Kuba och demokratin

Av Marcus Fridholm | Publicerad: 15 maj 2005

Kashi Mashita – Hankins blogg
Artikel i DN om fängslanden på Kuba

Det förefaller mig typiskt för den ideologiska förvirringen i den nya vänstern att man är så oklar över vad demokrati egentligen innebär. Man överser i debatten ofta med grunderna, de delar som handlar om samhällets styre, den personliga friheten och det offentliga rummet – men utvidgar gärna begreppet så att det tassar in på områden som har mycket lite att göra med originalbegreppet.

Jag har varit på Kuba och kan ärligt säga att Kuba är lika mycket en diktatur som Sverige är ett gigantiskt Disneyland.

Hankins anser Kuba demokratiskt. Som grund för denna åsikt förs fram att politisk reklam är förbjudet, att alla representater till parlamentet framröstas av sitt eget grannskap genom personval, att man skapat ett samhälle med världens förmodligen svagaste patriarkat och att samhället är jämlikt.

Jämlikhet i ett samhälle, i meningen ekonomisk jämlikhet, är inte självklart en del av demokratin. Det handlar då snarare om ideologi, och är något man kan, och har rätt att arbeta för i en demokrati. Att föra fram detta som ett argument för hur Kuba skulle vara demokratiskt visar på den idéförvirring jag pratade om i början av inlägget.

Likaså är argumentet om patriarkatet helt poänglöst i demokratihänseende, inte så att det inte är berömvärt, det har bara inte med demokrati att göra.

Politisk reklam, å andra sidan, är bara ett problem om det hindrar att alla åsikter får spelrum. Om den inte hindrar åsikter från att komma fram är den tvärtom bra, förutsatt att den hjälper till att skapa klarhet i olika grupperingars ståndpunkter.

På Kuba är det tvärtemot så att man enbart väljer på personliga egenskaper inte på politisk plattform, vilket konserverar det rådande styrelseskicket eftersom det förvandlar de valda till funktionärer eller än värre tjänstemän.

Öppet regimkritiska anses lite galna. Oppositionsgrupperna har problem med att en del av dem som ansluter sig till dem egentligen bara hoppas på att bli identifierade av polisen som kontrarevolutionärer och bli utvisade. Dissidenterna på Kuba kan räkna med trakasserier och social marginalisering.
(Syndikalisten)

Så länge som en regering skapar problem för oppositionen, så att åsikts- och yttrandefrihet direkt eller indirekt blir begränsad, så har man ett seriöst problem ur en demokratisk synvinkel.

Till och med de svenska lagarna om hets mot minoriteter är något som, trots att de är positiva och nödvändiga, inte skall accepteras okritiskt. Skulle detta lagrum börja användas för att stävja en legitim debatt så är vi ute på hal is. Trots det så är hets mot folkgrupp/minoritet relativt enkelt att definiera, så det är relativt ofarligt så länge det inte används okritiskt. När däremot samhällets lagar och förordningar hindrar debatt som går emot de ”socialistiska grundtankarna”, så har man en situation där man helt skjutit demokratin i sank.

Angående censuren påpekar Hankins att Kuba befinner sig under hot från USA och att vi i Sverige antagligen skulle ha lika mycket censur mot socialister om vi var helt omgivna av socialistiska länder. Det håller bara delvis streck.

Vi har befunnit oss i en situation som kan liknas vid den Hankins målar upp, den under det kalla krigets mest djupfrysta perioder. Det är sant att SÄPO och IB höll på med en del underligheter under denna period, men i sammanhanget är det småpotatis. Den öppenhet som faktiskt trots allt visats har ändå varit tillräckligt stor för att utnyttjas…

När muren föll och vi fick tillgång till såväl KGB-dokument som personal, så visade det sig att delar av fredsrörelsen i väst mer eller mindre kontrollerades från Moskva (BBC, 1997). Fredsaktivister utnyttjades cyniskt för att destabilisera och göra väst så tandlöst som möjligt. Egentligen är det inte det minsta konstigt, utan en naturlig följd av det hot och den rivalitet som fanns. Det enda skälet till att det gick var vår öppenhet. Personligen skulle jag vara rosenrasande om jag varit en av de som utnyttjades.

Generellt kan sägas att till och med den sämsta av de västliga demokratierna, vad gäller takhöjd i debatten, är bättre än den bästa av sina kommunistiska motsvarigheter någonstans vad gäller yttrandefrihet. Vill någon motbevisa det påståendet är de välkomna att försöka.

State Security is isolating me. I am prohibited from sending letters or communicating with some members of my family…. I am aware that giving publicity to this document will create serious problems for my wife, my family and myself. But no one, no man can change my opinion about liberty, human rights and other beautiful things God gave us when He created us…. I was a healthy man. Today I am a sick person, growing worse with time…. The world must know of the numerous cells with cement beds resembling tombs where men are placed for two or three months until they become mentally insane. I have heard two or three of them, crying at night, asking for help and psychotropic medication. The only answer given by prison authorities – ”Why did you look for trouble?”
–Juan Carlos Gonzalez Leiva, Brev från fängelset, Holguin, Cuba, 27 maj -2003

Ledsen Hankins, men i mina ögon är du inget annat än en apologist för förtryck och socialistisk politisk konservatism.

Diskussionen om terrorism lämnar jag därhän tills vidare, vi tar det senare.