Att göra världen lite bättre

pennies from heavenAllting politiseras idag. Man är antingen liberal, konservativ eller socialist; antingen helt mot/ointresserad av miljöarbete eller så är man ett miljömiffo som inte kan se livskvalitet i något annat perspektiv än som en samvarians med miljöhänsyn; möjligen har man en nihilistisk hållning och vill mest bara rasera, skälen sekundära. Oavsett vad så får man en etikett och förväntningarna om ens livshållning och beteende är absoluta.

Jag tror inte det är så. Några av de mest generösa människor jag träffat är konservativa eller liberala, några av de snålaste är socialister. Sen finns även motsatser naturligtvis.

För några år sedan uppstod i min närmaste bekantskapskrets termen privatkommunism. Det var en lite ironisk ordlek på något som vi alla sysselsatte oss med. Bekantskapskretsen kommer från hela det politiska spannet, men vi har en sak gemensamt – när vi lämnar denna värld vill vi att den skall ha blivit en liten aning bättre på grund av oss.

Så fick jag under en period då jag inte fick mycket gjort, och då ekonomin var trång, direkt och konkret hjälp av mina polare. En mobiltelefon med abbonemang hittade vägen till mig när jag själv inte hade råd; några hundralappar fann vägen ner i min plånbok när jag var pank; mat ställdes på bordet när mitt kylskåp var tomt; en säng ställdes fram när jag kände mig ensam. När jag kom på fötter var det ingen som knackade på dörren och ville ha återbetalning.

Istället blev det min tur några år senare när en vännina behövde mitt stöd. Många tusenlappar kostade det nog i slutändan, men nu är hon gift och har barn och jag saknar inte en krona när jag ser henne, hennes man och deras barn.

När vi går på restaurang betalar ofta den som har det bäst ställt för tillfället. Men det är inte ett krav eller en överenskommelse utan sker därför att den personen helt enkelt tar notan. När alla har det lika bra/illa så delar vi.
Överenskommelser hålls, men inte till idioti – det är OK att säga att saker skitit sig. Det är lite som gamla tiders handslag, en person skall vara att lita på, man går den extra milen för sin heders skull.
Någonstans handlar det om moral. Men det handlar om moral när moral är något positivt, inte en slägga att slå i skallen på de som ser livet annorlunda. Så ur det perspektivet kan jag med stolthet säga: Jag är moralist.

Om man skall blanda in politik i en fråga som egentligen inte handlar om politik, så är vårat system nästan omöjligt att missbruka. På samhällsnivå finns det många fördelar med ett samhälle där hjälparen blir synlig, en verklig person, snarare än en samhällsinstitution. Men det mest väsentliga är inte politiskt, utan medmänskligt – börja bry er, gör världen bättre och gräv där ni står. Tro mig, livet får högre kvalitet.

28 svar på ”Att göra världen lite bättre”

  1. Jaha, det är kommunismen som gör denna värld ”aningen bättre”…annars kunde ni ju myntat begreppet privatliberalism eller privatkapitalism eller annan träffande beskrivning för vänskapens ”var och en efter förmåga”? Det låter som om du har fina vänner! Det är en sann välsignelse, var glad över det!

    //Kommie

  2. Som jag noterade var termen lite ironisk. Men skall man prata om betydelsen av ordet, så är betydelsen av kommun tillsammans, så det kan översättas opolitiskt till att vi poolar våra tillgångar vid behov – vilket var poängen.

    Betoningen är dock ”privat”, det finns inte spår av konfiskation eller tvång.

    Vi har även privatliberalism i detta att ingen tvingas till att medverka och att vi har yttrandefrihet, åsiktsfrihet och generell handlingsfrihet inom bekantskapskretsen…

    Kommunismen i betydelsen samhällssystem har däremot inte tillfört något positivt jag kan se.

  3. Den reciproka altruismen är väl inte automatiskt skjuten i sank? Den är väl fortfarande fullt giltig sett på något slags metaplan. Skulle jag uppleva att jag bara ger och ger men att jag aldrig får tillbaka skulle nog min generositet riskera att få sig en törn?

