kontext. Vi måste ha tillbaka etik och medmänsklighet på agendan – och då inte som en hammare mot de som inte “passar”, utan som toleranta spelregler och normer som leder oss bort från en tillvaro där vi mer och mer beter oss som levande räknemaskiner i ett thuringtest.

Men som sagt vi får börja med att gräva där vi står.

Statsvetaren Robert Axelrod gjorde här en märklig studie med dataprogram. Han lät olika program med olika stragier mötas o gå en rejäl omgång med varandra. Där fanns allt från de rent superegostiska sådana till de som var förstående o förlåtande i sina drag. Men en enda gemensam nämnare kunde i längden skönjas - jo samarbete. För det visade sig att i det långa loppet tjänade de alla på att samarbeta. “Om medspelaren bluffade, straffade programmet den genom att självt svara med en bluff i nästa rond. Men därefter “förlät” det snabbt och fortsatte erbjuda samarbete.”

Vad vill jag ha sagt med det här?? Jo att i det långa loppet är samarbete att föredra. Men då borde väl också den gyllene regeln som säger “allt som jag önskar att min nästa gör mot mig borde även jag göra mot densamma”…gälla nästan rent empiriskt med tanke på Axelrod.Blink En ros till pliktetiken just därför.

O Marcus det är väl klart att människan är rejält alienerad i det “dekonstruerade” samhället - totalt vilsen då alla tidigare hållpunkter mest visat sig var sken o konstruktioner i stället för äkthet o stabilitet. Vad är nästa drag???? Och på vilka grunder??

Clas: Konsekvensetik är i praktiken ofta åt helsike svårt. Jag vet inte heller om den är önskvärd. Jag tror dock att den ofta är ett faktum. Jag skulle ha mycket svårt att tänka i sådana termer ifråga om mitt eget beteende, men jag är som sagt inte beredd att såga teorin. Det finns ju så vitt jag vet till och med folk som ifrågasätter pliktetiken som en förtäckt konsekvensetik, där målet snarare än att få något tillbaka är bättre karma eller en bättre plats i himlen…

Vilket antyder att konsekvensetik är en omöjlighet.

ElsaVarg: Över huvud taget är klassiska ämnen som Filosofi eller Retorik satta på undantag… som om klassisk bildning skulle vara skadligt.

Nej fy fasen, låt oss inte dekonstruera etiken på det sättet. Den tappar på något sätt sitt väsen om det bara blir plus och minus.

Det är klart man kan dekonstruera etiken - men var hamnar man då? Poststrukturalistisk etik låter - en smula innehållslöst.

F.ö. var Luther en latjo lajban typ som gillade både vin, kvinnor och sång - han gifte sig ju - med en nunna. Synd att han har fått ta stryk för allt trams som Puritanerna hittade på.

Hitta ett bättre ord än plikt, för det beskriver inte min upplevelse vare sig av situationen där jag fick eller situationen där jag gav. Jag gav för att jag kunde, och för att det fanns ett behov. Jag gav därför att jag ville. Men inte någon gång knackade Luther mig på axeln.

Jämför med “vänner” som är som bortblåsta när det är ens egen tur att ha behov att att prata med någon – de rationaliseras oftast bort ur bekantskapen på grund av den bristande ömsesidigheten…

Fast jag håller med dig på ett plan. Jag har alltid haft lite svårt med den typen av modeller som jag tycker missar det mest grundläggande – mänsklighet. Man kan kanske resonera i termer som att tillfredställelsen med att förbättra runt sig själv är en form av betalning i sig, men det tycker jag som resonemang blir opersonligt. Världen blir bättre om den är reciprok men jag tror inte att man kan tillämpa en sådan modell på det lilla.