Det finns akuta situationer där man som förälder inte riktigt kan ta hänsyn till barnet. Att ställa sig och resonera med en femåring som strejkar och stretar emot mitt i gatan med bilar och bussar som far omkring verkar inte helt rimligt. Hur man agerar kan inte tas ur kontext, vilket för övrigt tas hänsyn till i svensk rättspraxis.

Låt mig för några sekunder bortse från det moraliska eller juridiska innehållet och ägna mig åt ”markeringar” ur ren effektivitetssynpunkt. I hunduppfostran är en markering mest effektiv om den sker omedelbart, utan pardon, och utan att hunden ens riktigt uppfattar vem som delar ut den. Barn är inte hundar, det är inte säkert att betingning genom markeringar är speciellt effektivt egentligen. Barn har större resonemangsförmåga än hundar, och kan utan vidare ifrågasätta det som sker.

Inte sagt att markeringar inte fungerar alls, utan bara att det inte är den självklart mest effektiva metoden. Om inte effektiviteten är självklar uppstår frågan om man inte gör det väl lätt för sig själv genom att använda fysiska markeringar som ”genväg” för att uppnå lydnad? I många länder med större ”gangsterproblem” än vi har är för övrigt aga en accepterad del av barnuppfostran, så tydligen är det inte en patentmetod för att slippa problem.

Sen är alternativet inte alls ”fri uppfostran”, det går alldeles utmärkt att sätta gränser mot barn utan att lappa till dem. Makten är mer eller mindre helt på föräldrarnas sida.

Det skulle till och med kunna påstås att obalansen i makt är ett av skälen till att barn ibland tar till absurda metoder för att hävda sig. Många barn skulle bli bra mycket fogligare om man faktiskt (faktiskt) lyssnade på dem och resonerade med dem. Ditt resonemang underskattar barnen och deras förmåga att resonera. Därmed inte sagt att omyndiga barn ska kunna bestämma över sina föräldrar. Det är inte makten man lämnar över, utan rätten att höras och räknas.

Om man sen ser till barn med bokstavsdiagnoser liksom autistiska barn, så reagerar många av dem extremt illa på fysiska bestraffningar. De behöver gränser, de behöver rutiner, men de behöver inte snytingar.

Det finns dumhet i den svenska synen på föräldraskap. Föräldrar bli alltför ofta omyndigförklarade. En markering är inte samma sak som misshandel. Fast trots det tror jag att den svenska synen på barnaga är att föredra framför den konservativa synen att det skulle vara ”karaktärsdanande”.

Den största effektiviteten i ”karaktärsdanande” är att vara konsekvent, så att barnen fattar vad som gäller. Det är faktiskt förjäkla svårt, eftersom folk i allmänhet inte är speciellt konsekventa oavsett sammanhang. Dessutom är det väldigt ansträngande att vara benhård i sina gränser när motparten är ett barn som lockar, pockar, gnäller, tjuter, skriker eller kastar saker. Lik förbaskat är konsekvens med största sannolikhet fullkomligt överlägset fysisk bestraffning.

Jag brukar försöka vara så tydlig som möjligt, både med vad som gäller men också vad man kan kompromissa om. Konsekvens innebär inte alltid tvärt nej, utan lika gärna tydliga överenskommelser som följs. Däremot vet mina barn vid det här laget att demonstrationer inte lönar sig. Det betyder inte att de aldrig demonstrerar, men de vet ändå att det inte funkar.

Var försiktig med domsluten bara, häxjakter behöver vi inte fler — även om vi naturligtvis har ansvar att inte blunda för problemen eller övergreppen.