    Jämför med ”vänner” som är som bortblåsta när det är ens egen tur att ha behov att att prata med någon – de rationaliseras oftast bort ur bekantskapen på grund av den bristande ömsesidigheten…

    Fast jag håller med dig på ett plan. Jag har alltid haft lite svårt med den typen av modeller som jag tycker missar det mest grundläggande – mänsklighet. Man kan kanske resonera i termer som att tillfredställelsen med att förbättra runt sig själv är en form av betalning i sig, men det tycker jag som resonemang blir opersonligt. Världen blir bättre om den är reciprok 😀 men jag tror inte att man kan tillämpa en sådan modell på det lilla.

  4. Tänkte väl att vi skulle komma in på problemet pliktetik kontra konsekvensetik.
    Om jag ger av plikt så kan jag ju inte förvänta mig något tillbaka… bara om konsekvensen av mitt handlande är att jag vill uppnå något… t.ex. att få något tillbaka när jag behöver det.
    Om man nu kan tänka sig plikten att vara mänsklig…

  5. Plikt är ett så spännande ord, så fyllt av laddning – negativ *och* positiv. På något slags praktiskt filosofiskt plan tror jag det mesta är uppbyggt på konsekvensetik, om än ibland väldigt osynlig. Även plikt skulle ju kunna hänföras till konsekvensetik om man så vill…

    Hitta ett bättre ord än plikt, för det beskriver inte min upplevelse vare sig av situationen där jag fick eller situationen där jag gav. Jag gav för att jag kunde, och för att det fanns ett behov. Jag gav därför att jag ville. Men inte någon gång knackade Luther mig på axeln.

  6. Funderade i ett par dar på hur jag skulle kuna skriva något intelligent och begripligt – men gav upp.

    Det är klart man kan dekonstruera etiken – men var hamnar man då? Poststrukturalistisk etik låter – en smula innehållslöst.

    F.ö. var Luther en latjo lajban typ som gillade både vin, kvinnor och sång – han gifte sig ju – med en nunna.
    Synd att han har fått ta stryk för allt trams som Puritanerna hittade på.

  7. Sant, men Luther borde nog ha funderat på vad det han predikade innebar i förlängningen.

    Nej fy fasen, låt oss inte dekonstruera etiken på det sättet. Den tappar på något sätt sitt väsen om det bara blir plus och minus.

  8. Det hela är så besynnerligt enkelt som att det är VI människor som skapar framtiden. Ska vi fostra dugliga medborgare så bör dessa kunna stå kvar även då det blåser andra utbildningsmässiga ideal osv. Tillbaka till renässansmänniskan som hade en reservoir av bildning kvar. För var börjar o slutar systemen, de politiska idealen eller bristen på dem?? Ingen annanstans än i våra huvuden. Hur var t ex nazismen möjlig utan ett hopkopplande av två begrepp; ”ras” och ”biologi”.
    Därför länge leve studiet av filosofi dvs reflektionen som ett kritiskt verktyg!! Det farliga blir då TANKEN slocknar eller mister sin kraft.
    Blir glad då jag ser en sida som denna där moralfilosofiska begrepp diskuteras.

  9. \”Sant, men Luther borde nog ha funderat på vad det han predikade innebar i förlängningen.\”

    Vilket antyder att konsekvensetik är en omöjlighet.

    ElsaVarg: Över huvud taget är klassiska ämnen som Filosofi eller Retorik satta på undantag… som om klassisk bildning skulle vara skadligt.

  10. ElsaVarg: Första meningen säger allt och dängs med fördel i huvudet på dogmatiska ”-ismer”. För att använda farbror ”Kalles” ord, så ser vi en alienation. Människan av idag ser inte kopplingen mellan omvärldens och framtidens välmående och den egna gärningen – så ansvaret för att se till att framtiden ”skapas” läggs utanför den egna sfären.

    Clas: Konsekvensetik är i praktiken ofta åt helsike svårt. Jag vet inte heller om den är önskvärd. Jag tror dock att den ofta är ett faktum. Jag skulle ha mycket svårt att tänka i sådana termer ifråga om mitt eget beteende, men jag är som sagt inte beredd att såga teorin. Det finns ju så vitt jag vet till och med folk som ifrågasätter pliktetiken som en förtäckt konsekvensetik, där målet snarare än att få något tillbaka är bättre karma eller en bättre plats i himlen…

  11. Det märkliga med ”Fångarnas dilemma”, som Clas tar upp i sin artikel är att om den andra parten är ärlig skulle jag tjäna på att fuska. Och om den andra partern fuskar tjänar jag också på att fuska. Så vad finns för anledning till samarbete eller ärlighet i vårt samhälle överlag??

    Statsvetaren Robert Axelrod gjorde här en märklig studie med dataprogram. Han lät olika program med olika stragier mötas o gå en rejäl omgång med varandra. Där fanns allt från de rent superegostiska sådana till de som var förstående o förlåtande i sina drag. Men en enda gemensam nämnare kunde i längden skönjas – jo samarbete. För det visade sig att i det långa loppet tjänade de alla på att samarbeta.
    ”Om medspelaren bluffade, straffade programmet den genom att självt svara med en bluff i nästa rond. Men därefter ”förlät” det snabbt och fortsatte erbjuda samarbete.”

    Vad vill jag ha sagt med det här?? Jo att i det långa loppet är samarbete att föredra. Men då borde väl också den gyllene regeln som säger ”allt som jag önskar att min nästa gör mot mig borde även jag göra mot densamma”…gälla nästan rent empiriskt med tanke på Axelrod.*Blink*
    En ros till pliktetiken just därför.

    O Marcus det är väl klart att människan är rejält alienerad i det ”dekonstruerade” samhället – totalt vilsen då alla tidigare hållpunkter mest visat sig var sken o konstruktioner i stället för äkthet o stabilitet. Vad är nästa drag???? Och på vilka grunder??

  12. ElsaVarg: Vad är nästa drag?

    Frågan är väl om det finns ett nästa drag? Jag tror det enda som funkar är att gräva där man står och förhoppningsvis inspirera den närmaste omgivningen.

    Det behövs också kritiska röster i samhället, sådana som över parti och blockgränser vågar stå upp för ideal som bildning, etik och principdiskussioner.
    Vi måste inse att basen för den moderna demokratin: frihet, jämlikhet, broderskap inte är samma sak som att vi alla måste ner till det mediokras nivå.
    Vi måste inse att samhällets värde mäts även med andra mått än monetära – inkluderande välfärdssystem som faktiskt också är monetära.

    Det behövs kritiska röster som vågar ifrågasätta enfrågerörelser (som till exempel djurrätts- och antiglobaliseringsaktivister, feminister, och tyvärr även i viss mån freds- och miljöaktivister) och sätter deras kamp i ett större kontext. Vi måste ha tillbaka etik och medmänsklighet på agendan – och då inte som en hammare mot de som inte ”passar”, utan som toleranta spelregler och normer som leder oss bort från en tillvaro där vi mer och mer beter oss som levande räknemaskiner i ett thuringtest.

    Men som sagt vi får börja med att gräva där vi står.

  13. Att utföra en handling utifrån ett givet normsystem, t.ex. de sju dygderna, i tillit över att normsystemet är tillräckligt gott, är pliktetik.
    Att följa normerna därför att man tror att konsekvenserna blir goda, är konsekvensetik.
    Ett exempel: Det finns två sorters kristna människor. De som följer den kristna etiken av tro och övertygelse, och de som följer denna etik i hopp om att komma till himlen efter sin död.
    De förstnämnda är pliktetiker de andra är konsekvensetiker. Vi får aldrig glömma syftet med våra handlingar.

  14. Turingmaskiner ÄR vi hur vi än vänder oss Marcus. Vet att det är en känslig fråga det här huruvuda vi kan reduceras till algoritmanvändande automater eller ej.
    De franska strukturalisterna kunde på sin tid visa hur det som vi betraktade som vildens irrfäder buschen, de djupt känslosamma poetiska budskapen, hur alltsamman hade en mycket rigid struktur utan vilken inget av vildens riter eller verbalt formulerade känslor varit möjligt. Och det räcker nästan med att träffa en dement person så förstår man hur minnessystemens olika lager duker upp…på ett näst intill algoritmiskt sätt. Men inget gör att man av den anledningen vänder den gamle ryggen, o ännu mindre p g a att man har kunskapen om HUR den gamle funkar.

    Tror vi får bygga en framtid på nya grunder UTIFRÅN det nya informatinstekniska samhället helt enkelt. Och också inse hur detta förändrat oss o vilka nya möjligheter det också gett oss.

    Och Kampen den är viktig. O en överblick dvs att kunna tänka i helheter i stället för att zooma in sig på småfrågor. Var och en måste också ta sitt ansvar för att skaffa lite information om världen UTÖVER kvällstidningsblaskornas löpsedlar.

    Axelrod ovan med sitt sambaretsexperiment mellan datorer visar också ju att även dokusåpsRobinsson väljer på att samarbeta i slutet. Så samarbete framför narcissism. Dvs att fatta att om alla följer en regel så bör det ske på det sätt att den kan bli till en maxim för en generell lag, för att flirta lite med Kant.

    Härmed anser jag ha löst en o annan av de större frågorna …*hehe*

    Clas – tänk så besvikna konsekventetikerna kommer att bli!!!

  15. Jag säger inte att vi inte har likheter med turingmaskiner. Liksom en sockerkaka är socker, mjöl, ägg, smör och bakpulver kan vi analyseras ner till våra beståndsdelar – men när vi gör det finns en risk att vi förlorar essensen av vad vi är.

    Inzoomning är som vi konstaterat en fara, men det är inte explicit fel att zooma in, bara man inte tappar helheten som en konsekvens. Same same helt enkelt – ser man människor som turingmaskiner har man inte fel, men man missar lätt helheten.

    Jag får hålla med om att konsekvensetikerna kommer att bli besvikna 😀

  16. Um…vad ar det for fel med att bara vara sig sjalv? Formodligen sa ar det inte ”inne” idag, men en fordel ar att alla vet vad dom far 😀

  17. Christa:
    Det hela blidde plötsligt en filosofisk debatt, vilket alltid är skoj 😉
    Tacka Clas för det, det är jämt samma Clas du minns från tidigare liv 😀

    Välkommen hit förresten.

  18. LOL….jag vet…jag ar alldeles for realistisk for sadana har debatter 😉 Det ar helt okiday att vara filosofisk ocksa 🙂

    Och visst minns jag Clas 😀

  19. Vad är då \”Jag själv\”? Är det Jag som jag upplever mig själv eller Jag som andra ser mig?
    Det är det sista fallet som stör mig… Min bild av \”Naken-Janne\” och andra celibriteter från dokusåpornas värld är helt baserat på vad media refererar. Om det är Naken-Janne som han ser sig själv så tvivlar jag i bland på att denna person existerar.

  20. Jag är den jag alltid har varit…men ”jag” ändras hela tiden pga ålder, erfarenheter, andra människor osv…så det är hela tiden en transformation av något slag.

    Sen spelar vi alla olika roller i samhället som vi mer eller mindre måste ha: förälder, syskon, arbetskamrat, chef, make, hustru…

    Jag tror att om man kategoriserar människor politiskt så missar man mycket. Vi har alla åsikter, men ofta så är det svårt att sätta en politisk etikett eftersom vi alla har olika erfarenheter. För i slutändan så är allt vi gör och säger baserat på erfarenheter, och det är också i där som ”jag” befinner sig.

    Om det sen är vad andra ser eller vad jag vet finns under ytan hos mig beror helt och hållet på hur modig jag är och om jag vågar visa det.
    Sen tror jag att man kan lära mycket om sitt egen ”jag” från vad andra ser och göra som Göran. Vill man vara ärlig mot sig själv så lyssnar man till vad andra har att säga om ens ”jag”.

    PS…Fixade tangentbordet så det ser ut som om jag skrivit på Svenska 😉

  21. Jaget är väl ett fenomen i ständig flux? Men det kan väl iofs lika gärna ses som den gnista som finns under denna ständiga förändring?

    För mig själv känns det som om mitt jag är relativt konstant, det är betraktaren som sitter och studerar mitt liv. Min identitet däremot förändras med ålder, erfarenhet och omvärldens påverkan. Men kanske förvirrar jag då jaget och någon slags metafysisk ”själ”.

  22. Usch vilken jobbig filosofisk disskusion det blev. Jag tänkte bara säga att jag och mina vänner lever på precis det viset också. Det är tom. så att man kan säga öppet (på ett snyggt sätt) att man känner att det blivit lite ojämnt och då balanserar folk upp det.

    Sedan har jag en regel som jag llever efter sedan jag slutade vara student – jag låter inte studenter i mitt privata sällskap betala för sig. Om dom envisas så säger jag bara att ”Det har inte hänt hittills och kommer inte hända den denna gången heller”. Om dom sedan envisas med att betala så ber jag om ett löfta att återbetala någon gång när dom har det bättre ställt genom att göra som jag och bjuda en studet.

    What goes around comes around det är ett kul sätt att leva :0)

    Mvh
    Fredrik Larsson

Kommentarer kan inte lämnas på detta inlägg.